lördag 11 juni 2011

Spanien - och sen tog kamerabatteriet slut!

I förrgår gick jag och Pierre omkring i Torrevieja centrum och skulle precis ta upp kameran och fotografera lite då kameran plötsligt berättar att den har slut på batteri. Jag förstår ingenting, i vanliga fall kan jag fotografera i flera dagar utan att batteriet går, men uppenbarligen inte denna gång. Därför blir det lite skralt med högupplösta fina bilder från den här resan, istället får man nöja sig med pixliga mobilbilder.
r
Vi har inte shoppat så mycket på den här resan, jag och Pierre. När man flyger med RyanAir måste man ju nämligen hålla sig inom de bagageviktsgränser som man får och att då köpa på sig en massa kläder och saker är inte helt smart. Detta var dock en affär vi var tvungna att handla i då det stod en stor ko utanför. Vi trodde först att det var någon restaurang(på grund av kon?) och gick förbi flera gånger, men plötsligt så ser vi att det är ju en liten affär därinne. På Ale-Hop fanns rader efter rader med roliga/fina saker, som ett paraply som jag ska ha till Göteborg, som är vindtålig och med enhandsuppfällning. Dessutom är det gult och rosa.

Nere på stranden måste man ju vara på en solsemester. Vi har dock inte riktigt hängt där så mycket som vi skulle vilja ha gjort. Den här dagen blev det nämligen för mycket för Pierre och framförallt Johan, som brände sig rejält. Men det var fint och soligt och jag är mest missnöjd med att jag har så svårt att bli brun. Ingen kommer ju tro mig när jag kommer hem!
Här ligger jag på min handduk och fotograferar mig själv medan Pierre och Johan är och badar. Inte så brun än, och varken röd eller bränd. Min hud är knappt mottaglig för sol.

Pierre och Johan på stranden, innan de märkte att de bränt sig.
Johans ben dagen efter. Inte jätteskönt, berättar han. Visst kan jag väl kanske erkänna att jag bränt mig litelitegranna på axlarna, men jag är inte i närheten av det där. Mitt gör inte ens ont. Pierre däremot är röd på bröstet och är väl inte helt nöjd över det, så nu nojar han över solens skador så fort vi närmar oss stranden, som för övrigt ligger 100 meter nerför gatan.
Något annat som jag tänkt på mycket är hur fint det skulle vara att plocka en apelsin från en av alla de apelsinodlingar vi for förbi dagen då vi skulle till Murcia. Det får man dock inte, har jag hört, så jag gick till en lokal fruktaffär och köpte mig min egen apelsin på pinne med blad. Jag var länge helt övertygad om att detta måste verkligen vara den godaste apelsin på jorden. Mina förväntningar var dock en aning höga och min fantastiska apelsin med blad för 0,95€/kilot smakade ingenting. 

Ännu en fundering i det här landet hör till bananerna. Har inte ni också läst i den där boken om matfusk att Sverige är det enda land i världen där det går att sälja gröna bananer? Jag läste det och tänker alltid på det när jag är utomlands. Det är ju inte ens sant! Det är fullt med gröna bananer överallt, både här i Spanien och i Tyskland 

torsdag 9 juni 2011

Spanien 2011 - Alicante, Torrevieja och Murcia

Nu är vi i Spanien! Bloggandet kommer att bli lidande(som om det inte varit det innan) eftersom i spanien kan man inte direkt sitta framför datorn i fyra timmar och vara nöjd över det. Nej, man måste ju faktiskt vara i solen.
Pierre och jag kom fram till Alicante sent på kvällen i måndags. Då hade vi varit smarta och hyrt en liten bil i förväg så att vi lättare skulle kunna köra de fyra kilometerna till Torrevieja där Johan och Johanna väntade i lägenheten. Johannas morföräldrar har nämligen en lägenhet i Torrevieja, knappt hundra meter från stranden. här ser vi vår hyrda lilla Fiat Panda, en söt liten blå kompis som jag blev kär i. Johan däremot tyckte vi kunnat få en bättre bil. Men visst är den lite söt?
Här sover jag och Pierre med våra reselakan. Dessa kan man tydligen också använda till att klä ut sig till mumie, som Pierre illustrerar här. Detta är också det enda fotografiet hittills på Pierre.
Första dagen var det mycket åkande. Onödigt mycket åkande faktiskt. vi åkte till grannstaden Murcia som också råkar vara Spanien sjunde största stad för att leta köpcentrum och köpa mobilladdare eftersom vi förstås glömt vår hemma. dumt, men sant. Just detta gjorde dock att vi villade bort oss totalt efter att mobilerna med inbyggda gps:er dött och vi fick försöka leta oss tillbaka till Torrevieja utan att ha hittat vare sig köpcentrum eller stadskärna.
I spanien finns ett Cañada. Inte Kanada. Cañada.
På tisdagen åkte vi till Alicante, vi skulle lämna bilen och kolla runt lite på stan. Här hittade vi ett stort träd som Pierre fick fotografera. Min fotopose är inte perfekt, men man kan inte få allt.

Sedan hittade vi ett café och köpte våfflor. Pierres ser fruktansvärt god ut, med nutella och banan. Min är med mintchokladglass som säkert varit fantastisk om det bara varit några grader svalare, den smälte nämligen snabbare än jag hunnit äta den.

Här har vi Johan och Johanna. Johan påstår fortfarande att det där är hans leende och att han faktiskt ser glad ut. Jag vill dock påstå att han var lite hungrig och därför inte kan le.

Men... sedan kom hans gigantiska Frozen strawberry daiquiri in tillsammans med en ost&skink-crèpe. Då blev han glad igen.
Efter våfflorna gick vi in mot stan eftersom det var dags att lämna bilen på flygplatsen. På vägen hittade vi ett stort aquarium mitt i gatan med gigantiska fiskar. 
Sedan åkte Johan och Johanna hem och jag och Pierre åkte tillbaka till Alicante och köpte frozen yoghurt på det här mysiga lilla stället vid Calle Castaños. Här tyckte biträdet att engelskakunskaperna är självklara, trots att ytterst få av de övrigt spanjorerna vi träffat i detta turistparadis överhuvudtaget förstår engelska. I det här landet är de faktiskt otroligt ovilliga att försöka sig på något annat än spanskan.

Pierres Frozen Yoghurt: Chokladsmak med hallonsås, gelebjörnar och M&M:s. Jag tycker det ser lite ut som det gör när Anna Skipper ska visa hur äcklig onyttig mat är genom att hälla allt i en hög och hälla över någon röd smet. Dock säger Pierre att den här var jättegod.
Min Frozen Yoghurt: Chokladsmak med vit chokladsås som stelnar, Oreos och m&m:s. Ser den inte alldeles fantastiskt god ut?
Väl hemma igen var Pierre och Johan på gång att öppna sitt nya fat med heinecken-öl.

Allt går lite fort här, och jag har lite ont om tid att blogga, därför ber jag såhär i efterskott om ursäkt för bristen på vältalighet och ordbyggande i mitt inlägg. Jag hoppas att det blir förståeligt ändå. 

Nu är det dags att springa ner på stranden!