Att sjunga i regnet

När jag satt i den jättelika flyttbussen med flyttkillarna och vi närmade oss Göteborg så sa en av dem till mig att han hoppades att jag inte hade glömt mitt paraply då det regnar mycket i göteborg. Givetvis sade jag att jag förståss hade med mig mitt lilla söta lila paraply(Som jag nästan aldrig har med mig när det regnar ändå, men... jaja).
En dag när det började regna helt jätteplötsligt och jag absolut ville till musikbörsen tvingade jag stackars Pierre att springa i regnet utan paraply(Han är nämligen itne heller så jätteförutseende. Dessutom har han inget paraply utan använder nåt han råkar hitta på gatan.) Jag brukar liksom inte se ut genom fönstret på morgonen och tänka:

"Nej, usch, idag ser det ut att bli dåligt väder, bäst att ta med paraplyet."

Och OM jag av en händelse skulle tänka så och tar med paraplyet skulle jag ändå bara släpa på onödig last, för givetvis regnar det INTE just den dagen. Det är en naturlag och slår "Nästan" aldrig fel. Nästan. Det KAN givetvis hända. Som idag tillexempel. Paraplyet låg kvar i väskan sen för någon dag sen då jag trodde att det kanske skulle börja regna då det förståss var soligt hela dagen. Jag orkade inte ta ut det då väskan ändå var rätt tom just idag. Och när jag sitter inne i H322 på min grammatiklektion så ser jag att regnet börjar ösa ner och blir... Lycklig. skulle man faktiskt kunna säga.

"Äntligen får jag använda mitt dumma onödiga paraply!"

Så jag plockar glatt ihop mina saker och pikar(inte en elak pik, jag lovar) bänkgrannen för att han inte tagit med sig paraply. jag är ju likadan i vanliga fall. Sen promenerar jag iväg till universitetsbiblioteket och sen HIT till det vanliga biblioteket för att låna en bok och sätta mig vid en dator(som jag nu alltså gör) .
Dessutom kände jag mig lite speciell när jag möter en massa människor varav ALLA har svarta paraplyer(Man tycker ju att i en regnig stad som Göteborg borde folk vara LITE mer kreativa) där jag kommer med mitt lilla småfjolliga lila.

Och nej, jag sjöng inte i regnet. Jag gör det ibland. Men idag har jag fruktansvärt ont i halsen och håller helst tyst.
Och egentligen är jag bara kvar i stan ifall att någon från filmmusikkursen skulle ringa och vilja göra grupparbetet. Kanske jag borde ringa?
Och just nu tänker jag på hur fint det skulle vara om någon tog ett sånt där fint kort när jag gick med mitt paraply. Givetvis finns ingen sån människa eller ens min kamera i sikte.



Jag ska ringa dig, Sebbe darling. Jag har bara missat det...