Alkoljus

Jag tänkte på det på spårvagnen hem idag. Eller en viss del av spårvagnsresan hem. Det var ju så att när jag kom fram till Redbergsplatsen så såg jag att bussen inte gick än på 20 minuter. Så jag promenerar iväg, vid Stockholmsgatan där jag för övrigt också plockar en liten hjärtformad blomma för att ge till Pierre, så ser jag ettan komma åkande och hoppar på den.(den kan ju nämligen ta mig till munkebäckstorget, så kan jag gå därifrån) Där var ljuset lite dovare än i en vanlig vagn, med en gråröd ton. Det kändes som i en tv-serie där man samtidigt hör sån där knarkarmusik(ni vet den man hör när folk på tv har rökt på?) Och alla sitter slött omkring och stirrar tomt ut i luften.
Det var lite läskigt faktiskt.

Men sen hoppade jag av vagnen vid munkebäckstorget och började promenera hemåt. Så mötte Pierre mig några hundra meter senare vid qvidingsgatan.
Jag vet inte om den här historien var värd något att läsa, men...iallafall.

(och när vi nu ändå är inne på ämnet, hur mycket av det jag skriver förändrar någons liv? NÄE PRECIS.)