Försvunnen

Sooo....
Jag vet att jag försvunnit.
Men först kom den jobbiga sjukdomen, och alla meddelanden jag skrev i mitt rum i min säng där jag låg totalt handlingsförlamad under en veckas tid(jag är för övrigt fortfarande inte frisk) Dumma influensa.här går jag och pratar med halvhes basröst. (Eller okej, inte direkt basröst, men men)
Och sen när den första veckan av handlingsförlamning gått över så dök Pierre upp på ön. Vem tycker inte att det då är slöseri att sätta sig och skriva blogginlägg?
I think so.
Jag har ju inte ens anmält till skolan att han är här.
Kanske borde göra det.
Men det känns liksom ganska mycket enklare att låtsas att jag lägger undan mat till bara mig om ingen vet att jag har pojkvännen här.
"Om man ska klara nåt sånt här måste man vara lite paranoid"

Och jag är lite paranoid. I know.
Och om någon dag så reser han tillbaka igen. Tiden går fruktansvärt fort när man har roligt.
Och nu sitter vi och spelar betapet och väntar på ett OC-avsnitt som Pierre kommer bli tvungen att se. hehe.
Gissningsvis vet han det redan. Och han klagar inte, han tycker väl det är lite kul också(det verkar så)
Och ikväll blir det vin... jag menar saft i vårt rum där jag och Pierre lagt två madrasser på golvet så att vi nu har ett jättemysigt sänggolv. Det ni.
Och hejdå nu, för ett tag.
För nu går vi och hämtar våran mat som står undanplockad i matsalen. Helst innan spelådanskvällen börjar. Som jag är sådär lagom involverad i.
Lite besviken på min egen hälsa inför musikcaféet. Det stör mig faktiskt rätt mycket. Men men. Jag överlever väl.I guess.
Det är bara det att jag alltid brukar ha endast en sång, och när jag hade fler så blir det inte avpå grund av nåt så larvigt som influensa. wooohoo.

Pierre hälsar förståss till alla från datorn här bredvid. OC är klart.
Och om ett par dagar har ni den vanliga smådeprimerade och halvsjuka Frida tillbaka. Fast då lär jag vara rätt mycket deprimerad. vänta ett par dagar till så är jag nog rätt okej också när jag är tillbaka och skriver.
Med fler dumma insikter om livet.