Stilettklackar i 39 kvadrat

Men vid vägen längs bäcken som sakta leder hem.
där är himlen lite närmre för mig.
där har tiden gjort en hållplats för oss & allt som hänt.
Dit kan jag gå och sakna allt det där.

Jag upptäckte något igår som kändes så bra, så underbart. Jag tror inte jag visste om det tidigare. Inte på ett medvetet plan iallafall.
Jag tror vi känner varann bättre än jag trodde förut.
Och förresten, jag är glad för din skull, min vän.

Imorgon blir typ en ledig dag verkar det som. Läste just i dörröppningen att Scenisk beredskap var inställt imorgon, alltså är det bara badet som är, och det är inte obligatoriskt. Så det blir nog visby. Jag behöver åka nu. Nånstans, bara en liten bit från Hemse. eller fem mil.
Och nästa helg ska jag hem.
Hem. Och träffa Pierre. Det känns som så länge sen. Fast det bara var ett par veckor. Pratade med honom igår. Eller snarare inatt.från ett till tre trots att vi båda började klockan åtta i morse. Jag älskar att prata med honom, trots att detta var ett av våra berömda mitt i natten fyllesamtal. Men faktum är att jag inte har något emot dem. Inget alls. Jag tycker om de samtalen. Jag tycker om Pierre.

Men förutom Pierre ska jag även hem och hälsa på min syster. Jag har så mycket att berätta och prata med henne om. Men på telefon känns allt så avlägset. Jag behöver se henne ett tag. Jag tror jag skolkar scenisk beredskap nästa vecka även om det börjat då. Jag åker nog hem redan på torsdagen.

Och min underbara Annelie. Jag saknar henne, ja de andra tjejerna med. Både Sissela och Kattis.Tjejgänget. Och pojkarna som hör till de allighop. Jag vill till exempel veta allt om Kattis och omstarten med Nik.(och vad de kallas i gänget, det finns väl inget som är lika slående som Kenellie Och Emelin liksom?).

men tiden har sin rätt att förändras där den går.
och allting liksom kräver mera nu.

känner den där tomheten som så ofta infann sig förra året. Trots att jag inte alls borde göra det. Men i saknaden så tänker jag på det där och känner mig...så långt borta. Så tom. Daniels ångest infann sig hos mig också. Det bara tog ett litet tag längre. så länge att jag faktiskt trodde att jag var förskonad den i år. Men icke. ikväll ska jag försöka gömma mig undan, färga håret och sen bara somna. Om jag kan.

Imorgon är det Visby med Sebbe, Antonia, Moa, Daniel, Erika och Linnea. De flesta försöker väl gå ut på kvällen på krogen sen. Jag också. förståss. Jag känner en sån längtan att dansa, och att klä upp mig, och att sminka mig riktigt ordentligt.

Det är så dags nu.

Du är oförstörd för mig.