Den 30:e April

Jag ska berätta sanningen, jag har haft ALLDELES för mycket att göra för att ha tid med min kära blogg. I torsdags...hände inget egentligen. Okej, det är sant.
Fredags den 27/4
Då var ju min födelsedag, jag sprang runt och blev grattad av alla jag såg och så blev jag tvungen att kliva upp tidigt och spela in från Radion där folkmusikdelen var och spelade. Jag, Daniel och Maria satt här i flygeln och kollade på skärmen där de hade en webcamera(som iförsig bara uppdaterades var 15:e sekund) och lyssnade på en extremt irriterande människa som intervjuade ett helt gäng med folk. Sen blev det kväll och spelning av Crosseyed Maggie på Mickes Café. Jag, Camilla och Sebbe hade satt oss utanför för att kunna hålla en konversation samtidigt. (Och mer klassfolk som satte sig där med oss) Nu gick det inte alltför bra att höra, DET GICK, men inte alltför bra. Men jag satt där ändå och blev sen inropad för att folket ville sjunga för mig. jag blev lite... ja, vad säger man? Det var lite pinsamt bara. men samtidigt jätteroligt. Jag blev lite tårögd där faktiskt.
Sen fest hemma hos Jennie där jag och Elin(Som fyllde år dagen innan) blev firade av resten av klassen (och mer blandat folk som jag inte minns) Jag fick den där trevliga "Snapsklockan" som jag av någon anledning var tvungen att gå med till Elin och ringa i för att hon skulle dricka upp drinken jag gett henne. Hmm.. jag var nog lite elak. jag brukar faktiskt bli det när jag blir full. eller DRYG och JOBBIG blir jag. ibland.

Detta hände under kvällen/natten

• Maria och jag delade en flaska smaksatt rom (Bacardi Grand Melon)
• Någon(Ingen vet vem) spydde på spisen och en på moas jacka(Inga misstänkta)
• Vin hälldes ut, därför var det salt över hela golvet i köket
• En kul kille i klassen råkade under natten gå till fel rum...
• ...Och fick dessutom veta ett litet smeknamn(som absolut inte är menat som elakt)
• Jennie som bodde i huset somnade vid ett och festen fortsatte ändå
• Jag märkte att hon somnat först vid halv fyra, då gick jag hem.
• Daniel hade en mysterious midnight kisser som han inte mindes namnet på
• Jennie vaknade med hög musiki vardagsrummet, klibb över hela golvet och saltat klisterklibb i köket.

Men nog var det en kul fest va?

Lördag den 28:e.GUD VAD JAG VAR TRÖTT! och illa mådde jag också, kunde knappt äta och mådde uselt. Dagen är en dimma idag. Sen på kvällen kunde jag absolut inte sova och gick runt i gymnastiksalen och dansade tåspets till Winnerbäck halva natten(Så bra det nu gick, tåspets är inte vad det har varit)

den 29:e skulle jag varit på skönhetsmässan i stockholm. Men nu orkade jag ju inte åka i lördags, därför blev det inte. Lika bra, jag behövde ändå spara pengar.

Och sen måndag. Idag alltså. LinjeledarMats har ännu ett förslag på affisch till körkonserten och jag ändrar igen. det gör inget, det blir förmodligen bara bättre ju mer man gör om. Men jag är trött. och har ont i huvudet, och har halsont. och är lite yr. och precis när jag skulle till apoteket för att köpa vitaminer säger Daniel att han redan köpt och att vi kunde dela. Sen när jag inser att han inte köpt de jag ville ha blev jag lite irriterad och måste väl gå tillbaka igen sen efter middagen. oh well.

Det är helt ok.

Nu ska jag bara oroa mig lite mer för vad jag ska göra på slutkonserten. jag är faktiskt lite orolig för om jag ens kommer att få något med på den.

DET VAR INTE ALLS DET JAG SA!

ibland känns det verkligen som om du gör allt för att vända mina ord till det motsatta, och sen när jag vill förklara så blir jag nedtystad med att du ändå inte bryr dig, eller orkar höra.

i mina öron har mina närmaste vänner rätt om saker de säger till mig, om mig. det den som inte är lika nära säger kan jag så lätt, så lätt slå bort.
och därmed tror jag inte du fattar hur ledsen jag blir.

och plötsligt låter jag som min kära vän från rätt länge sen och nordligare delar av sverige som skriver om sina egna känslor genom att anklaga andra. Precis den personen jag ville bli(inte). Men gud, du måste ju fatta att jag blir sårad.


Och något säger mig rätt tydligt att jag borde spara detta som draft istället. japp, förmodligen borde jag det. men just nu orkar jag inte. och bryr mig inte, men om ett par timmar kommer jag absolut att bry mig. förmodligen raderar jag det så snart som möjligt efter det. men...det är väl värt ett försök.


Eller också inte.

Nästan

En lång sladd leder från nedervåningen, upp RAKT ÖVER trappen (Japp, så man måste ta ett par jättelika kliv om man inte vill snubbla) till Routern.

Och ändå fungerar inte internet. Jag måste säga att detta är lite av en skandal.

Så istället sitter jag här och undrar om min kära bankdosa är försvunnen eller kvarglömd i eskilstuna. i bägge fallen tycker jag det vore extremt jobbigt. Men men. Nu köper jag väl inget ovettigt iallafall. Jag har för övrigt bokat en billig resa till göteborg i maj. ja...typ 22. (Ganska exakt den 22 maj. det är faktiskt den dagen) Nu blev resan lite dyrare än den kunde ha blivit när jag var tvungen att ta betalning per faktura istället när min bankdosa är försvunnen(Möjligen kvarglömd i eskilstuna som sagt) "Och Elin vägrar svara i telefonen så hon lär ju inte kunna hjälpa mig "tänkte jag och bokade ändå.

och nu är det lunch. Så vitt jag vet. typ. (Egentligen är det inte lunch, men jag tänkte gå dit ändå, lunchen är om 40 minuter, men den har redan öppnat.)

Och allt kretsar kring musikcafén, radioinspelningar, körkonserter och så slutkonserten. För att inte glömma Crosseyed Maggies eget musikcafé på fredag på Mickes. Och efteråt ska vi "Ut och plocka svamp" enligt koden jag och Linnea kom på igår. Vilket då betyder, ha födelsedagsfest för mig och Elin (som egentligen fyller dagen innan). Och frågan kvarstår... ska jag åka på skönhet och hälsomässan på söndag den 29:e? Jag vill. på sätt och vis. men det känns lite jobbigt ändå. Äh. Det visar sig väl.

Och allting, allting, allting, ja allt är nästan perfekt.

Om saknad

Jag stängde aldrig nånsin några dörrar
Jag bara gick ut
Och du fråga och jag svara
"Det är klart att jag saknar en dag som förut"

För det kanske känns svårt när ljuset har släckts
Vi är mitt i vår mörkaste tid
Det kanske känns hårt, men när minnena väcks
Kan jag fortfarande höra ditt liv

För man saknar sånt som man inte har
Och man saknar allt som man inte har kvar
Vi har fortfarande långa vägar kvar
Man saknar inte sånt som man har

Vi märkte nog aldrig riktigt vad som hände
Förrän allt var slut
Och igår kom vintertid och jag tror att jag kände
En dag som förut

För när snön hade kommit och marken hade täckts
Var vi mitt i vår ljusaste tid
Nu har löven fallit och minnena väcks
Jag kan fortfarande höra ditt liv

Här har ni det. Man saknar inte det man har. Det är så jäkla lätt för mig att säga att jag saknar Eskilstuna och jag saknar Pierre och jag saknar mina vänner och min familj(Och så är jag emo och planerar nu direkt när jag skrivit klart att gå och skära lite i handlederna. Heh) För jag vet att så snart jag står där och märker att JÄVLAR, det är bara en dag kvar nu. Imorgon är avslutningen. Damn.
Då kommer jag att gråta.
Och när Mamma och Pappa kommer hit och tar med sig alla mina saker tillbaka till fastlandet. När jag står där på balkongen och ser bilen åka iväg och sen vänder mig om och ser rummet eka tomt.
Då kommer jag att gråta.
Sen går jag ut i vardagsrummet och ser hur kliniskt allt kommer att se ut(Så mycket det nu går) TOMT liksom. Sedan när avslutningsdagen är här och man står där i en fin sommarklänning och ser sig omkring. Några planerar att åka tidigare och ska säga adjö nu istället. För alltid. Eller för obestämd tid.
Då kommer jag att gråta.
Och sen efter avslutningsfesten när man kommer på hur sorgligt och trist allt är att det är över och vi drar alla anekdoter från året som gått och delar allt en sista gång. Kanske sjunger vi ”Hin” bara för gamla tiders skull en gång till. Förmodligen ”Fair Phyllis” också.
Då kommer jag att gråta.
Sedan dagen efter åker de flesta in tillsammans till färjeterminalen. Utom de som ska stanna på ön ett tag till. De har jag gråtit över tidigare.
Där kliver alla på båten, försöker att inte tänka på att vi är på väg mot avskedet. I Nynäshamn skiljs de flesta, jag och Daniel blir förmodligen upphämtade av Elin eller Daniels pappa som tar oss tillbaka till Eskilstuna. Det kommer knappt att finnas tid för ett riktigt avsked när vi alla springer iväg åt olika håll alltför stressade för att krama om varann en gång till.
Så då kommer jag inte gråta.
Men det är väl lika bra. För då har jag redan gråtit för många gånger. Istället kommer jag att sitta där med en enorm tomhet iochmed att allting plötsligt bara försvann.
Där utspelades just de sista dagarna i mitt liv som befann sig på Gotland. Och de sista dagarna på en folkhögskola. I alla fall på länge.

Det kanske bara är att gå och köpa den där vattenfasta mascaran nu på en gång.

Så kom inte och säg att detta kommer att bli härligt. I varje fall inte enbart. Jag kommer förmodligen att gråta varje gång jag hör en polska sen det närmaste året. Jag undrar vilka jag ser igen? Tänk om jag liksom bara springer in i någon på stan. Det är det som ska bli intressant att se. Sverige är inte stort, men tillräckligt. Det finns människor i min högstadieklass jag ännu inte sett en enda gång sen jag slutade för fem år sen. Och de bor i Eskilstuna. Ödet.

Och jag vet inte varför jag går runt och tror att alla tror att jag kommer att bli glad över detta. det är bara en fix idé.

Så var det lugnt igen

worms 4

Efter konserten. som gick helt okej btw, gick Nicklas och jag hem till Thobbe för att testa Worms 4. Jag säger... att det kunde varit roligare, men men. I guess I need to see the cool weapons. Coola vapen vore roligare bara. jag var bara irriterad på att jag inte såg något.
Och nu när internet inte funkar hemma hos oss är det ju trevligt att kunna ligga i nån annans soffa och skriva sin blogg.

okej jag måste gå hem nu.

Kärlek

Det slog mig just att bussarna ser likadana ut här som i Sandviken. Plöstligt. Det kan ju ha att göra med att jag har en bild på mig från ett par år tillbaka där jag sitter i en buss och sätet ser faktiskt likadant ut. Ja insidan alltså. Vägen man åker ser ytterst jätteannorlunda ut. Jag var i Visby idag och skrev ner detta i mitt rosa anteckningsblock. Som jag brukar göra…ibland.
För övrigt har jag missat endel på folkan. Som i saker som händer. Det är precis därför jag aldrig skulle kunna bli skvaller skribent. Jag märker ju inte vad som händer! Min kära vän Moa frågade mig ”Så du har alltså inte förstått det?” Och jag tänkte tillbaka på en bussresa i England då jag var fullt upptagen med att sova och lyssna på winnerbäck i mp3:n för att höra eller se något alls.

En trevlig vän till mig vars förhållande plötsligt tog slut nyligen. Det var kanske inte så plötsligt, men jag var väl inte så jätteinsatt. Då skulle jag ju ha märkt det. Det kan i varje fall inte vara lätt. Jag borde inte skvallra om detta.

Någon väldigt viktig person för mig berättade om ett par vars förhållande troligen inte håller heller. Det handlade visst om prioriteringar och sånt. Jag skulle inte vilja lägga mig i. Och jag tänker inte, jag tänker vänta och se hur det går.

Igår pratade jag med Johan. Hans telefon har börjat fungera igen. Tur det, ett tag var jag lite orolig för honom. Att han var död eller något. Eller ja, kanske inte död, men att ha telefonen avstängd var liksom inte likt honom och jag blev lite rädd. Pierre sitter och skriver dagbok på helgon numera för fullt(Eller ja, för fullt är väl att överdriva) Han skrev om kärlek. Jag ska se hur jag kan säga min åsikt. Som egentligen inte skiljer sig och som inte förändrar någonting.

Någon väldigt viktig person för mig berättade om ett par jag tycker väldigt mycket om vars förhållande troligen inte håller heller. Det handlade visst om prioriteringar och sånt. Jag skulle inte vilja lägga mig i. Och jag tänker inte, jag tänker vänta och se hur det går.

Såhär tänker jag:

Jag har flera udnerbara vänner hemma som jag saknar mycket och önskar att jag kunde spendera mer tid med. Men jag har inte alltid dem i tanken, och det är inte så att jag tycker att den saknaden är jättejobbig. Men när det kommer till min käre pojkvän så kan jag sakna honom så mycket så att det gör ont.(Det kan faktiskt vara riktigt jobbigt såhär 12 timmars resväg bort) Så känner jag liksom inte för mina vänner. Och sen när jag är med Pierre så vill jag aldrig att han ska gå, jag vill aldrig att det får ta slut. Och alla måste väl medge att det finns gånger då man träffat vänner då man börjar fundera på när de ska gå, eller om man själv ska gå. Inte så överdrivet ofta, men ändå. Det där är någon anledning till varför jag ser det olika. Men samtidigt har han så rätt. Man kan älska många, men på olika sätt. (Men… ja, jag kanske inte skulle kunna säga att jag blir kär. Nej… inte jag)

Och min älskade vän som tror att det snart finns ett homosexuellt par på skolan. Jag är ledsen, Darling, men jag tror du har fel. Men jag antar att vi märker om din intuition är bättre än min.

Men samtidigt kanske det bara är jag som är som jag är. Jag har faktiskt rätt svårt att bli riktigt kär i någon. Och där tänker vi tillbaka på de där samtalen jag och Elin hade förra sommaren under en av våra ”hemliga” rökstunder på rinmansparkens lekplats sent på kvällen. (Jag kan säga sånt nu, det var länge sen) Att vara kär var bara en sån stor grej för mig, att jag inte kan associera med annat än någon speciell.

För övrigt lade vårat internet ner igår(Fredags) så jag laddar upp detta nu, på lördagen i flygelns datasal. Lika bra det. hmm...rätt länge sen jag satt vid ett riktigt tangentbord. För övrigt...vi ska snart iväg och ha ännu en konsert. Känns bra, ska bli kul att komma ut och spela. Eller ja, till Hablingbo, men ändå. Jag får köra bilen!

Och ja älskling...faktiskt så såg jag ditt sms i natt. jag vaknade till av sms-signalen vid fyratiden, men...jag var inte helt vid medvetande så jag somnade snabbt om utan att riktigt veta vad som stod. Jag saknar dig. jag måste hålla mig vaken längre.

Och tydligen hade husmor och rektorn ett möte med oss, de boende i rektorsvillan igår, bara att jag inte var där, med tanke på att jag var i Visby. Heh. Det slutade med att Nicklas fick en varning, inte för att det gör sådär jättemycket för honom nu, med tanke på att vi slutar om en månad.

knappt.

Bilderna: Daniel och jag köpte varsin glass på ICA. Jag var liksom tvungen att testa girlie-glassen. (Eller ja okej, Daniel typ tvingade mig) Daniel tog nån klantig blackberry-solero.

Hej

Det kan hända att nu, när internet verkar funka och jag springer fram och tillbaka mellan husen och (ibland) får en liten stund av tristess att jag sätter mig vid datorn och skriver ner något från den senaste händelsen på dagen.
Ja, detta är alltså skrivet nyss, inte som det förra som skrevs igår vid elvatiden.
Framme och uppvaknad i hemse. TRÖTT som få och småsur var jag hela morgonen. nu... är det lugnt. jag mår fint. och tror i mitt stilla sinne att det blir en lugn sång/gitarrlektion efter lunch då halva gitarrgruppen har folkmusikkonsert.

En genomträngande svåridentifierad lukt tog sig fram idag vid lunchen. först sa folk "HAV! Det luktar hav!" och det gjorde det väl kanske då.(Sen att vi är flera mil från havet tänkte ingen på) sen tyckte jag det luktade som om den kemiska komposten fått fnatt, och sen luktade det bara gödsel. BRÄNT gödsel. inte så gott alltså.

Och inne i villan dit jag nyss kom för att skriva ner den där lukthistorien satt dataansvarige Cecilia och surfade på min dator. hon ville kolla att internet funkade. och det gjorde det ju. alltså ska det kanske fungera nu. kanske. eller så blir det fel igen. jag antar att vi får se.

Och jag fick deklarationen idag. jag kan inte ens deklarera! usch. suck. det var så bra att bara ge det till pappa så att han kunde be mig skriva på och skicka in det. nu går väl inte det längre. suck. jag kan intenting om avdrag och skit.

och radioinspelningsdatumen är ändrade. så jag måste göra om i min planering. men..jaha. där ser man. vad gör jag nu? ringer regissören. I guess.

Båtskrivande

Hej… Alla som bryr sig.
Jag sitter på båten för tillfället och väntar på att komma fram. Två timmar sen vi åkte. Typ. Minus tio minuter. Lyssnar på Damien Rice för att slippa höra en dum unge och hans pappa som spelar nåt gameboy-spel med hög ljudnivå. Jag ser att Jennie sitter och stör sig för fullt på ljudet men ingen känner för att gå och säga till ungen och pappan. Inte jag heller.

Jag är rätt trött faktiskt.

Heter det gameboy fortfarande? För det kan ju inte heta tv-spel när det är en sån där liten manick. Och inte är det en psp. Eller så är det. Jag vet inte. Jag väntar på tv-skärmens reklam där jag vet att det kommer upp en grej om spel snart. Jag VET. Det SKA göra det.

Gotland. En kort resa långt bort.

Normalt. Det är ju som ett en lång kort pjäs och ett roligt sorgespel. Orkar snart inte vänta på tv-skärmen längre. Jag som tyckte det kom samam reklam hela tiden, men nu kommer den ju aldrig. VEM VILL VETA NÅGOT OM FARTYGSFAKTA!? Den kan man ju gå och läsa om på tavlorna en bit bort.

HAH! Det heter GAMEBOY! I varje fall på båten. Hah.

Jag läste om Eskilstunaöl nångång i veckan. Minns att jag och Pierre kollade på det en morgon när jag sovit en natt hos honom i gillberga. Nu kom jag att tänka på hans och min promenad i skogen en dag. Det var så fint! Hela marken var täckt av mossa. Jag tycker det är så vackert. I en skog. Det ger den ett mer trolskt uttryck. Jag tog ett gäng bilder den dagen. Jag tror det ska få bli bildtemat för idag. (Annars så finns ju de flesta bilder jag har på www.bilddagboken.se Antagligen på http://bohemienne.bilddagboken.se )Jag skrev aldrig så mycket om händelserna denna vecka. Grejen var att allt för så skiljt, det var nog därför veckan kändes längre trots att allt gick så fort. Det var härligt ute i gillberga i alla fall. Vackert. Riktigt mörkt på natten, men så tydliga stjärnor ser jag bara i Hemse annars. Och jag tror jag har bränt sidan av armen som jag visst råkade överdosera när jag satt i en solstol ute på familjen Gelters tomt och njöt av solen medan denna familj gick runt och jobbade(Ja, jag kände mig lat:))

Okej, allt för denna gång. Jag lägger väl in detta imorgon. Ni märker.

Saknar min Pierre!

Det gick fort. Det har nu gått 24 timmar sen jag vinkade av honom vid tåget.



Och jag vet. jag tyckte bilden var cool. eller jag hade tråkigt och fixade den lite dåligt. den kunde ha blivit snyggare.(Den översta med virveln. den ser faktiskt rätt patetisk ut.) Det andra är ju Pierre. den är knappt gjort något alls med.

Tid

Jäklars, tiden går fort.
Och hur fort märker man inte förrän det är förbi. När jag för två veckor sen lämnade Gotland för att åka på turné tänkte jag inte överhuvudtaget. När turnén var slut kände jag det som om jag aldrig skulle tillbaka, och dagarna gick inte alltför fort utan gled mest isär av skillnaderna. Så mycket som kunnat hända på en vecka. hmm.. eller har det egentligen hänt så mycket?
Jag fick ett jobb för i fredags och lördags. Det gick mest ut på att gå omkring och stirra på bilar. (Hade varit intressant om jag var bilintresserad) och sen att sätta upp lappar på dem. SEN handlade det bara om att stå och vara trevliga mot mackbesökare. Det gick ju. Jag hade en hel utplädering om det här, men jag har glömt det nu. Dessutom har jag egentligen bråttom. Jag MÅSTE börja packa, jag ska ju för sjutton åka ikväll.
Jag har spenderat mycket tid ute i Gillberga hos Pierre och hans familj. Det kändes kanske som att det var dags nu, och jag hade jättetrevligt. Och ett par teaterrep hanns med också, Varav ett idag. Och förutom eventjobbet fick jag några timmars jobb på IP. Och faktiskt en fest. Så...ja, veckan har inte alls varit sysslolös. Fast det kanske kändes så ibland. Dessvärre, mitt största problem, att jag inte fått tid till att öva gitarr. Det var nog det dummaste. och tristaste. DET borde jag verkligen ha gjort.
Det borde jag också göra nu. Så det ska jag. Så snart jag packat klart. Vilket inte borde ta alltför lång tid. DESSVÄRRE vågar jag inte boka biljetten förrän mamma ringt så att jag är säker på att det finns en bil.

