Ledsamheten är också...möjlig

Jag är också ledsen ibland.
rätt ofta till och med. faktiskt.
Jag hoppas de förstår det.

Det är bara det att "jag alltid är så glad". Så säger man.
Precis, jag är ALLTID glad.
Dessutom alltid väldigt glad. Och väldigt pigg. full av energi kan det tyckas. men tjena.
Det är just det som gör att jag kan bli så oändligt ledsen och deprimerad.
Jag har upp-och-ner-gångar. Riktiga höga berg och djupa dalar.

Det är så det funkar för mig.
Och jag vet det.

Men när jag är ledsen vill jag dra mig undan, och bara gråta, gråta ifred, borta från alla andra och bara tycka synd om mig själv.
För då kan man egentligen inte hjälpa mig.
Men jag mår extremt dåligt och känner hur allt bara hopar sig runt mig.
Det är då de där läskiga bloggmeddelanden blir skrivna, då jag bara skriver ord och små korta meningar. då inget ger en substans eller sammanfattning.

Man förstår inte, men man förstår att nåt är fel.
Men när jag är ledsen funkar jag bäst själv. tror jag alltså, men det är bara för att jag inte vågar be nån om hjälp. Just för att jag har imagen "Jag är ju alltid så pigg och glad".

I veckan bröt det ut en gång..igen.
I onsdags kväll när jag var så ARG för att det blivit fel under mitt framförande av Queen-låten "No-one but you (Only the good die young)".
Det gick så bra i Almedalen, men... ja, inte på kvällen på Effes.
Och egentligen var det inte mitt fel, om jag ska tro de andra.
Men vad vet väl de ? Jag är ändå bara sur på mig själv.
Eller framförallt var. Det kändes som om jag bara ville gråta och sjunka genom jorden och gömma mig nånstans. Jag ville visa något. Men det blev så fel.
Och det gör ont.
Men förståss inte bara det.
Det finns mycket som gör ont.

Och gjorde ont. Det var så mycket som utlöste allt.
Direkt efter låten kände jag gråten i halsen. Jag var så arg, så ledsen och besviken på mig själv.
Jag skulle ha klarat av att lösa problemet, men det gjorde jag inte. DET gör mig arg.
Förbannad.

Jag ringde Daniel, och grät. Ringde Elin, och grät.

Grät så mycket, och allt bara föll ur mig, föll av. Allt jag känt mig så stressad över de senaste veckorna, allt bara föll, varenda mur allting, och jag grät. så mycket. Också när jag sen kom hem. Faktiskt till och med nu. bara för att jag tänker tillbaka. Jag gråter av texten jag skriver.
Men det kändes lite bättre. lite bättre än innan.

Jag blir så ledsen när jag läser Elins bloggmeddelanden där hon säger att hon inte vet hur hon ska orka med ännu ett år så långt från mig, och Daniel. Eller där hon skriver om händelser när allt gick så fel för henne. Men jag minns de också, och känner mig så ledsen för hennes skull. Jag vill ju också att hon ska vara lycklig, och önskar så innerligt att det kommer att gå rätt snart. För hennes skull, för att hon är min allra bästa vän och min tvillingsyster. Jag skulle vilja göra så mycket, men det går inte, för så funkar inte världen.

Och jag blir så ledsen när jag läser om Daniels oro för saker och ting, om när han vill ge upp, om när han undrar om han är älskad eller inte. När han reflekterar över andras syn på honom och tror att ingen egentligen tycker om honom.
Då blir jag ledsen, för jag hatar att veta att någon jag bryr mig så mycket om känner sig deprimerad. Men jag hatar lika mycket att inte veta. Dessutom vill jag inte att han ska känna så, fast jag själv känner så...ibland, Men det är inget jag vill att andra ska göra. Varje gång vill jag ringa upp, men ibland stoppar jag mig.
Han är som en bror för mig.

Och jag minns hur ledsen jag kunde bli när jag läste Annelies dagboksinlägg och blogg för inte alls så länge sen egentligen. nu är det mesta glatt.
Och Sannas några enstaka inlägg i sin helgondagbok där hon ställer frågor om varför det är som det är. men vem kan svara? Om hur hon känner sig deprimerad för framtiden.
Och Sissela, och Kattis, och alla andra. Men för så många verkar det bättre nu. varför är det bara oss det fortsätter för? förklara det du.


Nog för att jag inte direkt funkar så bra för att prata med ledsna människor. I lördags såg jag två av mina vänner prata utanför kyrkan. Jag gick dit... såg plötsligt att en av dem grät, Jag glömde varför jag gick dit, stod bara där en stund, visste inte vad jag skulle göra. Själv vill jag ju bli lämnad ifred tänkte jag. Hon kanske inte vill berätta för mig vad som har hänt?Då ska hon heller inte behöva göra det. Så jag gick igen. Kände mig ledsen, för att hon var ledsen. ville hjälpa till, men gick ändå. för att...jag vet inte. trodde det hjälpte mer. Så gör jag.

Jag hade aldrig velat att någon kom hit nu, när jag sitter vid min dator, skriver, med ögonen fulla av tårar.
För så gör inte jag. gråter. Bara för mig själv, om jag kan.
För det är en svaghet om jag gör det, Om andra gör det är det en styrka. Så är det i mitt konstiga ojämlika huvud.

Jag glömde vad jag tänkte skriva idag.
Jag blev så upptagen med att skriva det här. Och nu har jag glömt det.
Det var väl inte så viktigt.

Jag är en av alla dom som har så otroligt nära till
gråten.