Moa:” Jag ser en tå i min tv”
Frida(Jag): ”Jag ser två”
Malin: ”Det kan du inte, hon har ju strumpor på sig!”
Det är det nyaste citatet från väggen i bopparves tv-rum.
Idag: Nåt som ännu inte hamnat på väggen... trots att det har sagts hundrafemtioåtta gånger minst. Jag och...ja... några människor i min klass är på väg till matsalen. vi kommer in i Bopparve.
Där står Nicklas och hälsar på mig med sin standardfras(Den han typ alltid säger hej med...eller hejdå. eller om han bara vill säga nåt och inte kommer på nåt annat. vad vet jag?)
Nicklas: ”Ska du ha stryck?”
Frida: ”eh...Jag tänker inte vara med i din självförsvarsgrupp om du tror det”
((Översättning: Stryck=Stryk= Ska du ha en smäll/kram?))
((Nej jag fattar inte heller.))
Sen har jag glömt resten av samtalet...men det fortsätter TYP såhär.
Nicklas: ”Jo! det tänker du.”
Frida:”Varför det? Är det dåligt med folk eller?”
Nicklas: ”Ja, det är typ bara två som jag vet kommer dit”
Frida: "Njae... jag kan sparka folk i huvudet ändå om jag skulle vilja. Men det gör jag inte så ofta"
Nicklas: "Men det händer?"
Frida:"Eh... nej... inte än."
(Frida går därifrån och går in och äter lunch. eller nåt sånt liknande)
För ett par dagar sen var jag inne i ”BYN” Dvs. Hemse.
När jag gick där lyssnade jag på musik i min älskade Sonny. (Som jag gillar, min Sony, det är min kamera. Sonny är musikspelarn) Plötsligt kommer en låt som jag har hört såååå många gånger under tiden jag bodde i sandviken...men knappt en enda gång sen jag flyttade därifrån. Jag vet inte ens hur den hamnade där i spelaren.
men där var den iallafall. ”Runt, runt, runt” av Niklas Strömstedt. Plötsligt kändes det som i en film, ni vet när hela världen liksom byggs upp framför ens ögon till det man tror sig se. plötsligt så såg jag de välkända sandvikiska husen. De där oranga höga byggnaderna, ett ålderdomshem med orange fasad förvandlades lliksom till... en sån där sandvikenbyggnad.Det som är så speciellt... jag ve tinte vad det är , men det är något som plötsligt var bekant.Det var konstigt, som att befinna mig i en dröm när allt bara kom tillbaka och jag såg framför mig som om jag var där igen. Just förra året vid den här tiden lyssnade jag på den när jag sent på eftermiddagen eller kvällen promenerade hem i iskylan mot Norrsätra.
Jag hade satt spelaren på repeat då. så jag hörde samma låt om och om igen vilket man knappt märker då. men när man inte lyssnat på den på så länge som nu. det är ju faktiskt typ ett år. Det var verkligen som att se hela stället byggas upp framför ögonen. Jag har aldrig varit med om det förut...
det kändes liksom så äkta.
Om ett par dagar. det vill säga lördag ska jag och Moa in till Visby. och Nicklas tror jag.
om vi står ut med honom en hel dag. hmm... om han står ut med oss kanske är mer rätt förresten. Jag vet nog hur man får killar uttråkade på stan. Det är inte det minsta svårt.
Idag spelades de låtar som ska vara med på musikcaféet upp. Bered er på en hel hög med folkmusik... hjälp mig... jaja, jag kommer inte vara där hela kvällen...jag orkar helt enkelt inte.
det är 90% folkmusik och 5% jazz och sen 5% av nåt annat... som jag för tillfället glömt vad det var. det kanske också var folkmusik...jag minns inte. Jag ska sluta spela betapet.
jag skå råöva på gitarren och bli proffs och sen ska jag göra klart hemsidan...suck. Sen...ska jag...leta upp ett solostycke för blockflöjt av Van Eyck... från renässansen. Jag tror han hette så...jag tror Renässans stavas så.
Imorgon fyller Mozart 250 år.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Eller jo det kunde jag.
(Om jag aldrig brytt mig om musikteori och inte visste vem det var skulle jag ha brytt mig ännu mindre) Men jag bryr mig alltså inte. han är ändå död.
Fick brev från Luleå universitet idag... Det stod om lite intressanta saker... synd att det är så kallt där bara...och så långt bort. min hy skulle ju dö.
(Äh, hela världen är ytlig, låt mig vara det också)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar