Tvivlet

Tomhet, trötthet, rädsla....

Tvivlet styr numera.

Usch, jag är rädd. höstdepressionernas tid är över mig tror jag.
Eller vad kallar man annars det här?

Jag...
äh, spelar ingen roll.
det kallas tvivel.

Rädsla för en oviss framtid, ännu räddare för den säkra vägen.
oron att aldrig höra hemma nånstans
Rädd för att göra fel
Saknaden som styr det mesta
Den liksom styr mot ett överarbetande och minimal social kontakt.
Rädsla.

Snart. men ändå.
Äh, jag kan inte uttrycka mig i klartext, jag kan inte ens prata med någon, aldrig.
Okej,det här är kanske bara idag. men det är tvivel som kryper sig på.
Jag varken vill eller kan, eller vågar.
Eller kan, det kan jag väl. men jag vill inte, och jag vågar inte.

Nej, jag kan ändå inte förklara. ta det lugnt, jag kan inte och jag är rädd för livet.
Det är väl alla nån gång i sitt liv?