Detta skriver jag nu på bussen på väg mot Hemse klockan 23.49. Jag har just klivit av båten(Eller okej, för typ en halvtimme sen) och sitter då alltså uppenbarligen på bussen mot Hemse. Nummer 10 för att vara exakt. Bussnummer alltså. Den som går via Klintehamn och kusten.
Nån kille före mig i kön försöker säga till busschauffören att han ska åka gratis. Eller… Rättare sagt, ska betala när han kommer fram till Klintehamn. Jo tjena, det tror jag också han kommer göra. Tydligen, enligt vad han sa till chauffören skulle han när vi kom fram till Klinte gå och ta ut pengar. Okej… säger jag. Det skulle inte jag göra om jag kunde, jag skulle försöka få busschauffören att glömma bort det och springa allt vad jag hade.
Det är kanske så man plankar här på ön? Ja, istället för som i Göteborg, där man helt enkelt struntar i att betala och hoppas att ingen kontrollant går på spårvagnen. Eller som i Stockholm, där man antingen gör som min kära vän Kim och går och pratar för sig själv om att han SKA dra kortet, och bara råkade gå fel väg förbi spärren. Eller så hoppar man över spärrgrejen och hoppas att ingen kontrollant kommer. Tydligen var det någon som jagade Kim på ett tåg för inte alls länge sen. Det här är alltså gotlands sätt?
Jag ska se sen när vi kommer fram till klintehamn vad killarna gör. Fast de hade ju en väska, så det är kanske svårare att bara springa då.
För övrigt är den chauffören som kör nu han som är min favorit, Den ARGA busschauffören, som skriker åt folk så fort han stör sig på nåt. Nyss ropade han från högtalarna(Han gör alltså det mycket) ”Du med gitarren, ner med fötterna på golvet”
För övrigt hittade jag Philips nätverk vid hamnen. Men här hade han visst valt att skydda sitt nätverk. Philip som räddade mig och Daniel en gång för länge sen när vi hade tråkigt och datorn med vid en busshållplats i Torshälla. (Jag har skrivit om detta förut. I know)
Detta läste ju förståss Pierre som tyckte att det var väldigt jättekul att jag skrivit ”Tack Philip” då Philips nätverk tydligen inte är en person, utan ett namn på en router… lite spänningsdödande för oss… då Vi liksom satt där och väntade på att Philip skulle komma ut och skrika på oss som kapade hans nätverk.
Men icke. Det gjorde han inte.
Så kanske har Pierre rätt. Eller kanske fanns en Philip där vid gökstensskolan som tyckte det var kul att kalla sitt nätverk just ”philips”. Kanske.
I morse åkte vi hem igen efter bröllopet (bröllopet mellan min bror Jeppe och Frida var i Vingåker i lördags kväll) Natten var vi alla på Katrineholms statshotell och lämnade det runt lunch. Vid ett träffade jag Annelie, vi går runt hela staden, och bara går runt, kollar julmarknaden, ser i affärer, bara går runt stan, med en takeawaylatte från Waynes i händerna. Det var underbart att träffa henne igen, Som sagt, allt är så långt bort.
Senare, när vi kommit tillbaka hem till mig, (Eftersom jag måste packa) ringer Kim och säger att han, Johan och Jimmy tänkte åka in till stan och fika, och därmed träffa mig. Klart jag följer med, Annelie däremot åker hem(inte riktigt direkt. Förlåt honey, det var inte meningen. Hoppas det var trevligt med Elin ändå. Jag är ledsen att jag försvann!)
Så…vi går och fikar, på Java, det gamla stammisfiket, Innan Waynes kom till staden.
Träffar där på den där vännen till det allmänt kända fyllot. Han som vi nämner ibland, när vi är på humör.
