måndag 31 januari 2011

Ett långt brev om... Göteborgshjulet!

Gårdagens strapatser fick delas upp i två delar. Efter att vi fikat på Melody bakery tog vi nämligen spårvagnen till göteborgshjulet!

Jag har länge velat åka med det där hjulet, det började i somras när jag var dag såg den stå där när båten kom in från fästningen. Jag tyckte det var så fint. Och jag skulle absolut åka. Någon gång. Och den gången var alltså idag.
Vi och Daniel står i kö för hjulet.

Inne i vagn nummer 2, som kvinnan sade när hon släppte på oss. Det blev tyvärr inte den svarta VIP-vagnen, men man kan inte få allt.
Det här är helt klart min favoritbild av de bilder jag tog under turen. Det var skymning, det är det som skapar den fina färgen på himlen. Och lyckligtvis åkte just precis då en spårvagn från Hisingen över göta älvsbron, vilket kompletterar bilden. dock så är glaset genom vagnarna inte helt klart, vilket förstör lite av skärpan. Men men, jag är nöjd.
Här ser man tydligare att ljuset stör sig på glaset. Jaja, jag gillar min bild ändå. Skymningsljuset är fint.
Jag, glad över att bli fotograferad. Dock störde ljuset som vanligt, jag sminkar mig nämligen inte helt vit ovanför ögonen med flit.
Efter sisådär fyra varv började Daniel bli orolig över om vi någonsin skulle bli avsläppta. På Liseberg får man ju bara åka två varv, fast samtidigt, för 85 kr måste man ju ändå få lite valuta för pengarna. hela sex (6!) varv fick vi åka.
Här ser vi hållplatsen Lilla bommen och så är det förstås en bild av avenyn. Högt, högt upp. Coolt.

Och idag har vi packat färdigt. Några lådor står här inne i Daniels lägenhet, men de flesta finns i förrådet. Imorgon bär det av till Kortedala(sjukt långt från Bergsjön. Not really.) , det jag mest av allt ser fram emot är att äntligen få sova på en 180-säng och därmed och slippa dela 90 cm med Pierre. Det jag minst av allt ser fram emot, och det jag helst skulle slippa, är att behöva bära en massa lådor(och soffor) uppför tre trappor utan hiss. Det ser jag inte fram emot. 

Inte ett dugg.

söndag 30 januari 2011

Macarons på Melody Bakery

Inatt kom jag hem sent efter en kväll med jobb söder om Göteborg, och Pierre hade varit ute på finohmsitts med Häks, och Daniel hade jobbat sent han också i hemtjänsten. 
Idag var alltså en perfekt dag att komma ut och gå till ett café och eftersom jag flera gånger åkt förbi Melody Bakery med blå express på väg till och från jobbet och liksom blivit kär i namnet var det väl självklart att det var dags att gå dit. Jag har ju faktiskt twittrat om det i flera veckor nu.
Där köpte jag en macaron(som jag faktiskt aldrig ätit.) och en croissant. Fy vad goda Macaroner är, jag msåte verkligen SÅ baka egna. Vad behöver jag? en våg, en kitchen aid/pojkvän som håller i vispen och ingredienser. Jag har dock hört att det ska vara svårt. Vi får väl se. 

Men det tar vi efter flytten.
Daniel åt en blåbär/hallonkaka med vaniljsås som fortfarande var varm och Pierre kör på det gamla väl beprövade foccacia med parmaskinka och mozzarella, samt en cola. Det är väl tur att cola finns överallt...
Jag älskade verkligen väggen. Mjukt och skönt, men frågan är ju om man skulle vilja ha det hemma? bakom soffan kanske...
Jag har alltid tyckt att Linné är fint, så färggrannt liksom. och fullt med mysiga caféer. Nu for vi till Elgiganten för att köpa en vattenkokare.

så vad tycker jag om Melody bakery? Jättegoda macarons, en aning seg croissant...den var inte direkt nybakad. De andra bakverken i fönstret såg däremot jättegoda ut. Jag kanske får sluta köpa croissanter?
Deras hemsida är värdelös, det står fortfarande att de öppnar den 8 december, det känns ju lite efter. Borde inte öppettiderna finnas där? och bilder på bakverk!
Caffe Latten kunde varit bättre - det var verkligen inget skum what so ever i den.


fredag 28 januari 2011

Mer eller mindre välformulerade funderingar om facebookvänner

Ibland sitter man där och slösurfar på facebook och ser sidoikonen blinka till om att "en massa folk har hittat vänner via vänsökaren, kanske borde du också?"


Nu vet jag faktiskt inte vad jag ska med fler facebookvänner till, jag kommer ihåg den gamla goda tiden då jag kunde köra ett sådant där "friend test" och svara på frågor som "vem av dina vänner har jobbat i Thailand?" och direkt veta vem det var. Hur ska jag kunna veta om någon av mina 252 vänner har gjort det nu? ska jag söka runt hela sidan efter Thailand? Känns komplicerat, eller hur?


Jag blir alltid lika förvånad över hur otroligt LÅNG listan är. Vissa namn känner jag ju igen, men ibland blir jag alldeles förvånad när någon jag aldrig överhuvudtaget sett kan ha 35 gemensamma vänner med mig. Då undrar man ju vad som hänt där.


Och så ibland så upptäcker jag att någon som jag trodde att jag faktiskt redan "ansökt om vänskap med" finns på listan. Det här är ju alltid lite läskigt, det kan ju faktiskt hända att personen aktivt valt att ta bort dig från sin vänlista. Fast, då kommer det upp när man frågar igen, har jag hört.
Idag upptäckte jag att en gammal klasskamrat från gymnasiet som tydligen alla andra i klassen var vän med, men inte jag. "Vad hände där?", tänkte jag och skickade iväg ett meddelande.
 Sidan sa i alla fall inget om att hon tagit bort mig vid ett tidigare tillfälle, så kanske har det bara inte blivit av. Det finns ju faktiskt folk som inte  har facebook, precis som det finns folk som inte har TV (än). Och de kanske skaffar det och glömmer av att gå igenom alla.




Precis.
Vi får väl vänta och se vad det blir för svar.

tisdag 25 januari 2011

Jag besökte Chalmers idag

Idag satt jag i Byssjan på Chalmers kårhus och studerade hur en lastbil utanför byggde upp en hög med snö inför Chalmers big jump open. I böjrjan var det ganska lugnt och tomt, men ju närmare lunchtid desto mer liv och folk kom in. Jag satt och funderade på hur jag gjorde förr i tiden, då jag satt i PU och bara kunde springa ner på föreningsrummet, brygga en kopp kaffe och sedan bara sitta där och läsa.

Nu fungerade det sällan så att man bara kunde sitta där i lugn och ro i all evighet. Oftast dök det upp någon inom loppet av några minuter. Någon som bara ville hälsa på, någon annan i föreningen som också råkade vara lite ledig just då, eller någon som ville fråga något. Men samtidigt, PU-rummet var alltid en plats där folk faktiskt kom och pratade med en, idag hade jag gärna sett att någon kommit och satt sig bredvid och pratat lite en stund.

Nu låter det som om jag inte riktigt klarat av att släppa PU och som om jag faktiskt skulle vilja sitta i en förening igen. Ja, helt osant är ju inte det. Jag älskade att sitta i PU, men så här i efterhand sitter jag väldigt ofta och romantiserar och glömmer bort de gånger jag faktiskt inte hade lust att sitta på rummet eller sälja biobiljetter, hålla i möten och boka artister. Och det är ju sådär, att man får ta det dåliga med det som är bra, även nu.

Jag kanske inte får gå ner och sätta mig i rummet närhelst jag känner för det längre, men jag slipper också allt det där jobbiga. Och blir det inte mer speciellt när man inte måste vara på plats jämt? När det är konserter kan jag komma om jag vill, jag får faktiskt bygga om jag har lust. Och jag kan faktiskt promenera ner och se om det kanske sitter någon därnere, och vara en av de där som bara ville komma och hälsa på när det var jag som satt där.  Och låter inte det ungefär lika trevligt? Fast idag tänker jag sitta här i Byssjan och titta ut på lastbilen och den där tjejen längst uppe på byggställningarna som inte riktigt passar ihop med de andra som jobbar. 
- "Vad gör hon där? Är hon byggjobbare? Varför har hon inte självlysande gula arbetskläder på sig?"

Jag får ta reda på det en annan gång.

torsdag 20 januari 2011

Vi möttes på ett café...

Ganska nyligen tillbaka i Göteborg börjar det ändå kännas som om saker och ting börjar falla på plats. Iallafall i nuet. Framtiden är lite sisådär och med hälsan är det väl egentligen rätt dåligt. Jag har sedan jag kommit hit dragits med en ytterst envis hosta. Efter ett par dagar blev det så jobbigt att jag gick för att hämta ut Coccilana Etyfin som jag lyckligtvis fick utskrivet vid en annan förkylning i höstas. Då hämtade jag aldrig ut den eftersom jag inte trodde att det skulle hjälpa. Dock hjälper det inte.

Jag måste vara den enda på jorden som coccilana etyfin inte biter på. Jag hostar hela natten oavsett hur många milliliter jag häller i mig. Alla pratar alltid om hur himla bra just coccilana är mot hosta. Varför hjälper det inte mig? Dyrt är det också.

Men som sagt: Förutom hälsan, framtiden och ekonomi så känns det faktiskt som om saker och ting börjar falla på plats. Snart flyttar vi in i den nya lägenheten, jag har kommit in på de kurser jag ville läsa i år, och jag har fått tag i de flesta böckerna. Jag har träffat vänner och varit ute. vi har börjat se över packlådorna, letat möbler och faktiskt hittat en del som vi ska köpa. Snart har vi troligen fixat flyttbil också.

Ett moln på himlen är att jag ska jobba imorgon. Jag vill jättegärna, men jag är lite osäker eftersom jag ligger vaken halva nätterna och hostar. Jag är inte helt säker på var gränsen går för sjukdom på jobbet. Kan man gå med slemmig hosta framför gästerna och servera mat? Är jag ett dåligt exempel om jag åker dit? Smittar jag fortfarande efter en vecka?

Tidigare i veckan träffade vi Spånken på Café Husaren i Haga. Jag tänkte dela med mig av några bilder, bara för sakens skull. Och sen är det ju trevligt med bilder, eller hur?
Pierre sitter mitt emot. Den där yllekoftan tycker jag är härlig. Tänk om han kunde använda den lite oftare?
Spånken, Eller Magnus som han egentligen heter.
Kolla in den gigantiska bullen! Jag glömmer alltid av hur stora bullarna på Café Husaren är. De är ju gigantiska! 35 kr kostar de och är nästan för mycket för tre personer att dela på. Det är en bra deal!

söndag 16 januari 2011

Gymbekännelser

Ibland tittar jag på de där tidningarna jag har liggande lite här och var. Jag köper dem då och då, och varje gång funderar jag på om de verkligen ger mig något.

Sedan när var det viktigaste i livet saker som att se snygg ut, festa och ha ett bra kärleksliv?
"Sen alltid?" - Säger du och tittar frågande på mig.

Jag köpte Cosmopolitan Zest när jag satte mig på tåget för att åka till Göteborg häromdagen. "snyggast på passet - 76 heta modeköp" står det på framsidan.
Varför ska jag vara snyggast på gymmet? Daniel kommenterade det där igår, att "man går väl till gymmet för att man vill bli bättre?" Alltså borde inte ens utseende när man väl är där spela någon roll.

Och ändå kommer jag väl ihåg när jag skaffade mitt gymkort här i Göteborg för två år sedan och gick till gymmet i ett par bylsiga, vita träningsbyxor. Jag kunde lika gärna haft en rosa fluffklänning med paljetter, så annorlunda och uttittad kände jag mig. På ett gym vill man ju inte direkt känna sig uttittad, man vill bara gå dit och träna i lugn och ro. Man vill faktiskt smälta in.

Runt omkring mig hade alla tjejer tajta svarta "jazz-byxor", de bylsiga kläderna var för killar. INTE för tjejer. Sedan såg jag iförsig ingen som hade neongult eller rosa på sig direkt heller (Du vet de där kläderna som man gör reklam för i träningsbilagorna i modemagasinen.Neongult gör dig snyggast på passet, gärna matchat med orange eller grönt). 

