fredag 31 december 2010

Nästa år....

Idag sitter alla bloggare och skriver krönikor om hur året som gått har varit, och här sitter jag och försöker komma på vad som ens hänt i år. Mitt 2010 var ganska tumultartat, fysisk men framförallt psykiskt påfrestande. Jag har rest land och rike runt varje vecka och blivit silvermedlem på SJ Prio. Om jag tänkte fortsätta nästa år hade jag förmodligen blivit guldmedlem. Det är inte alls långt dit.

Jag har redan glömt Januari, vad hände egentligen? Jag bodde i Kalmar, vi hade ganska nyligen flyttat in på Trollbackevägen, det var satans kallt ute men i vår lägenhet var det alltid tropisk värme trots att vi aldrig slagit på värmen.Jag begravde mig mest i köksdetaljer och kände hur svårt och jobbigt det var att orka cykla in de fyra kilometerna till centralen klockan fem på morgonen för att komma till Hultsfred.

I februari... Ja, jag skaffade en ny telefon och väntade på våren som aldrig kom.Förutom i Mars, för då började snön smälta. I April fyllde jag år. I maj skrev jag en uppsats om Eurovision song contest och i Juni åkte jag snabbare än ögat till göteborg och sommaren.
I juli och augusti jobbade jag, i september krockade jobbet och skolan och satte mig i den sämsta sitsen ever. Allt gick åt skogen och det betalar jag fortfarande för. Oktober var det fortfarande bra att bo inneboende. i november blev det jobbigt och jag började resa runt som en dåre, uppfatta mig inte fel... Det var snällt att jag fick bo där med min syster och hennes pojkvän Emil men det kan nog de också hålla med om att det blev lite jobbigt efter ett tag. Eskilstuna, Göteborg- kalmar, göteborg-Hultsfred-Eskilstuna-Kalmar-Göteborg-Kalmar Eskilstuna....osv. Samtidigt började uppsatsarbetet och tentor och omtentor hopade sig.
I december fick jag dock träffa Christer Björkman, det var stort! Tyckte iallafall jag.

den 18 december skrev jag den sista tentan efter veckor med slit och sedan dess har jag krånglat med nästa års studier.

Men nog om det.
2011 BLIR bättre.
Då får vi vår egen lägenhet igen.
vi flyttar tillbaka till Göteborg.
Jag tänker ta examen. Och fixa allt strul med skolan som jag sabbat för mig i år.
Och så ska jag fika mer, och by extension träna mer.

Nästa år ska allt bli bra. Det har jag bestämt mig för.

tisdag 21 december 2010

Nu har jag bakat igen

Du som följer mig på Twitter vet väl redan vad jag och Daniel gjort idag. Jag behövde göra julgodis hemma och efter att redan ha gjort minimuffins och knäck var det nu dags för Chocolate Chip Brownies. Alltså, mjuka chocolate chip cookies. Receptet tog jag från Bakerella  men översatte det så gott jag kunde till svenska mått.(11,5 ounce chocolate chips blir t.e.x översatt till svenska ungefär 250 gram choklad som man hackar själv)
Här har vi Daniel som twittrar om kakan som vid den här tiden ligger i ugnen.
Färdig! Visst ser det trevligt ut? Det tycker iallafall jag. Och god var den också.
Två sådana här aluminiumformar fick jag offra för att få plats med allihop. Amerikanska recept tenderar ju att bli så mycket! Jag visste att jag borde ha anat att det skulle bli såhär, men samtidigt. Om det blir över så kan jag alltid ta med det till Pierres föräldrar eller så räcker det till annandagen(Fast det är nog tanken) Eller så tar jag helt enkelt hem dem.

Vi har också lyssnat på Sony/BMG i Storbrittaniens jullista. Den är riktigt mysig, så jag tänkte att jag nog skulle skriva upp mig på den så kanske den får spelas på julafton(I bakgrunden)

måndag 20 december 2010

Minimala minimuffins

Idag tog jag tag i ett av mammas juluppdrag. Fixa julgodis.
Så jag ställde mig och började baka minimuffins med smak av äpple och kanel. Det var viktigt att de var riktigt små, för tydligen orkar inte folk äta hela muffins när de går där med sin desserttallrik och vill ha en bit av varje grej. En muffins känns lite jobbigt då.
"6 stora eller 12 små" stod det att receptet skulle räcka till. Eller 48 minimuffins!
Så många blev det faktiskt, och de blev så fina att jag måste visa lite bilder på underverken.
På bilden kanske man inte förstår hur små de är.
Så här liten är de alltså. 48 styck så här små blev det. Och alla ligger nu i en låda och inväntar julafton samt annandagen. 
Imorgon ska jag för andra gången försöka mig på ett recept av Bakerella. Jag testade det en gång när jag bodde i kalmar. Pierre fick ta med sig dem till jobbet att bjuda på när han skulle sluta jobba där, och de blev tydligen uppskattade där, det var till och med folk som bad om receptet. Så... Jag övertalade mamma om varför de var bättre än något havregrynsgodis hon tyckte att jag borde göra. Så imorgon ska jag inte glömma bort att översätta gradtalet till Celsius. Jag missade visst det förra gången.(Vilken ugn har 350 grader liksom? Jag borde ha fattat)

torsdag 16 december 2010

Nu undrar du varför jag bloggar. Jo, men det är OK. Du får undra.
Jag har dock inget svar.

Jag försöker banka in avtalsrätt i huvudet så att jag ska kunna skriva tenta på lördag. Men jag tycker att jag förstår det precis lika bra som sist då jag pluggade det här, så varför gick det så illa då?
En annan sjukt irriterande sak är hur lampan i det här grupprummet går på rörelser, och uppenbarligen tycker den inte att jag räknas, så om jag inte ställer mig upp och hoppar var femte minut så blir det mörkt här inne. Och det är ju lite jobbigt, eller hur?

Imorse klev jag upp, och sedan gjorde katten Frida något jobbigt. Emil beskriver det i detalj här.
Han twittrar inte så överdrivet mycket, så har du tur står det fortfarande kvar när du klickar på länken.

Kvar att lyckas med innan jag åker till Eskilstuna
1. Klara av tentan på lördag
2. Visa min goda vilja och hjälpa till med b-uppsatsen
3. Boka RESA så att jag faktiskt kommer iväg på lördag.
4.Gå upp på vinden och leta efter min stämmare, ifall att den inte alls ligger i Göteborg, för då kommer ju inte Pierre hitta den.

onsdag 15 december 2010

Stulen identitet

Usch... Jag är sjukt stressad.
Och just eftersom det är så sjukt stressigt att jag inte ens klarar av att boka en enkel resa till Eskilstuna på lördag så kommer det också gå åt skogen på tentan samma dag. Jag bara vet det.

Såhär va, jag spenderade just en dag i Göteborg, det var väldigt nödvändigt även om det kostade mig trehundra kronor extra som jag egentligen inte har råd att lägga på en snabb tur-retur-resa till Göteborg. Men jag blev lite gladare. Och jag känner inte längre den där klumpen i halsen när jag promenerar till biblioteket.

Förresten, på tal om ingenting:
Jag kom att tänka på en gång för länge sedan när någon försökte stjäla min internetidentitet, har det hänt dig någon gång? Det var ganska häftigt egentligen, för jag kände mig lite smickrad att någon ville använda sig av en bild av mig som sitt profilfoto. Den här personen ville alltså låtsas se ut som jag.
En dag fick jag bara ett meddelande från en skolkamrat på Gotland som uppmärksammade mig om att det var en människa som skapat ett helgonkonto med min bild.

Egentligen, hur kan man bli annat än smickrad över det där? Ja, kanske om folk faktiskt tror att det är du, då känns det ju lite jobbigt. Men det här löste sig rätt enkelt, jag skickade ett meddelande via helgon och sa att jag kommer anmäla vem det än är och dagen efter var kontot borta. Sedan dess har det aldrig hänt, iallafall inte så vitt som jag vet.



 Även om jag gillar mitt hår på bilden längst upp. Den nedersta föreställer Pierre igår, när jag testade mitt nya gamla objektiv(Du vet, som nya gamla Ullevi? Hur slutade det förresten? Vad heter Gamla Ullevi idag?)

Fast sedan är det nog inte så många som vill vara jag just nu...?

måndag 13 december 2010

Guld värt med bredband på tåg....not really.

Just det, berättade jag att jag hoppade på ett tåg och for iväg till Göteborg?
Jag gjorde det iallafall på Twitter...

Klockan närmade sig halv fyra och jag fick plötsligt panik. In på sj.se och kolla efter, finns det biljetter? jadå. Ringer Pierre, är det ok att komma dit ikväll? Har du för mycket plugg? Du har ju ändå tenta imorgon...
-"Jo men det är väl klart. Kom hit!"

Så nu sitter jag här på tåget och svär över dålig mottagning på bredbandet samtidigt som jag försiktigt, försiktigt försöker måla en nagel då och då. Så där en nagel, vänta så att lukten lägger sig så ingen märker nåt. En nagel till, oh hjälp det kommer någon gående! Fort ner med nagellacket, man får säkert inte göra sånt på tåg. Men ingen sitter i närheten, så fortsätter jag såhär så tror jag att det är lugnt. Ingen hinner märka något då, så ingen borde fundera som ÅKGSJ på om det är otillåtet att måla naglarna. Närmsta passagerargranne är minst fyra säten framför och vagnen är nästan tom. Det är lugnt.

Jag sitter i sista vagnen, inte min favoritvagn 11(Den första vagnen) av någon anledning. Den här vagnen känns instabil och ranglig och mitt säte tycks inte riktigt sitta fast... Jag får helt enkelt hoppas att vagnen inte hakar sig loss, men om den nu skulle göra det... vad gör jag då?

...Fastnar i någon by som Hestra antagligen.
Och det dumma bredbandet bara fortsätter lägga av vid olämpliga tillfällen...

Lunchdejt med matlådan och datorn

Nu sitter jag hemma hos Elin och Emil i deras kök och väntar på min matlåda som är på värmning i micron. Bredvid mig sitter katten Frida och äter torrfoder men kollar ibland lite demonstrativt upp som om hon vill fråga vad jag gör i köket om jag inte tänker fixa mat till henne.

Jag är nu inne på slutspurten av den här terminen, och det känns precis likadant som när jag i fredags åkte hit från Eskilstuna: Jag vill helst bara krypa ner under täcket och strunta i allt annat. Men precis som jag sa på twitter, det blir så mycket frågor då.
Min teori om varför det känns så hårt och svårt nu i slutet handlar om att det var ett tag sedan jag var i Göteborg, och det börjar kännas lite jobbigt att bara ha ett förhållande per telefon. Jag och Pierre har heller aldrig varit särskilt duktiga på att prata i telefon med varann (Fast egentligen är det bara han som är hopplös att prata med i telefon i längre än fem minuter.) 
I vanliga fall när det känns såhär brukade jag plocka fram gitarren och öva skalor eller spela någon winnerbäcklåt i hopp om att känna mig nöjd med vad jag gjort igen. Men gitarren är så fruktansvärt långt bort den också. 

Ibland blir det mycket klagande, jag vet. Och sedan har jag hört nånstans att folk inte vill läsa om sånt.
-"Om du varje dag bara klagar på hur livet suger så kommer folk tröttna på att läsa om ditt tråkiga liv"

 Men samtidigt:
-"Du måste skriva varje dag, helst flera gånger per dag, annars tröttnar folk på att läsa om dig"

Något sånt. Men om man faktiskt tycker att allt är sjukt jättejobbigt och om man skulle önska att allt blev typ "totally awesome" igen, vad gör man då? Det räcker ju inte att bara klappa en katt längre för att bli glad.

Och sen alltså: Herregud! Varför kan du komma och gå som du vill och ändå känna dig delaktig när du är någon helt annanstans och bara ibland kommer och säger "Gör så! Säg det här." Jag blir galen.