Jag hade bestämt träff med Pierre på Sushirestaurangen vid domkyrkan. Egentligen hade jag tänkt åka in och äta lunch på Chalmers med några vänner men när det ställdes in fick min sambo vara stand-in och äta sushi med mig.
Plötsligt ringer Daniel, vi hade tänkt ses lite senare och han undrade var jag var. Jag berättade att jag åt sushi vid domkyrkan.
-"Jaha, jag sitter vid grönsakstorget, så du kan väl ringa när du går?"
- "Absolut, jag mötte upp Pierre här, men han ska hem sedan så då kan vi väl ses?"
- "Jaha, Pierre är där också. Jag trodde nästan att du gått och ätit själv och tyckte att det var lite tragiskt"
- "Haha, ja, men det skulle ju ALDRIG hända!" Säger jag och lägger på.
- "Nu måste du ju berätta vad som aldrig skulle hända!?" Säger Pierre.
Och jag berättar för honom hur otroligt det skulle vara att gå ut och äta på stan själv, det gör man ju liksom ENDAST och BARA för att vara social och träffa folk. Så går diskussionen.
- "Nej, jag skulle nog aldrig göra det" säger jag.
- "Inte jag heller. Det finns det ju ingen mening med." säger Pierre.
- "Jag skulle göra det." säger en röst från höger.
Och självklart... Där sitter en kille, helt ensam, bredvid oss och äter sushi på restaurangen. Jag ville sjunka genom jorden. Tänk om jag bara kunde ha tittat lite åt höger och sett att det faktiskt satt någon där. Då hade jag kanske inte behövt sitta och ropa om det omöjliga i att äta själv och hur tragiskt det känns.
En dum och otroligt jobbig tystnad sprider sig i lokalen innan jag försöker skratta bort det med något om att "haha, ja det är ju klart, du äter ju ensam nu... hehe". Vi åt upp riktigt snabbt och sprang därifrån så fort som det var möjligt.
Fy. Vad. Pinsamt.
Bilden har för övrigt ytterst lite med texten att göra och är tagen på Linnégatan, vid hållplatsen Prinsgatan.
1 kommentar:
Klart att man kan sätta sig på nån restaurang och ta en lunch/snabb middag själv. Helst hittar man ju sällskap, men det är inte alltid möjligt.
Skicka en kommentar