onsdag 18 maj 2011

Är du smartare än en femteklassare?

Skräpigt hemma i Kortedala? 

Njae... en aning kanske. det behöver däremot förmodligen dammsugas sedan Elin och Emils katter varit på besök under helgen(De kom förstås inte själva, utan med sin matte och husse), men skräpigt är det inte. Jag och Pierre har börjat titta på Svtplay för "Är du smartare än en femteklassare" och tävlar om antalet frågor vi klarar. Den som har flest rätt vinner. 
Det du behöver är ett papper att skriva poängen på, och så små lappar att skriva era svar på så att ingen annan ser, samt någonstans att slänga lapparna (det blir ju några stycken). Reglerna är enkla, rätt svar ger ett streck. Däremot måste man svara innan personen på TV svarar, annars räknas inte poängen. Om någon av oss råkar försäga sig och fråga något i stil med 
"Det måste väl vara typ Blekinge som har ek som landskapsväxt?" 
gör att svaret blir ogiltigt oavsett om det är rätt eller inte, och räknas därför inte som en poäng.

Efter två program leder Pierre med tre streck. Uppenbarligen har han mer kunskap om landskapsväxter än vad jag har. Jag visste inte ens att man lärde sig sådant i fyran, så jag är alltså värdelös på sådana frågor. 
Jag knappar dock in på musikfrågorna. Pierre har nämligen ingen aning om hur många ungar Trollmor hade i den där visan. Det vet jag i sömnen.

tisdag 17 maj 2011

"Home Made Cookie Stamper"

Den här fina lilla grejen var jag bara tvungen att testa. 
Jag fick den av Daniel i födelsedagspresent för ett litet tag sedan, och det känns ju lite skoj att stämpla text på sina kakor, eller hur?

Jag vet faktiskt inget kakrecept som lämpar sig bra för stämpling, därför tog jag helt enkelt receptet från den medföljande bruksanvisningen för att testa. 
Bilden är tyvärr inte helt perfekt, men kort sagt så blandar man ihop mjöl, socker, bakpulver och salt(jag hade inget vaniljextrakt så jag tog helt enkelt vaniljsocker och blandade i det också) i en bunke. 
Sedan smör som hunnit bli lite mjukt, blandar med mixer och häller i en äggula under omrörning. Här hällde jag också i lite smält choklad för att få "swirls" i kakdegen. Just det gick väl sådär, men det kan bero på att jag mixade för länge.

Nu ska degen stå en timme i kylen så att det blir lättare att rulla kakbollar.

efter kylen rullar man små bollar av degen, lite mindre än golfbollar, plattar till dem lite med handen och stämplar. Det låter lätt, men det är lätt hänt att man trycker fel så att det blir snett. 
Sedan ska de in i ugnen på 190 grader och stå i ca 6-8 minuter. 

Så här fint blev det!
Visst att kaktrycket inte blev perfekt, men övning ger ju färdighet, försöker jag en annan gång blir det säkert jättebra och ännu tydligare.

Det var en dag med kakor. Jag tror dock jag tar kakao i dem nästa gång, för en finare färg och roligare smak. Jag följer för övrigt sällan recept exakt, utan brukar ändra lite där jag tycker att det känns värt. Oftast går det bra. (Utom när det kommer till macarons, då måste det faktiskt vara millimeterprecision) 

torsdag 12 maj 2011

En jobbig, pinsam vardagshistoria

Nu ska jag berätta något jobbigt. Eller pinsamt. En jobbig pinsam händelse i vardagen.

Jag hade bestämt träff med Pierre på Sushirestaurangen vid domkyrkan. Egentligen hade jag tänkt åka in och äta lunch på Chalmers med några vänner men när det ställdes in fick min sambo vara stand-in och äta sushi med mig.
Plötsligt ringer Daniel, vi hade tänkt ses lite senare och han undrade var jag var. Jag berättade att jag åt sushi vid domkyrkan.
-"Jaha, jag sitter vid grönsakstorget, så du kan väl ringa när du går?"
- "Absolut, jag mötte upp Pierre här, men han ska hem sedan så då kan vi väl ses?"
- "Jaha, Pierre är där också. Jag trodde nästan att du gått och ätit själv och tyckte att det var lite tragiskt"

- "Haha, ja, men det skulle ju ALDRIG hända!" Säger jag och lägger på.
- "Nu måste du ju berätta vad som aldrig skulle hända!?" Säger Pierre.

Och jag berättar för honom hur otroligt det skulle vara att gå ut och äta på stan själv, det gör man ju liksom ENDAST och BARA för att vara social och träffa folk. Så går diskussionen.

- "Nej, jag skulle nog aldrig göra det" säger jag.
- "Inte jag heller. Det finns det ju ingen mening med." säger Pierre.

- "Jag skulle göra det." säger en röst från höger.

Och självklart... Där sitter en kille, helt ensam, bredvid oss och äter sushi på restaurangen. Jag ville sjunka genom jorden. Tänk om jag bara kunde ha tittat lite åt höger och sett att det faktiskt satt någon där. Då hade jag kanske inte behövt sitta och ropa om det omöjliga i att äta själv och hur tragiskt det känns.

En dum och otroligt jobbig tystnad sprider sig i lokalen innan jag försöker skratta bort det med något om att "haha, ja det är ju klart, du äter ju ensam nu... hehe". Vi åt upp riktigt snabbt och sprang därifrån så fort som det var möjligt.

Fy. Vad. Pinsamt.
Men hur är det egentligen? Äter man ute helt själv? Jag kanske är skadad av det fattiga studentlivet men jag känner faktiskt att om man är hungrig ute på stan så kan man åka hem, ta take-away eller köpa en baguette att gå iväg med. Sätter man sig verkligen själv vid ett bord på en restaurang? Det gör man uppenbarligen. Jag har iallafall lärt mig att inte prata så högt om något liknande utan att se mig omkring.

Bilden har för övrigt ytterst lite med texten att göra och är tagen på Linnégatan, vid hållplatsen Prinsgatan.

tisdag 3 maj 2011

Det här är snö. I Maj

Det här är nu.
Det här är Göteborg.
Det här är SNÖ.
Och jag tror att jag är tillräckligt vaken för att inte drömma.

Jag vet inte om jag behöver säga mer?