Mörkrädd

Jag skulle faktiskt kalla mig själv lite mörkrädd. Iallafall utomhus. Och i varje fall ibland. jag är ju liksom den som tror att det varje mötande och förbipasserande är en våldtäcksman och rånare. Och att det bakom varje buske är ett monster(eller ännu en våldtäcksman). Dessutom tror jag att det i varje överfull soptunna ligger en bomb som så snart jag passerar spränger av.

Om en stackars människa råkar gå upp till typ 70 meter bakom mig så tror jag förståss att denne förföljer mig. (för att sen våldta och mörda mig... hmm.. mycket med våldtäkt här)

Tyvärr så har jag också tvångstankar som kommer upp när jag går hem i mörkret som säger något i stil med "Hoppa på ett ben resten av vägen hem annars dör alla"(jag försöker att inte få dem så specifika...). Fast... dessa brukar avhjälpas med musik som är tillräckligt hög för att jag inte ska lyckas forma några sådana tankar. Andra tankar brukar funka dock, till exempel så kom jag på alla dessa saker när jag promenerade hem från Munkebäckstorget helt ensam vid 01.30-tiden i fredags. Jag var ju tvungen att göra nånting. Och Kent väcker inte direkt mitt intresse tillräckligt mycket för att jag ska kunna strunta i att tänka utan bara lyssna.

Men... utifrån dessa mörkrädslor och paranoida tankar(Fruktanssvärt paranoida faktiskt) så kan vi då dra två slutsatser.

1. Jag är paranoid i mörker utomhus. och

2. Jag är himla rädd för att dö.

Men, vi kan ju i varje fall vara eniga om att jag faktiskt vågar gå hem själv mitt i natten, trots att jag inte vill(förresten är det bara osmart att gå hem själv mitt i natten en fredag)

Igår efter praktiken så for jag hemåt lite tidigare, och med bussen hela vägen så jag hade egentligen inte tid att tänka såhär. Sen kunde jag inte sova förrän fram emot sju-åttatiden på morgonen och spenderade hela tiden med att stirra upp i taket och då och då fundera på om Pierre var vaken eller ej. Och förståss på vad jag vill med mitt liv. Som vanligt.

Jag känner bara att jag måste hitta mitt kall någonstans. Någonstans finns det väl? Eller är det bara musikvärlden jag måste återvända till? Kanske borde jag aldrig gått. Jag är inte säker längre. För övrigt har jag aldrig varit det. Men ja... Numera vet jag detta:

1: Jag behöver känna mig behövd och nödvändig.

Annars blir jag olycklig.

2. Jag behöver känna mig bra på vad jag gör.

Annars blir jag olycklig.

3. Dessutom behöver jag tycka att det är roligt.

Annars blir jag förståss.... olycklig.

Jag återkommer när jag kommit på denna ekvationen.

Men vi kan ju säga 3(1+2)= "Jag lycklig".
Om den ekvationen makes sense to anyone. Jag är inte ens säker själv. Trots att jag är rätt lycklig i övrigt, om vi bortser från vad jag ska tjäna pengar på.

Och imorgon kommer Antonia och Thobbe till Göteborg. Det skulle bli så roligt om jag inte var tvungen att ha praktik. Förhoppningsvis får jag lite tid ändå. man kan ju hoppas.

Det har för övrigt gått 2 veckor nu. två veckor kvar. och jag är... rätt likgiltig. jag vet inte om det är roligt eller bara: "Ja..?" än. dessvärre.