Om en kväll på bussen

Jag gillar faktiskt att åka buss. Sätena är mjukare och i allmänhet bekvämare än på spårvagnar. Dock så är blå expressbussen från kungsbacka ibland jättetrevlig och ibland bara allmänt urjobbig att åka med. Som till exempel igår: Onsdagar är ju lillördag för folk som inte har något bättre för sig. Alltså fylls bussen vid varje hållplats med fulla barn(Läs ungdomar i typ 16-19årsåldern) som är på väg från någon hemmafest i någon villa längs vägen.
När man sitter på en sån buss vill man inte vara med längre. Man stör sig på deras fyllekonversationer om killar/tjejer som är dumma i huvudet, oroar sig för att man ska komma fram i tid till nästa buss och gör allt för att höja volymen på mp3-spelaren(Eller datorn) så att man kan leva i sin egen lilla värld. Värst är det när de absolut måste sätta sig på sätena bredvid. Då kan man ju knappt undvika att lyssna på dem. Dessutom drar de som sitter bredvid gärna till sig alla de andra puckona. Det var vad som hände igår. Då kan inte ens min eee få mig gladare.

Jag längtade istället hela resan tills jag äntligen kom fram till marklandsgatan och slapp dem. Och hela tiden oroade jag mig förståss för att för många fyllon ska kliva på. Ni vet, de tar ju gärna lång tid på sig eftersom de inte riktigt vet var de har sina pengar eller busskort. Idioter.

Och idag ska jag och Pierre ha en egen dag då vi ska fixa så mycket som möjligt. Vi ska åka till jysk och försöka reklamera vår soffa, vi ska ringa runt för att få en stor lägenhet istället för den tvåa vi hade på gång, nu när Elin kommit in på journalistlinjen i Kalmar. Jag ser faktiskt fram emot det här. Det ska bli roligt att få umgås mer med min syster. Det fanns ju faktiskt en tid då vi umgicks jämt, för snart fyra år sedan, vill säga. Och nu ska vi försöka hitta en fyra som är stor nog för två par.

Och vad mer ska vi göra? Åka till IKEA och skaffa lådor kan vara en idé. Och förstås se till att laga lite mat så att Pierre ska få någon matlåda i helgen. Det är en av alla de där sakerna jag känner är min skyldighet. Jag vill ju inte att han ska köpa något på stan direkt när man redan har ont om pengar.