Och idag åkte Pierre tillbaka till Göteborg, han kom fram vid lunchtid, han ringde då, men jag var på mitt rep som tog hela dagen. Fast jag sov där inatt, och jag kommer att sakna honom. Men... jag måste lägga all tid i världen på skolan. Och jag vill inget annat.
Det är bara så svårt att se honom åka. Jag har sagt det förr, jag är USEL på avsked. Och jag har gjort många jobbiga avsked med människor som jag sen aldrig sett igen. Men det svåraste är ändå att säga hejdå till honom som jag inget hellre vill än att följa med.
Jag har gråtit över klasskamrater som bara försvann, i gymnasiet, förra året. Ja i år kommer att bli hemskt förståss... det är en fantastisk klass.Så jag har vetat att det kommer bli svårt... Men... det kommer gå. Och jag vet att det kommer HÄNDA. Jag kommer att gråta, men jag kommer att vara glad ändå. För med att något tar slut så börjar något annat. det är väl bara så jag kan se på saken, antar jag. Och ska jag vara ärlig längtar jag redan till nästa höst.

Id uppochner ser ut som PI.
Dagens intressanta åskådning.

Förstorade ord blev "Sen måste det dessvärre hända." Ödets nyck. slumpen. intressant, det såg jag inte själv.

Mitt Soundtrack

Haha.
Jag sitter och läser en gammal qx-dagbok från 2005. Ja ,den verkar till och med sträcka sig bak till 2004. Men jag började nyss läsa. Och här börjar dagboken den 15 augusti 2005 och slutar den 14 oktober 2004. Och ja… idag, den 10 april 2007 sitter jag här och läser. Klockan är 10 över elva. Pierre ringde för en timme sen och berättade att han slutat på jobbet och är på väg till Gillberga. Både lite skönt men rätt ensamt att få vara själv inatt. Folk vänjer sig för lätt vid att inte behöva vara ensamma. Speciellt jag, har jag märkt. I varje fall när det kommer till honom. Det känns så skönt att ha honom bredvid när han i vanliga fall är så många mil bort. Jag blir fortfarande så glad av se på honom. Det är underbart. Och nu sitter jag här igen och hittade min gamla dagbok från qx 2005 igen och funderar på hur livet var då? Igen.
Jag nämner att jag är en komplicerad person, hmm. Inget mot vad jag är nu iallafall. På den tiden handlade allt om saker, om min kamera, om boende, om jobb, om pluggande.
Kanske som nu förresten.

Men nästan ingenting om kärlek. Varför inte?
Soundtracket för året var Niklas Strömstedt- Som om hon inte fanns. Den nämns så många gånger under hela året. Meningar som plockas här och var.
Och jag berättar om en tid som är förbi och använder mig av fraser som ställer frågor som jag aldrig någonsin fick svar på. Ett riktigt lyckligt tillfälle mindes jag under tiden jag läste. Ett riktigt lyckligt tillfälle som avslutade en cirkel. Som gör mig nöjd med åren. Året var 2003, skolavslutning första året på gymnasiet. Jag hör den vackraste sång jag nånsin hört, och den är skriven av en musikaltrea som slutar nu. Hon sjunger sin egen låt, med livemusik i kyrkan på avslutningen. Då tänkte jag att jag skulle göra vad som helst, bara jag fick göra samma sak när jag tog studenten. Sjunga min alldeles egna låt på studentavslutningen med livemusik. Jag berättade om när jag gjorde just det. Det var liksom orealistiskt. Men ändå inte. Åh jag är fortfarande så glad över att jag gjorde det. Jag har nästan glömt det, inte tänkt på det sen dess. Men… Ja. Jag skrev ett gäng citat under våren 2005. Jag tänkte försöka koppla samman dem till ett nu. Om det går.

"Hur kan allt vara här och nu när allt finns i en tid som redan försvunnit. På en plats som ligger nästan hundra mil från eskilstuna och sandviken./2005-01-25"
Jag syftar på Niklas strömstedts låt igen. Jag begrep inte hur ALLT kunde vara just här, jag har ju så mycket annat, som absolut inte finns just här. Men vadå en plats hundra mil från Eskilstuna och sandviken? Jag tror jag menade en plats som inte fanns, en plats så långt bort att man inte tänker tillbaka. Den platsen där inget spelar roll. Men jag har också undrat om den platsen någonsin fanns. Kanske på den platsen med rosagröna kaféer och rosagröna bröllopsklänningar. Kanske på tiden.
Hur uttrycker man vem man är? /2005-02-08
Hur uttrycker man det i ord? Var min fråga. Och ja, jag vet inte. Ett namn är ingen förklaring, minns nu romeo och julias ord i föreställningen: ”En ros doftar lika gott med ett annat namn”. Så kan någon annan förklara för mig, hur uttrycker man vem man är med ord? GÅR DET? Jag kanske inte var så dum, jag kanske bara insett att det inte gick. Och inte går. För jag vet fortfarande inte.

"Jag ville bara ha en bild att koppla i ihop med rösten. Det betyder väl ingenting? /2005-02-10"
Jag trodde någon pratade om honom för ett par dagar sen. Sen hörde jag att att det var ett helt annat namn. Men vad säger man, man glömmer aldrig, trots att det aldrig betydde nåt. Egentligen. känslor är sjuka. Dumma Bon Jovi med sin vackraste låt: "Bed of Roses". Bara en dum bild. Idiot.

”Är du min vän?
Jag bara undrar, ifall att liksom
Men… är du det då?
Min vän alltså?
Och om du är min vän?
Vem är då jag?
Eller rättare sagt… Vill du verkligen vara min vän? 2005-02-18”
Frågan är inte ”Är du min vän?” Frågan är ”VILL du vara min vän?” Jag tycker det är tänkvärt. För man väljer själv sina vänner. Jag minns vem jag riktade frågan till. Jag minns inte varför. Men jag skulle kunna ställa den igen. Fan.

”På henne verkade det som om min syn på killar och kärlek var så mycket yngre än hennes. Och vi är ju lika gamla 2005-02-19”
Det fanns så mycket förklaringar på det. För mig var en kyss ingenting. Jag kunde hångla upp vem som helst, det spelade väl ingen roll när man var full? För henne handlade det om livslång kärlek och hemmakvällar. Jag tänkte som mina singelvänner som jag sprang runt med på krogen varje helg och letade lite smått efter någon att hångla med, bara för en kväll. Jag minns att hon tyckte att fyllehångel och fyllesex var för de yngre, att nu betydde det mer. Så var det inte för mig. Jag var ju bara arton! Och jag tycker faktiskt fortfarande inte att ett hångel är så viktigt. Ja, kärleken är viktig, det är sant. Jag tror den är viktigare än allt. Man ska kämpa medan man kan, så länge man tror. Men man ska inte hänga upp sig på småsaker. Så, kanske var min syn inte alls yngre, fast det är ialalfall annorlunda nu, som tur är. Jag springer inte runt på krogen på jakt efter fyllehångel, jag får både nykter-och fyllehångel av min fine pojkvän, vare sig vi är på krogen eller inte. Kanske var det bara att jag inte hade någon att älska, medan hon hade det. Men iförsig, då trodde jag heller inte på kärleken, det gör jag nu.

”Det är nästan så att man glömmer alla jobbiga år och allt som hänt här. Ibland är vi underbara. Ibland inte. Och allt för några vackra ord. 2005-03-18”
Och medan tiden går, minns man bara det som var bra. Man glömmer det andra. Och det är tur, för varför ska jag minnas de jobbiga åren, när det faktiskt hände bra saker. Jag skrev att jag ångrade att jag nånsin sökte till sandviken, jag tror inte jag gör det längre. Jag tror att det var bra så.

”Kanske nåt nytt börjar, kanske blir det äntligen som jag hoppades i början. 2005-03-25”
Det blir aldrig som man tänkt sig. Det går aldrig som man trott. Eller jo ibland. Jag minns att jag sa till andra att ”Såhär blir det!” Medan jag innerst inne visste att så blir det inte alls. Då blir det inte så. Aldrig i livet. För innerst inne kanske jag inte ville. Jag undrar lite över vad jag hoppades i början. Men det blev aldrig så, det är jag säker på. Det blev inte så nu heller. Förmodligen blir det inte så. Men jag är lugn ändå. Jag tar det som det kommer, för en gångs skull i livet. Var stolta över mig nu?

”Jag vill inte att det ska vara för evigt, men jag vill heller inte tro att det är slut nu. 2005-06-09” Jag syftade på Sandviken, och gymnasiet, och på Niklas Strömstedt om att allting är här och nu. Plötsligt kom den där dagen då alla försvann, innerst inne visste jag att jag inte skulle prata med de flesta människorna igen. Att de nog var borta nu. För det är så det alltid blir. Blir det så nu? Frågar jag mig igen. Kanske. Jag är inte helt säker. Jag försöker nog en höst, sen är det alltid upp till någon annan att minnas mig. Eskilstuna består, medan de andra platserna försvinner varje gång jag flyttar. Jag hoppas att de inte försvinner, i varje fall några av dem borta på gotland. Jag hoppas vi ses igen. Och festar sådär som vi gjorde. Det är inte ens slut än. Det är drygt en månad kvar. Men sen då? Hejdå, vi kanske ses nån gång igen.

Och jag avslutar med att ännu en gång lyssna på ”Som om hon inte fanns” med Niklas Strömstedt och ska försiktigt minnas en gång till. Mitt Soundtrack för 2005. Fast allt aldrig var här och nu. bara någonstans och någongång.

Detta är inte min dator.

Klockan är tio. tio över tio för att vara exakt.
Jag sitter hos Johan i hans säng och ser på när han och Pierre går igenom något spel, som är väldigt likt "command and conquer". eller "redalert". Eller om det är samma sak. jag är faktiskt inte säkert. Tänk. en gång i tiden spelade jag "command and conquer". Sen... tröttnade jag på sådant.
Oh well.
Senare är det tydligen tänkt att vi ska åka ut på volvorakan. (Tydligen nåt ställe vid volvofabriken. eller är det en fabrik? GÖR de bilarna där? Jag vet faktiskt inte vad de gör där nu när jag tänker efter. ) Hur som helst. där kollar man på bilar, eller åker runt med bilar. och diskuterar bilar gör man säkert. Yay. Jaja, det kan nog tillochmed bli roligt.
En tjej som heter Elina är här också, jag tror att volvorakan var hennes idé denna gången. alltså gillar även hon bilar. intressant.

Idag har jag varit i gillberga igen, precis som igår. Jag tycker det är jättetrevligt! jag gillar att få komma ut på landet.(Och sen tycker jag ju lite om träffa Pierre också."LITE". hah, jag älskar att vara med dig, vet du väl. Och så älskar jag dig)
Och mamma och pappa har farit iväg till sturkö, elin är hos Emil så ikväll är det tomt i huset, tills vi kommer dit vill säga.
okej, jag har egentligen inte överdrivet mycket att säga. Eller det har jag kanske, men inte egentligen så att jag känner att jag behöver. Eller så... jag har roligt. räcker inte det?

Och jag måste ringa Sebbe och berätta om att jag skulle vilja göra "Volcano" med honom.(En låt av Damien Rice) till nästa tema alltså. känns bra om det blir. hoppas bara att lärarna inte är alltför mycket på sin idé om sommarlåtar. för..då kanske den inte går in.

Jag har bilder!
Men jag lägger upp dem imorgon. Eller på tisdag. jag antar att ni märker.

Hmm... jag antar att det här inlägget var lite ointelligent. Det är inte alltid det.jag ska kolla upp resonemanget om vad volvo gör i Eskilstuna. typ nu.

Hejdå


Ps. Sen ska jag ju berätta resten om resan också...

I tidningen

Och oh, jag är visst på bild i tidningen. Från Midsommarnattsdrömsrepen som jag var så orolig över. ja, jag ser trött ut, och har otvättade kläder och äckligt hår. Dessutom lyser solen i ögonen så att jag kisar. men det blev i varje fall inte SÅ jobbigt.

www.ekuriren.se

Sök på Frida Thornberg så kommer det fram

Resan, så långt jag hunnit

Måndag
Dessvärre har madrassen ställt sig så att den kommer mot väggen och knarrar jobbigt varje gång någon rör sig. Och det ver ju jag att Daniel rör sig precis hela tiden. Gud vad jobbigt. Dessutom lyste en stark lampa in och det var svinkallt(kanske var det inte så smart att stänga av värmen i rummet dagen innan…) . Jaja, daniel och jag går och duschar innan resten av klassen riktigt vaknat. Då får man duschrummen för sig själva(ni vet, det är ju killars och tjejers omklädningsrum) Och dagen till ära har jag nu min nya svartvitrutiga kjol, en svart och vid tröja, och mina svarta sidenbandsstövlar. Ja, och just nu även Elins röda munkjacka och en röd sjal. Elin var snäll nog att låna ut den innan hon åkte i morse. Hon orkade inte vara kvar på konserten. Lite trist tycker jag nog att det är. Men men.
10.45
Insläpp och konserten börjar. Daniel är jättenervös. Jag också, men det säger jag inte högt utan börjar plocka ögonbrynen för att lugna mig lite.
11.17
Jag har precis kommit ner igen efter att ha sjungit ”monicas Vals ” och sen sångensemblens ”Raindrops” Heh. Valsen gick väl hyfsat i alla fall(ja, jag tycker inte alls det gick så dåligt, rösten ville inte helt, men det gick) , men sångensemblen gick nog rakt åt skogen. Attans för tredje gången. Vi borde ha brutit när det gick fel i början och börjat om. ”heh” som sagt. Ok, det går bättre imorgon.
15.14
Vi är på väg och jag lånar daniels dator som han tagit med sig till att skriva in mina betraktelser över de senaste dagarna. Jag har inte riktigt haft tid med bloggen de senaste dagarna, som kanske har märkts. Vi är nu på väg mot Sandviken. Jag ska på något sätt försöka ha koll på vart vi är så att jag kan ringa och berätta när vi kommer fram. Jag tror vi skulle åka den vackra gysingevägen- Tidernas väg. Nyss ropade Markus om att han såg ett lodjur på vägen. Jag såg inget, men…ja, nu har jag NÄSTAN sett ett lodjur på riktigt. Nästan. Det har jag aldrig gjort förut.

Tisdag 13.48
Nu skriver jag ner detta. Vi sitter nu på bussen på väg från sandviken, mot malung. Jag har visst glömt att skriva nånting under tiden i sandviken, men jag ska dra det hela i relativt korta drag. Okej, vi kommer fram till sandviken på måndagen vid 16-tiden, blir insläppta i musikalteatersalen där vi ska sova inatt. Där fortsätter jag och Daniel att skryta om våran underbara madrass. Heh. Duktigt
Först ska vi fixa mat för kvällen, alla får 50 spänn att handla för, det räcker till en pizza. Det var faktiskt riktigt kul att visa runt i den lilla staden där jag ändå spenderat ett gäng år av mitt liv. Jag får mig en pizza, ringer Sanna som tar sig in till sandviken, vi spelar Worms med nyskapade lagen Sannas ”lag sushi”, Jakobs ”jacko”, Thobias ”Maskfärs” och mina ”Fridas töntar” och ”Team Minimjölk” Thobias börjar spela på en nypåhittad låt där vi alla figurerar, den handlade om…eh.. typ Worms. However. Jag och Sanna går och träffar Jenny vid café fredos och går in. Jenny och jag tar en Irish coffee. Urstark! Hälften alkohol har man inte i en fyra. Men men. Sebbe och Camilla kommer dit också och dricker varsin välbehövd öl. När sanna sticker går sen Jenny och jag ut på en promenad runt stan i mörkret. Jag bestämmer mig för att sova hos Jenny över natten istället för musikalteatersalen, där går man kanske miste om det trevliga i rummet men får istället en trevlig dusch, en riktig säng och sen är ju faktiskt jenny trevlig också. Klockan tio över åtta är jag tillbaka på skolan dagen efter. Tisdagen alltså. Folk går upp och ner och köar på badrummet, (eller toaletten, vi hade ju ingen dusch) Ganska roligt att sitta och se folk vakna upp och klampa uppför trappan lite yrvakna och med håret åt alla håll. Själv sitter man där fräsch och tittar på. Hmm, lite elakt kanske. Jag säger ingenting om duschen.
Konserten börjar senare vid halv tolv. Vi upptäcker till förskräckelse att folk sitter och filmar från filmtvåan. ”HELVETE!” tänker jag. När allt är klart går Lasse H (musikläraren på skolan) upp och presenterar oss lite snabbt, och är då tvungen att nämna det roliga i att jag gick här för ett par år sen, jag som intill dess hade känt mig relativt lugn och sansad, känner helt plötsligt pulsen stiga till 300 slag i minuten och känner mig livrädd. Inte blir det bättre heller när jag där i min livrädsla sitter och försöker slå in texten som jag ska sjunga i huvudet(När jag blev nervös blev jag också övertygad om att jag skulle glömma den) och Gustav går upp och påminner alla igen om att det är jag som gick på sandvikenskolan förut. ”Nej!” tänker jag igen, men försöker göra det bästa i situationen, går upp och säger att alla gör mig nervös nu när de vet att det är jag, men att det nog ska gå bra ändå. Och ja, jag känner benen skaka litegrann men i övrigt känns det helt okej. Sebbe är alltid att lita på som en stadig klippa och rösten håller sig helt okej. Vad skönt.
Okej, konserten fortsätter, det går riktigt bra. För alla. Man kan känna sig nöjda. Tycker jag. Efter att allt är klart går jag fram till killarna med filmkameran och frågar om de möjligen kan fixa filmen de filmat till oss. Det kan de absolut verkar det som. Så jag ger min adress och drar efter massor med om och men iväg med klassen till matsalen. Den är lika god som jag minns den. Wonderful. Sen, snabbt iväg till bussen och snabbt iväg från sandviken, gud vad undan allt gick. Oh my. Nu är vi alltså på väg igen. Nyss såg jag en skylt mot rättvik, och allt går vägen, förhoppningsvis är vi framme i malung innan fem så att vi får mat. Jag känner mig riktigt nöjd. Jag har bestämt mig för att tycka om det jag gör nu, för att vara nöjdare med mig själv. Det hjälper. Igår ringde jag Pierre och berättade att jag inte kommer att kunna vara med på konserten i stockholm så han kan inte få se mig sjunga. Det känns däremot tråkigt att de kapade i vårat program. Men men. Det är väl inget att göra åt då.

Resten skrivs senare... typ när jag kommit hem. vilket jag gör imorgon. Idag är vi i sjövik, igår var det malung på kvällen. Jepp. okej, hejdåsista bilden? Jag, för typ fem minuter sen.

Före resan

Lördag
Lördag kväll var jättetrevlig. Really. Lite sent, men väldigt snyggt stylade(enligt mig) kom vi fram till Niklas och Kattis. Niklas hade berättat att de bodde mitt emot Seveneleven. Det gjorde de inte. I varje fall såg inte jag något sådant. En bål hade de också, den var grön. Så det drack jag sen bananlikörläckan upptäcktes. Ja, tydligen hade någon(kanske jag, men här behöver vi inte anklaga någon) glömt sätta på locket ordentligt så det hade lossnat på den fina bananlikörflaskan från teneriffa. Oh well. Så nu luktar min resväska(ginatricotväskan) bananlikör. Heh. Vid fyratiden gick jag hem, Elin och Emil stack tidigare så jag blev ackompanjerad av ett par stycken av Emils kompisar fram till dörren. De försökte övertala mig att åka till arvikafestivalen, annars skulle Ekot bli kort (?). Ingen fattade, men tror kanske inte riktigt att arvika är min stil. Jaja. Pierres telefon har stängt av sig när han sprungit runt full och glad i göteborg vid samma tid. Vilket innebar att mina smått töntiga sms som jag skickade under natten kommer fram alldeles för sent, när Pierre redan nyktrat till dagen efter. Attans, tänkte jag.
Söndag morgon.
3,5 timmar senare vaknar jag igen. FAN. Trött är jag också. Och vi måste åka till solvik och teaterkickoffen. Usch. Det orkar man inte nu. Men det gjorde vi ändå. Senare på dagen kommer tidningarna folket och kuriren. De vill ha bilder, förståss. Så vi får ställa oss och repa igenom en scen vi gjort tidigare under dagen. Jag trodde bilderna skulle bli jobbiga så jag bad Elin gömma dem så fort hon kom hem innan föräldrarna hann se det. Dum som jag var berättade jag för pierre senare vid tolvtiden på natten. Så nu kommer fler tänka på att det är jag. Attans igen alltså.
Med en Eniro-vägbeskrivning åker sen Elin och jag mot Wiks folkhögskola där min turné startar. (klassens turné, men det förstod man kanske) Elin vägrade använda den kartan och ringde Emil istället och gör mig urirriterad där jag satt vid ratten och höärde på deras halvgrälandes i telefonen(eller aningen surt var det i alla fall) Usch vad sur jag var. Till slut, efter mycket om och men hittar vi ett McDonald’s i Enköping och tänkte att nu tar vi mcdrive. Det har vi aldrig gjort förr. Det var klantigt. Jag beställde mycket tydligt en kycklingburgare, och när jag sen gick iväg för att köpa mcflurry kom de ut med maten till bilen. Elin frågade om det var kycklig. ”jadå, kyckling är det” svarar tjejen. Men vad tror du jag fick? KÖTT! Och bacon! (Som också är kött) Det var jätteäckligt och gick inte att äta, såsen var äcklig också. Usch. Jag slängde köttet och åt brödet. Nån borde kanske sagt till men då hade jag ju redan tagit en äcklig tugga. Så nu hatar vi McDonald’s i Enköping. Dumma stad. Så mycket att vi for till ICA och köper skrivblock för att kunna skriva ner hatet. Snygga skrivblock dessutom. Faktiskt. Så kommer vi fram till Wiks fhsk och träffar rektorn som släpper in oss i gymnastiksalen där vi ska sova. Elin och springer runt för att hitta den absolut bästa platsen att ställa Pierres underbara elektriska luftmadrass och hittar oss ett avskilt rum, med egen toalett bredvid scenen(Ja, en scen i en gympasal, det är sant)