tidig måndagsmorgon

Igår när jag gick och lade mig så kände jag att jag verkligen behövde göra något, springa av mig eller nåt.
Så imorse ringde klockan 07.00 och jag bestämde mig för att gå ut och springa.
Det var härligt. kallt, men sen tog jag ingen jacka heller. Och inte för kallt. bara liksom lagom kallt. så att man kände lite småkyla slå emot en i vinddraget när man sprang.
En tanke som flög i mig när jag gick där var det där ordsrpåket..."Ge dig inte in i kärlek förrän du lärt dig gå i snö utan att lämna spår"
Man kans e det på flera olika sätt.Antagligen, det första, - Det är omöjligt, bli aldrig kär, gå inte i snö. dö ensam och olycklig(eller lycklig om du nu gillar ensamhet... suck)
Eller de förslagen jag tänkte ut under min springtur i snön.
- Förvilla spår klarar vem som helst. gå baklänges,hoppa omkring... pyttesmåsteg. whatever.
- Låt inte spåren synas. Gå NÄR det snöas, då snöas spåren över
- Dölj spåren. Gå i andras spår. Där det redan är klivet. Dina spår kommer väldigt lätt bort i det.
- Eller... banta ner dig till typ 12 kilo så borde man kunna gå på skaren utan att snön sjunker ner. Jag vet inte, du vet inte(hoppas jag) och förhoppningsvis tänker ingen banta ner sig till 12 kilo. (Jag tror iförsig att man dör typ vid 18 kg, men men)
Och angående det sista. ska man alltså bli hypersmal innan man ger sig in i kärlek?Så... vilket ideal skulle vi följa nu sa du?
Jag får störa mig på ordspråk om jag vill.Sen om det överhuvudtaget har nån poäng vet jag inte.Förmodligen överanalyserar jag. igen.
Men jag behöver inte bry mig.