Jag är nu inne på slutspurten av den här terminen, och det känns precis likadant som när jag i fredags åkte hit från Eskilstuna: Jag vill helst bara krypa ner under täcket och strunta i allt annat. Men precis som jag sa på twitter, det blir så mycket frågor då.
Min teori om varför det känns så hårt och svårt nu i slutet handlar om att det var ett tag sedan jag var i Göteborg, och det börjar kännas lite jobbigt att bara ha ett förhållande per telefon. Jag och Pierre har heller aldrig varit särskilt duktiga på att prata i telefon med varann (Fast egentligen är det bara han som är hopplös att prata med i telefon i längre än fem minuter.)
I vanliga fall när det känns såhär brukade jag plocka fram gitarren och öva skalor eller spela någon winnerbäcklåt i hopp om att känna mig nöjd med vad jag gjort igen. Men gitarren är så fruktansvärt långt bort den också.
Ibland blir det mycket klagande, jag vet. Och sedan har jag hört nånstans att folk inte vill läsa om sånt.
-"Om du varje dag bara klagar på hur livet suger så kommer folk tröttna på att läsa om ditt tråkiga liv"
Men samtidigt:
-"Du måste skriva varje dag, helst flera gånger per dag, annars tröttnar folk på att läsa om dig"
Något sånt. Men om man faktiskt tycker att allt är sjukt jättejobbigt och om man skulle önska att allt blev typ "totally awesome" igen, vad gör man då? Det räcker ju inte att bara klappa en katt längre för att bli glad.
Och sen alltså: Herregud! Varför kan du komma och gå som du vill och ändå känna dig delaktig när du är någon helt annanstans och bara ibland kommer och säger "Gör så! Säg det här." Jag blir galen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar