Historien om en musikchef och hennes vänner

Japp, den ni alla väntat på. Hur det går för den stackars musikchefen vars historia vi började på. Eller ja, började på... Tveksamt, snarare började mitt i.
Vi kan ta det från början.

Det var en gång ett gäng människor som träffades en gång i ett stort svart rum med svarta skinnsoffor tillsammans med ett gäng människor i svarta kläder och röda slipsar. Där fick de varsin svart t-shirt att måla röda hjärtan på. Sen fick de klä sig i dessa t-shirtar med röda hjärtan i ett par månaders tid, alltmedan de svartklädda Pu med de fina röda slipsarna såg över varje steg de tog.
Sen efter mycket lek och jobb och ... alkohol, ibland utklädda till diverse figurer ur sagan om Alice i underlandet, så fick de varsin egen röd slips, och en slipsklämma i guld att hålla den i.
Alla små nyblivna chefer inom varsitt område var nu glada och nöjda och fulla med nya idéer om saker de skulle göra när de hade sina egna svarta skjortor och byxor att ha med sina lysande röda slipsar.

Men innan någon planering blev gjord, och faktiskt innan något alls hade tänkts ut, så lades ett jättestort arrangemang framför dem. Större än det mesta som hänt de senaste åren. (möjligen inte större än valborgskalaset...men det var ju några helt andras uppgift)
Nu skulle nämligen Way out West-klubb anordnas.

"Okej" sa de. Ganska totalt ovetande om hur det här skulle gå. Och om hur svårt det skulle vara. Och faktiskt ganska ovetande i största allmänhet hur man arrangerade något så stort på en månad. Eller egentligen två veckor. en månad innan gjorde de faktiskt praktiskt taget ingenting. De bokade lite rum och lokalen. Mycket mer hände inte.

Men för dessa stackars små förlorade själar, så kom ändå dagen D. Den 8:e augusti. Livrädda och nervösa var de. Allihop. Speciellt musikchefen. Klockan två var hon praktiskt taget panikslagen och tvungen att ringa efter hjälp. Det var kanske de andra också. Kassören ringde själv några samtal om extrahjälp. Men eftersom berättaren inte har så mycket mer koll än på just musikchefen så nöjer hon sig med att berätta om det

Klockan fem kommer det första bandet.

Klockan sex kommer det andra. nånstans mitt emellan kom det tredje.

Tre timmars försenad soundcheck senare så tycks väl det hela vara rätt ok. Iallafall så här i efterhand. Musikchefen visste inte hur man arrade fram öl till artister som inte beställt i förväg. Hon visste ju knappt vilken väg hon skulle ta för att komma bakvägen till scenen! Hon visste inte ens hur maten hon beställt til 12 personer skulle räcka till 16. Framförallt visst hon inte var alla sms med gästlistor kom ifrån.

Jag minns att Pr-chefen var närmast upplösningstillstånd någonstans runt halv tio på kvällen. Med armarna i vädret sprang han in på projektrummet ropande om att ingen fick be om något, han var tvungen att skriva gästlista.

För att hoppa längre in på kvällen så gick allt fruktansvärt fort. runt halv två på natten gömde sig musikchefen i Pu-rummet för att slippa undan alla krävande band och för att kanske möjligen få lite mat i sig som ett snällt gammalt svin hade skaffat fram åt henne. Nu gick dock inte det, för med alla fjärilar i magen så hade hon ingen plats för mat. Dock för godiset som var inköpt åt puffarna.

Till slut var allt över, och hon ordnade skjuts åt artisterna så att de försvann. Tack gode gud, tänkte musikchefen...nu är det bara resten kvar.

Runt fem var det nästan klart. runt halv sex kom de kanske i säng. Tolv var alla tillbaka igen.

Lördagen var faktiskt en hemskt lång dag. Den började någon gång runt 08.49 och slutade någonstans runt 18.30 på söndagen. Som ni hör var den några timmar för långt för att orka berätta om. 34, 5 timmar är en lång tid att vara vaken. Fötterna och benen värkte, så trött att man mådde illa och grät redan vid sextiden på söndagsmorgonen.

Och för att vara helt ärlig var musikchefen glad att banden åkte tidigt.

Även om det var tungt att släpa ut alla fåtöljer. Och så är hon glad för hjälpen hon fick. För övrigt är hon glad för hjälpen alla fick, med hela helgen.

Fast för att vara helt ärlig så är hon glad att det är över.

Och glad över att hon fick sova 14 timmar till Måndagen. Det känns som om söndagen aldrig hände. Det var bara en ruskigt lång lördag...

Och så snart som kassören är klar med att räkna pengarna så får Ordföranden, Pr-chefen, musikchefen, öhlchefen och KK-chefen veta om det var värt det.

Om inte annat har de alltid lärt sig något...

Som att alltid beställa mer mat än vad man tror ska gå åt.

Och som att saker kan hända. Till exempel kan dj:en få för sig att försvinna från sitt gig. Eller så kanske det dyker upp tolv i ett band istället för sex. Eller så kanske någon frågar efter en flaska vodka. Eller ett gäng PK när baren nästan sålt slut. Det kan också hända.
Men nu är det nog snart dags att sova igen.