torsdag 28 augusti 2008

Gitarren

Satt och spelade på min gitarr nyss.
Blir ungefär lika förvånad varje gång när jag upptäcker att stämningen knappt ändrat sig alls. Ett halvt varv, och den låter som vanligt igen. Trots att jag spelar så lite nuförtiden.

Jag skulle vilja börja spela gitarr igen. men vart letar man efter lärare?
Jag skriver för att jag tror att jag vet vad jag vill göra nu. Kanske. eller jag vet inte vad jag vill göra, men jag vet vad jag vill plugga för att få göra något jag vill sen.

Jag vill plugga musik.(dah)
Jag vill plugga marknadsföring, och jag vill plugga lite lätt ekonomi.
Jag vill inte plugga matte, och absolut inte fysik.

Jag skulle lätt kunna tänka mig att plugga marknadsföring och reklam på KY. om de nu någonsin ville ta in mig på sin skola.
Och jag skulle lätt plugga ljudteknik. (om de vill ta in mig på sin skola nångång)
Jag vill ha ett jobb närmare stan. Jag är fruktanssvärt trött på alla resor fram och tillbaka. Imorgon kommer jag att göra en mattetenta för att placeras in i en grupp med människor som ska lära sig matte på hög nivå.
Gissningsvis kommer jag att hamna i extrahjälpgruppen(Det skäms jag faktiskt för, jag har alltid varit i bästa gruppen. FAN)
Egentligen borde jag inte bry mig, men det gör jag! usch. jag vill inte!
Och ikväll ska jag jobba.

Tekniskt sett har jag redan sabbat mina chanser med den här kursen för länge sen när jag tyckte det var en bra idé att jobba fyra dagar i veckan samtidigt som jag läste. Jag tänkte bara hälsa att det var urdumt tänkt.

Och nu tänkte jag packa min väska. försöka hitta min ena borttappade stödstrumpa och resa iväg till jobbet. jag börjar ju faktiskt om två timmar. (yay!)
så vi ses vid den här tiden om tolv timmar.

tisdag 26 augusti 2008

Men vad ska man säga

Det är lite märkligt. när jag jobbar så är jag jättetrött och känner inte riktigt för att komma tillbaka. men när jag inte jobbar går jag och oroar mig för att jag inte får jobba nog och vill gärna åka iväg och jobba redan samma dag. Det känns liksom som om man hinner med mycket mer än man tänkt sig. så plötsligt har man inget att göra en helt vanlig kväll.
känns det som.

Det är lite märkligt kanske.
Ja och sådär går det ju, och helt plötsligt kommer ett par sms från säröhus om jobb onsdag och torsdag och helt plötsligt jobbar jag fyra dagar den här veckan också. Och då blir man lite orolig över att man ska bli trött igen. och blir rädd. och får lite ångest igen. Men det ska väl gå bra den här gången också.


Och på lördag är det nollkalaset, då ska vi scenvakta åt FestU och förmodligen festa lite. Hur svårt kan det vara att svenvakta liksom? Man ska ju bara se till så att ingen hoppar över kravallen och försöker komma upp på scenen.


Och i det här fallet tror jag inte det kommer att hända.


Nu börjar det bli utväxt igen förresten. dammit. bara att promenera iväg till sin närmaste lokala hårfärgsförsäljare och köpa lite färg igen.
Jag blir nog blond ett tag till.
Nu börjar brödet bli klart i ugnen och strax ska Daniel och jag springa ner i tvättstugan och ta upp det sista.
Åh, jag glömde ju nästan, tekniskt basår. Det har jag ju börjat på nu.
Och jag ska väl vara ärlig. Det är jobbigt. himla jobbigt. och inte ett dugg kul. jag hatar det. Faktiskt. Och det enda alla pratar om är vad de ska göra sen, att de ska in på ett särskilt program på chalmers och bla bla bla... Och vad vill jag? Ja, inte tänker jag bli någon civilingenjör med inriktning något tekniskt iallafall.
Helt ärligt så saknar jag min älskade musikteori.

fredag 22 augusti 2008

Ett meddelande från en buss...

*Det här var ett handskrivet meddelande skrivet på bussen från Särö*
"Jag ska inte säga att det här inte är självmant valt, för det är det. Men nu efter två dagar är jag faktiskt för trött för att vilja mer. Eller... nja, egentligen har det inte med jobbet att göra att jag är trött och sur. Jag är är bara irriterad över att jag inte får göra roliga saker för att jag helt ovetande skrivit upp mig på en massa jobb. Det hade ju varit himla kul att vandra runt och festa i HÄKS föreningskläder på nollningen som tidigare år(Tre år så är det tradition...men det blev bara två)

Och så svårt som jag har att hålla ordning på dagarna i dessa tider så hade jag verkligen önskat att någon för bara någon vecka sen sagt : "Men du vet väl att chalmersrundvandringen är på Fredag?" Det hade kanske funkat.

Lite grann önskar jag väl att jag hade sån där bristande arbetsmoral också, så att jag bara kunde ringa in och sjukanmäla mig imorgon. med det kan jag bara inte.

Men just nu. När jag just påbörjar min en och en halv timmar långa resa hemåt är jag bara så trött på allt och så jätteavundsjuk på Pierre som får vara med. (Jag har ju alltid tyckt att det här var det roligaste på hela året....)

FAN. fan fan fan fan fan.

Men men, det är ju liksom inte menat för mig egentligen. jag har bara tyckt det var så roligt de senaste åren...


Sov gott alla ni som får chansen. själv ska jag upp sju i morgon bitti. Och jag åker nog in i PU-tröjan bara för att känna mig viktig.

För all del...

det var kanske inte helt genomtänkt att gå upp för skola klockan halv sju och komma hem från jobbet klockan halv två på natten.

Inte helt. "



Men god natt nu för all del. Jag ska ju också sova.
Och bilden har förståss inget med handlingen att göra.

torsdag 14 augusti 2008

Bringing back the videoblog!



Ni vet väl om det där med att man ibland är lite bitter?

torsdag 7 augusti 2008

Historien om en musikchef och hennes vänner

Japp, den ni alla väntat på. Hur det går för den stackars musikchefen vars historia vi började på. Eller ja, började på... Tveksamt, snarare började mitt i.
Vi kan ta det från början.

Det var en gång ett gäng människor som träffades en gång i ett stort svart rum med svarta skinnsoffor tillsammans med ett gäng människor i svarta kläder och röda slipsar. Där fick de varsin svart t-shirt att måla röda hjärtan på. Sen fick de klä sig i dessa t-shirtar med röda hjärtan i ett par månaders tid, alltmedan de svartklädda Pu med de fina röda slipsarna såg över varje steg de tog.
Sen efter mycket lek och jobb och ... alkohol, ibland utklädda till diverse figurer ur sagan om Alice i underlandet, så fick de varsin egen röd slips, och en slipsklämma i guld att hålla den i.
Alla små nyblivna chefer inom varsitt område var nu glada och nöjda och fulla med nya idéer om saker de skulle göra när de hade sina egna svarta skjortor och byxor att ha med sina lysande röda slipsar.

Men innan någon planering blev gjord, och faktiskt innan något alls hade tänkts ut, så lades ett jättestort arrangemang framför dem. Större än det mesta som hänt de senaste åren. (möjligen inte större än valborgskalaset...men det var ju några helt andras uppgift)
Nu skulle nämligen Way out West-klubb anordnas.
"Okej" sa de. Ganska totalt ovetande om hur det här skulle gå. Och om hur svårt det skulle vara. Och faktiskt ganska ovetande i största allmänhet hur man arrangerade något så stort på en månad. Eller egentligen två veckor. en månad innan gjorde de faktiskt praktiskt taget ingenting. De bokade lite rum och lokalen. Mycket mer hände inte.
Men för dessa stackars små förlorade själar, så kom ändå dagen D. Den 8:e augusti. Livrädda och nervösa var de. Allihop. Speciellt musikchefen. Klockan två var hon praktiskt taget panikslagen och tvungen att ringa efter hjälp. Det var kanske de andra också. Kassören ringde själv några samtal om extrahjälp. Men eftersom berättaren inte har så mycket mer koll än på just musikchefen så nöjer hon sig med att berätta om det
Klockan fem kommer det första bandet.
Klockan sex kommer det andra. nånstans mitt emellan kom det tredje.

Tre timmars försenad soundcheck senare så tycks väl det hela vara rätt ok. Iallafall så här i efterhand. Musikchefen visste inte hur man arrade fram öl till artister som inte beställt i förväg. Hon visste ju knappt vilken väg hon skulle ta för att komma bakvägen till scenen! Hon visste inte ens hur maten hon beställt til 12 personer skulle räcka till 16. Framförallt visst hon inte var alla sms med gästlistor kom ifrån.
Jag minns att Pr-chefen var närmast upplösningstillstånd någonstans runt halv tio på kvällen. Med armarna i vädret sprang han in på projektrummet ropande om att ingen fick be om något, han var tvungen att skriva gästlista.

För att hoppa längre in på kvällen så gick allt fruktansvärt fort. runt halv två på natten gömde sig musikchefen i Pu-rummet för att slippa undan alla krävande band och för att kanske möjligen få lite mat i sig som ett snällt gammalt svin hade skaffat fram åt henne. Nu gick dock inte det, för med alla fjärilar i magen så hade hon ingen plats för mat. Dock för godiset som var inköpt åt puffarna.
Till slut var allt över, och hon ordnade skjuts åt artisterna så att de försvann. Tack gode gud, tänkte musikchefen...nu är det bara resten kvar.
Runt fem var det nästan klart. runt halv sex kom de kanske i säng. Tolv var alla tillbaka igen.
Lördagen var faktiskt en hemskt lång dag. Den började någon gång runt 08.49 och slutade någonstans runt 18.30 på söndagen. Som ni hör var den några timmar för långt för att orka berätta om. 34, 5 timmar är en lång tid att vara vaken. Fötterna och benen värkte, så trött att man mådde illa och grät redan vid sextiden på söndagsmorgonen.
Och för att vara helt ärlig var musikchefen glad att banden åkte tidigt.
Även om det var tungt att släpa ut alla fåtöljer. Och så är hon glad för hjälpen hon fick. För övrigt är hon glad för hjälpen alla fick, med hela helgen.
Fast för att vara helt ärlig så är hon glad att det är över.
Och glad över att hon fick sova 14 timmar till Måndagen. Det känns som om söndagen aldrig hände. Det var bara en ruskigt lång lördag...
Och så snart som kassören är klar med att räkna pengarna så får Ordföranden, Pr-chefen, musikchefen, öhlchefen och KK-chefen veta om det var värt det.

Om inte annat har de alltid lärt sig något...
Som att alltid beställa mer mat än vad man tror ska gå åt.
Och som att saker kan hända. Till exempel kan dj:en få för sig att försvinna från sitt gig. Eller så kanske det dyker upp tolv i ett band istället för sex. Eller så kanske någon frågar efter en flaska vodka. Eller ett gäng PK när baren nästan sålt slut. Det kan också hända.
Men nu är det nog snart dags att sova igen.

onsdag 6 augusti 2008

Musikchefen är trött

Nu är musikchefen trött... Nu vill hon himla gärna hem och sova. Efter en titt på spelschemat ser hon att hon kommer att vara död på fredag. Attans jobbigt.
Och nu vill hon HEM!
om 8 minuter går bussen.

nu får jag gå.

Stackars stackars lilla musikchef

Den stackars musikchefen håller på att slita ihjäl sig. Nästan alltså. hon lever än. Och nu har hon dessutom ett par byxor som just idag kom hit med dhlkillen. Yeah!
Det var bra. Även om det tog lite tid.
Men hon har ont i armar och ben och ännu är inte jobbet klart...
Stavkars lilla musikchef med lila post-it-appar i fickorna.

Och dumma städ som inte svarar.
Nej, nu ska jag väl upp och jobba. Alla mail är skickade

måndag 4 augusti 2008

Min lugna dag

Eller så var det tänkt. men så sms:ar de från Särö och vill ha mig att jobba. jag ska sms:a tillbaka och säga att jag inte kan. jag måste ju in till mitt ideella jobb och leta catering. Närahem kunde inte. Ännu en, alltså. det börjar luta åt thai-mat för hela slanten.

Nu ska jag som sagt åka till chalmers och hoppas att någon annan också är där så att jag kan få lite sympayti. Det är nu nämligen bara fyra dagar kvar till Way out west på chalmers. Har inte jag anledning att vara vettskrämd så säg?
Vi hörs nån dag. Jag måste in på vasttrafik.se.