Det känns...

Det finns ingenting vackrare än staden en sen söndagseftermiddag, det är få människor ute och strömsholmen inger en liksom ett lugn som jag inte hittar någon annanstans. För en stund glömmer jag hur kallt det är och bara går. Ringer ett par samtal. Eller egentligen bara ett. Till Annelie. Jag försökte få tag i Jenny också men hon svarar inte i sin telefon.
Jag hade tänkt catcha up med dem bägge två, framförallt Annelie, men vi pratar nog senare när vi ses.
Men i övrigt så var det skönt att vara ensam med sina tankar. Tänk att varje gång jag gått en sån här promenad så känner jag en viss melankoli i kroppen, men samtidigt är det skönt och befriande att promenera runt och se på allt det man sett så många gånger förr och liksom känner.
Och det var skönt att vara ensam utan datorn, utan att prata i telefon eller lyssna på musik, och utan kameran. Bara jag. Och en pappersmugg med caffe latte ifrån Waynes. Killen som jag tror är chef på Waynes verkade känna igen mig, trots att det var länge sen jag var där sist. Han frågade mig hur jag mådde, jag såg kanske lite nedstämd ut.
Manusgenomläsningen var förresten inställd, men det visste vi inte om. Så Jag, Elin och Pontus som var de enda som kom dit(Och uppenbarligen de enda som inte visste om det) fick gå iväg igen. Jag kände ett stort behov av att prata med någon, men först stack Elin iväg med Morgan som skjutsade henne till Bellmansplan, och Pontus skulle träffa någon vän. Så jag gick min lilla promenad ensam. Det var så det började. När jag ringde Annelie hade jag helst bett henne komma ner till stan, men kunde inte förmå mig att göra det. klockan var rätt mycket och hon bor faktiskt en bit bort.

Och ja... jag vet inte, jag blir liksom melankolisk och känner mig kall i kroppen när jag tar såna här promenader. men även befriad som sagt. Jag tycker om ensamheten. Jag glömmer bara bort det ibland.
Och så söker jag desperat efter människor som gjort som jag, men märker att de inte finns. I varje fall inte i dag.

Och varje gång så undrar jag varför jag inte kommer på hur bra det här är, att gå ut och gå och varför jag inte förstår att göra det oftare.
Och så undrar jag varför jag inte kan göra det här i Hemse. där finns det inte. känslan infinner sig inte.
Varför har Gotland med alla sina ängen inte samma charm som Rothofsparken?

Och om två timmar åker Pierre tillbaka till Göteborg.

Och festen igår var verkligen rolig. (Eller drickandet och pratandet vänner emellan.) Vi kom aldrig till krogen, men det gjorde inget. jag var glad ändå. och extremt förundrad över att mina föräldrar aldrig märkte att vi var hemma hos oss sent inpå natten.