Kulturell? No way!

Idag har jag sett en riktigt usel film.
Verkligen riktigt usel. (Tyckte jag iallafall...för jag förstod NADA)Men jag satt där i filmsalen och försökte dels hålla mig vaken(Jag har ju som vana att somna mitt i filmer.) samtidigt som jag tänkte att detta måste jag ju klara, jag sitter ju här med ett gäng filmvetare för sjutton!
Då måste man dels vara vaken och helst tycka att det är bra också.
Jag somnade nånstans mitt i och vaknade sen igen lagom till en beskjutning på en oändlig trappa där folk sprang för fullt och ramlade och dog lite ibland. Synd bara att de rör sig så att man så tydligt ser att de lever. . Synd också att de stackars sjömännen som blev skjutna i början reste sig upp och inte alls dog.
Och sen frågar filmmusikläraren om vi tyckte det var bra!!?
Vad ska man svara?
"jo alltså...visst...fint...eh..." Medan man tänker "Vad sjutton handlade sen om? jag minns bara en stor båt och folk som springer nerför en trappa om och om igen."
Tydligen handlade den om ryssland.
Tydligen vann sjömännen på den ryska båten i slutet(Hur? Ingen aning. Vad de vann? Ingen aning.)
sen träffade jag Moa och beklagade mig över den usla filmen(En stumfilm för övrigt, med helt obegriplig musik) över en kopp kaffe och en glass på mcdonalds. Sen går jag till biblioteket och till en dator och får då höra en snubbe som kallar sig poet prata om att han "...är på gränsen till obeständighet och går runt runt runt...".

Jahapp... Fint för dig, grabben. låter ju verkligen som om detta är värt att lyssna på. Nej, nu ska jag ringa Pierre och sen ska jag direkt dra från this depressing foundation.

Tänk vad fint om jag vore lite kulturell jag också... Så att jag förstod det intressanta istället för att bara skratta dumt åt skräpet.