stackars fötter

Det här är mina fötter. De har fått genomlida mycket den här sommaren. Så mycket att de nu alltid får gå omplåstrade. Vi kan börja från början.

Mina jobbskor började bli lite slitna så jag tänkte köpa ett par nya. Det gjorde jag också.

Tyvärr var dessa skor lite smala, så en dag gjorde det så ont på jobbet att jag fick byta till mina gröna ballerinaskor(Opassande på en restaurang). Väl hemma upptäckte jag att ena lilltån var blå. Dagen efter visade det sig att även den andra lilltån blivit blå. Därför började jag måla naglarna i starka färger så att jag inte skulle sitta och peta på de där naglarna dagarna i ända. Det hjälpte.

Den här rosa färgen gillar jag dock inte, det är därför den börjat flagna. jag gillar inte att bättra på en ful färg liksom.

Sedan började blåsorna. först mellan lilltån och den bredvid. där sitter en filtring nu. Sedan en på lilltån. Den är inplåstrad. Sedan nästa lilltå. Också omplåstrad. Sen är jag förutseende för tån bredvid stortån. De är båda omplåstrade. ifall att liksom.

Jag som har så bra skor! (Men efter denna sommar åker de rakt i sophinken, för säkerhets skull) Fy vad jobbigt det här är.

Jag saknar min Nokia

I Fredags hände något hemskt. Det var nästan lika hemskt som dagen då min dell klappade ihop och jag började gråta hemma på studiegången. Men den här gången började jag inte gråta. Jag blev bara arg.

Vet du vad som hände?

Min älskade nokia 5800 xpressmusic bestämde sig för att delvis sluta fungera. Och precis som med min gamla Dell så var det skärmen som dog. Helt plötsligt, nästan helt utan förvarning slutade pekskärmen reagera normalt. Det enda som gick att öppna var plötsligt gravity. Dock trodde telefonen att jag ville starta ett foursquarekonto och försökte själv skriva in en e-mailadress som enbart bestod av bokstäver från siffran 7 (du vet: P, Q, R, och S). Att skriva ett @ var för länge sedan utom förhoppning ändå.

Så började det. Allt eftersom gick skärmen mot att inte funka alls. En hel dag gick jag då på jobbet med telefonen liggande inne vid stämpelklockan då det inte direkt gick att ställa den på "ljudlös".

Nog om alla problem med den nu.

Den är iallafall inlämnad på elgiganten nu, den kommer vara borta i två-tre veckor(!!) och när den är tillbaka kommer de intressant nog att skicka ett sms till mig(Hallå? tänk om jag inte haft någon annan telefon?) så att jag får hämta ut den. Tills dess lånar jag Daniels 5630 som inte har gps. Det är mitt största problem, jag vill ju kunna uppdatera min position på latitude.

Jag funderade några timmar på om det nu var dags att skaffa en ny telefon även om jag bara haft min nokia i fyra månader. Jag har ju faktiskt varit lite småavundsjuk på alla med androidtelefoner jag träffat på sistone. Men samtidigt, efter att ha tittat runt på mobiler en kvart på internet inser jag. Det finns INGEN telefon som är bättre än min nokia. Faktiskt. Ingen.

Så det kan inte bli en ny telefon.

En dag har gått och jag saknar min Nokia.

Re-cap

Idag är första dagen på strax över två veckor som jag vaknat upp utan några måsten eller tider att passa. Det känns skönt att ta det lite lugnt, så det har jag firat med att börja se andra säsongen av chuck, sova till 10 och storstäda köket. Dessutom har jag gjort ett försök med en sådan där jättegod islatte. Alltså en med krossad is och skummad mjölk. Det gick inget vidare, jag tror att jag ska ta mer is nästa gång. Eller mindre mjölk. Kanske mer kaffe, för den blev lite ljus.

Men framförallt blev den inte sådär tjock och isig som jag vill ha den. Du vet, som i en sådan där Frappe man kan köpa på Waynes? Fast utan glass.

Fast allt det där är bra problem, det jobbiga kommer när jag börjar inse hur bråttom det är att sätta igång med den där uppsatsen jag lovat lämna in till uppsamlingstiderna i slutet av augusti. Böckerna ligger där under Daniels gigantiska TV (Den är faktiskt bara 32 tum, men den är nog lika tjock som den är bred.) och stirrar på mig.

Jag ska ta tag i dem så fort ryckandet i mitt ögonlock har slutat(Det började i förrgår, Pierre säger att det kan vara stress, men borde det inte sluta snart?)

Nu tänkte jag åka ifrån min misslyckade islatte och möta Pierre på stan, han har nämligen upptäckt att han inte har någon vit skjorta. Aj då.