Som tjej ska man ha tighta kläder på gymmet, det har jag lärt mig. De ska gå gråsvart färgskala eller eventuellt en mörkröd topp, om man vill vara lite modig.

Det är iallafall mina erfarenheter.  Och ändå tänkte jag skaffa mig ett gymkort igen om ett par dagar.

onsdag 12 januari 2011

Tebekymmer

Sådärja, då var jag i Kalmar igen. Elin och jag anlände redan i lördags eftermiddag till småstaden, för att gå i skolan. Jag skulle ta tag i det allra sista, och sen skulle Pierre komma hit och hjälpa mig packa ihop så mycket grejer som möjligt, och sedan skulle vi sätta oss på tåget tillbaka till Göteborg och fortsätta livet där.

Idag åkte Elin till Eskilstuna, så nu sitter jag här själv i deras lägenhet. Det är läskigt. Alldeles bredvid går massor med människor jättenära fönstret och stirrar in. De bor på bottenplan, det är otrevligt. Och det är lyhört också, går grannen in i sin lägenhet får jag panik och tror att han är på väg in hit. Jag har aldrig varit själv här förut(På natten)

Imorgon kväll kommer Pierre. Med lite tur har vi fått klar opponeringen vi ska göra på en annan grupps uppsats då, så att han kan hänga med mig till Rusta och kolla på resväskor (egentligen singular). 

Men jag har en fråga.

Jag är inte så bra på det här med te. Elin är jättehaj på allt. Hennes hem är i princip en te-shop, hon har ALLT, verkligen. Massor med olika sorters lösteer och sånt där finte som hette typ kushmi... eller nåt. Hon har hur mycket som helst, men det enda jag dricker är liptons forest fruit i påse. 
Men nu sa Elin att jag kunde ta ingefära i te, och eftersom jag börjar bli hes och förkyld så tänkte jag att det kan ju vara en idé - Men så åkte Elin, och då slår det mig att jag vet ju inte hur man gör när man har ingefära i te!

Hur gör man?
  • Vitlökspressar den ner i teet?
  • finhackar?
  • grovhackar?
  • Låter vattnet och den koka upp tillsammans?
  • ska skalet bort?
Finns det några särskilda regler eller får alla göra som de vill? Jag tog en sked honung, och skar några bitar skalad ingefära och lade i. 
Sedan hällde jag i vattnet.
Jag märkte ingen skillnad.. kände inte ens smaken av ingefära. Betyder det att jag hade för lite ingefära eller att jag gjorde fel? Ska skalet vara med?

måndag 3 januari 2011

Kattbloggen

Pierre är Allergisk mot de flesta pälsdjur(Eller några husdjur. han har inga problem med många hundar, tydligen) Därför får inte Elin och Emils katter promenera in i det rum vi sover i här i Eskilstuna. Därför ska man hålla dörren stängd. men vem orkar göra det hela tiden? Vet du hur varmt och kvavt och instängt det blir härinne?
 Så jag lämnar dörren helst bara igendragen, så att det är lätt att öppna och så hör man lite av världen utanför också.
Men då går lilla Tussekatten Frida omkring i trappan och ser plötsligt något som verkar vara en dörr. 
Katter gillar inte stängda dörrar. De är för nyfikna, eller något. Så därför måste de helt enkelt ta sig in om de ser en stängd dörr. Det här gäller även Frida(katten. Inte jag) Hon ser en dörr, och ska ta sig in. Hon har till och med sin egen teknik, hon skjuter in en tass och sedan börjar hon dra tills dörren åker upp tillräckligt mycket.
Hon sitter alltså där och drar i dörren med tassen tills den öppnar sig tillräckligt mycket. Efter tio försök är jag beredd med kameran. Det måste man vara. Hon är snabb.
Ursnabb. Kameran hinner inte ens med, trots att jag var beredd med ljussättning och allt.Fort så att dörren inte hinner gå igen och så att hon hinner kolla allt. Trots att hon gjort detta tusen gånger så att jag får krypa under sängen för att få ut henne.
-"Vadå? Vadå ditt rum? Det här är mitt rum! Varför tittar du sådär på mig för? Jag är ju världens snällaste katt. Det ser du väl?"

Fy vad oförskämt söt hon är. Jag vill också ha en jobbig katt.