Johan och jag pratar om att flytta till göteborg,… ja, kanske, kanske inte. Det vore förståss inte helt fel. Som jag sagt tidigare lockar fastlandet långt mycket mer än Gotland gör just nu(även om jag är just där). Jag har nog tröttnat nu. Motivationen är inte riktigt där längre bara. Jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Vilket för mig tillbaka till mitt förra inlägg här… Ibland glömmer jag att fler än jag läser min blogg. Jag glömmer att resten av världen skulle kunna läsa om de ville(Om de kan svenska, förståss). Jag glömmer vad jag skriver, men ioch med det där… Det var egentligen inget ledsamt meddelande, jag har gråtit när jag skrivit ledsamma meddelanden, på grund av meningen i det jag säger. Det var bara insikten. Jag hade äntligen förstått vad som var fel. Och plötsligt kändes allt så mycket enklare. Jag är en rastlös person, svårt att hitta fotfäste på platser. Aldrig hemma någonstans. Men samtidigt har jag den där längtan att hitta en plats där jag kan stanna. Det är dit jag tror mig vilja åka. Någonstans som jag ännu inte vet var det finns.. Det var det allt handlade om. Allt blev plötsligt så mycket enklare för mig. När jag insåg...
(oh, snubben går faktiskt och tar ut pengar här i klintehamn. Ja…iförsig, den arga busschauffören är väl inte den som låter folk gå. Hmm.. okej okej, alltså inte gotlands sätt att planka biljetten)
I alla fall, så mycket enklare när jag förstod hur allt var. För mig. Men det är ändå som jag sa, jag ska ge det här en sista chans. Jag ska prata med linjeledarMats och berätta hur jag känner om skolan och allt. Och berätta för honom om möjligheten att jag kanske inte klarar mer. Det enda jag är rädd för är att jag kanske stannar och han då vet att jag funderat på att hoppa av och därmed tror att jag inte egentligen vill vara kvar. DET är min rädsla. Jag vill liksom inte… att folk ska ha koll på det. Nu gör jag det igen, förresten, skriver utan att tänka på vem som läser. Och jag berättar inte vad det beror på, jag gör ingenting, jag bara gör folk oroliga. Inte meningen, Jag lovar!
Tillbaka till min dag? Kanske det. Mamma kör mig till båten precis när jag kommer hem från Java, lyckligtvis har jag redan packat klart nu. Kanon. Eller snarare är det jag som kör mig själv. Mamma sitter bredvid och ska köra hem bilen.
På båten(när jag promenerar mot aktersalongen där jag ska spendera resan) ser jag plötsligt nån jag känner igen. TonsättarPatrik! (Eller ”han med håret”, det funkar tydligen(inte) lika bra.) Tydligen har tonsättarskolan varit ute och rest till fastlandet över helgen och är nu på väg tillbaka till gotland igen. Så jag stannar helt enkelt där, och kommer aldrig fram till aktersalongen. (oh so what, vi vet ju alla att jag trivs bättre i ekonomiavdelningen där det finns eluttag i alla fall) Jag får höra om tågplankningar i England, (av nån annan tonsättare…Olle?Björn-Olle? Just ja, han med det härliga namnet) Och om japanska tv-serier(Patrik gillar Japan. Och ordvitsar. ”Zoooliskt, inget med djur att göra” SÅÅ ologiskt. Någon som fattade den?) Och om rätt trevlig musik, som nu en del även finns på min dator.
Klockan är nu 00.32. en kvart kvar, sen är jag framme i Hemse. Bra. Laddningen på datorn håller inte så mycket längre nämligen. Den varnade mig just för att det endast var 10 % kvar.
Detta var uppdateringen från en tidig måndagmorgon.(läs VÄLDIGT tidig) Snart godnatt.
Fas ett är klart.
- Jag har pratat med linjeledarMats om att jag behöver ledigt sista veckan. Troligen har sånglärarGertrud redan pratat med honom. Det lät så.
- Jag bestämde möte med honom nästa måndag. Jag behöver förbereda mig, Mentalt, och skriva ner allt.
Imorgon ska jag prata med Husmor. Jag måste åtminstone veta vad jag gör.
Och på söndag är det luciakonsert? Det vet vi va?Jag hittade en gammal bild jag tog i Sandviken för ett par år sen. Tänk vad
mycket snö det var. USch...Jag minns ALLA de där sena kvällarna i yrsnö och 10
minusgrader. nu är det fortfarande grönt på marken och inte en enda minusgrad.
Det är lite läskigt vilken skillnad. Även om det för min del är rätt okej utan snö. Jag har ändå aldrig varit en vintermänniska.
För övrigt... Jag vet, vi väntar på en bild på mig med mörkt hår. Snart så. Jag ska bara tvätta håret först. hmm..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar