En egen bekännelse

Det känns lite bättre nu.
Plötsligt blev det lite lättare.
Det var skönt att få berätta läget och prata av sig.

Och berätta vad som är felet. På ett eller annat sätt. Hela historien behöver ju inte lärarna veta.
Jag gillar inte att säga att jag inte vill eller orkar göra nånting. För om alla andra klarar det så borde väl jag?
Tydligen är jag omtalad.

Frida vill ta ledigt, Frida är borta mycket, kommer sent, är sjuk och verkar distansiera sig även när hon är där.

Men som sagt... Det är alltid svårt ibland. Citerat mig själv för länge sen.
Det är därför jag funderar på att hoppa av och lämna gotland och Hemse och hela alltet.
Åh, kom det som en nyhet för er?
Det är det inte. Inte för mig.

Men jag ska göra ett nytt försök nu. jag tror det.
Jag försöker igen. Jag tar det där samtalet med LinjeledarMats. Jag ska. Jag ska säga hur jag mått när jag varit här och hur jag mår nu och att det kanske börjar bli bättre. Jag ska göra allt det där. Jag ska.
Om ni bara ger mig ett par dagar.

Det som jag insåg var...Anledningen till att jag åkte hem alla gånger var...Varför? Anledningen till att jag åkte tidigare än jag borde och stannade längre än jag skulle var...att jag inte klarade att tänka på att komma hit. Att jag fick en nästan outhärdlig känsla av dåligt samvete för allt jag gjorde varje gång jag kom hit till ön.
Och den försvinner när jag åker iväg.
Därför.

Men kan jag inte fixa det den här gången...då måste det vara slut. Nästa temaperiod sätter ribban. Inte den här. Hoppas jag. Jag ska sluta tänka på det här. Bara klara av det, inte förstöra nånting mer, inte klanta till det. Bara göra det jag måste.
Så långt som jag får folk att förstå. Utan att klaga och utan att förstöra för de andra.
Men som sånglärarGertrud sade idag.

"Man måste alltid se till sig själv först. Hur svårt det än är att göra det, så är det det man måste. Gruppen kommer i andra hand."


Och i och med att det är nerskrivet kan jag börja lugna mig nu. Så oroa dig inte. Jag ska fixa till mig själv nu. Det har varit värre.