Senare

Vid halv åtta-tiden ringde Pierre och sa att han snart skulle vara på stationen och frågade om jag ville komma dit och vinka av honom. "Självklart att jag gör!" säger jag glatt och hittar honom tjugo minuter senare sittandes inne på stationen. Vi går mot hans spår och står där och fryser halvt ihjäl... Men det är okej, så länge jag kunde krama Pierre och vara varm..Och sen kommer tåget och han försvinner iväg. Men nu vet jag ju att vi ses igen om ett par dagar då Johan och jag åker ner till Göteborg. (Hur firar man bättre ett sportlov än att åka ner till södra sverige och bo på en liten ö inne i göteborg?) Där ser man.

Så när jag gick nerför nyforstunneln föll bara en enda tår, mest bara för att jag gör så. Jag är sämst på avsked. Jag vet att det är sjukt. Men jag är en känslig gråterska, det är inte mer än att acceptera, och tro mig, jag försöker varje dag.

Den där grejen med alla röda streck såg jag för första gången på evigheter idag. Ja ni vet den här glasburen utanför tågstationen där det går kryss av röda ljusstreck och sen är det speglar uppåt och neråt så att det ser ut som om det går vidare i oändlighet? Den stod jag vid och faschinerades över som barn innan jag tröttnade, någon gång har jag läst en skylt vad den där grejen hette. Nu är det glömt. Den här grejen stod jag i varje fall och kollade på medan fötterna höll på att domna bort.

Jag kom förresten på att jag inte gillar bilar som stannar för en redan långt innan man börjat gå över vägen. nu måste man skynda sig lite extra bara för att de varit vänliga nog att stanna i god tid. Samma sak med folk som håller upp dörren när de går 10-15 meter framför en och gör så att man själv då som går efteråt måste springa ikapp dem. Suck. Ja jag vet, så är det. Men artighet ska väl göra det lättare för andra människor? Jag kanske ville gå efteråt så att jag fick gå med mig själv istället för att behöva konversera med människan som gick en bit framför och höll upp dörren bara för att.

Okej, jag vet att mitt resonemang är larvigt, (och aningen barnsligt faktiskt)

Men ändå, vad ska man annars koncentrera sig på i ett i-land som detta?

(okej, där ljög jag, det finns mängder med saker att koncentrera sig på. Som sitt kärleksliv, sina vänner, sig själv, dödsstraff, fängelser, skatter, pensionssparande. PENGAR, nya saker. mode, teknikprylar, kontakter, SLÄKT OCH FAMILJ, svältande barn i afrika, krig, miljöförstöring, trafikolyckor, el, VATTEN, livsnödvändigheter, resor, LYCKA, glädje, sorg, död.....och så vidare.... DU MÅSTE TÄNKA PÅ ALLT OCH ALLA I HELA VÄRLDEN. Det är enda sättet att göra rätt för sig.

Och ändå lever vi vidare? Är inte det fantastiskt?

Det kanske är något i vattnet. hah ha...

Jag är faktiskt riktigt glad. jag byter ut hela innehållet i min mp3-spelare. känns som om det var dags. orkar faktiskt inte ens bry mig vad som låg där i. Men mitt rum är fortfarande inte urstädat och öl- och ciderflaskorna står fortfarande kvar i rummet. Fan.

undrar hur det där luktar nu?

Det känns...

Det finns ingenting vackrare än staden en sen söndagseftermiddag, det är få människor ute och strömsholmen inger en liksom ett lugn som jag inte hittar någon annanstans. För en stund glömmer jag hur kallt det är och bara går. Ringer ett par samtal. Eller egentligen bara ett. Till Annelie. Jag försökte få tag i Jenny också men hon svarar inte i sin telefon.
Jag hade tänkt catcha up med dem bägge två, framförallt Annelie, men vi pratar nog senare när vi ses.
Men i övrigt så var det skönt att vara ensam med sina tankar. Tänk att varje gång jag gått en sån här promenad så känner jag en viss melankoli i kroppen, men samtidigt är det skönt och befriande att promenera runt och se på allt det man sett så många gånger förr och liksom känner.
Och det var skönt att vara ensam utan datorn, utan att prata i telefon eller lyssna på musik, och utan kameran. Bara jag. Och en pappersmugg med caffe latte ifrån Waynes. Killen som jag tror är chef på Waynes verkade känna igen mig, trots att det var länge sen jag var där sist. Han frågade mig hur jag mådde, jag såg kanske lite nedstämd ut.
Manusgenomläsningen var förresten inställd, men det visste vi inte om. Så Jag, Elin och Pontus som var de enda som kom dit(Och uppenbarligen de enda som inte visste om det) fick gå iväg igen. Jag kände ett stort behov av att prata med någon, men först stack Elin iväg med Morgan som skjutsade henne till Bellmansplan, och Pontus skulle träffa någon vän. Så jag gick min lilla promenad ensam. Det var så det började. När jag ringde Annelie hade jag helst bett henne komma ner till stan, men kunde inte förmå mig att göra det. klockan var rätt mycket och hon bor faktiskt en bit bort.

Och ja... jag vet inte, jag blir liksom melankolisk och känner mig kall i kroppen när jag tar såna här promenader. men även befriad som sagt. Jag tycker om ensamheten. Jag glömmer bara bort det ibland.
Och så söker jag desperat efter människor som gjort som jag, men märker att de inte finns. I varje fall inte i dag.

Och varje gång så undrar jag varför jag inte kommer på hur bra det här är, att gå ut och gå och varför jag inte förstår att göra det oftare.
Och så undrar jag varför jag inte kan göra det här i Hemse. där finns det inte. känslan infinner sig inte.
Varför har Gotland med alla sina ängen inte samma charm som Rothofsparken?

Och om två timmar åker Pierre tillbaka till Göteborg.

Och festen igår var verkligen rolig. (Eller drickandet och pratandet vänner emellan.) Vi kom aldrig till krogen, men det gjorde inget. jag var glad ändå. och extremt förundrad över att mina föräldrar aldrig märkte att vi var hemma hos oss sent inpå natten.

klockan 01.01

Resa genom natten. i en bil med "Too much love will kill you" spelandes i bilstereon. Det var länge sen jag hörde den. Tänk, jag kommer fortfarande ihåg när "Psycho-läraren H" bad mig välja mellan den och "Only the good die young". jag gjorde ett bra val. I just know it. Men ja... för att backa..eller hoppa framåt. Jag, Johan, Therese och Staffan hade sett på en film hemma hos Johan och drog därifrån vid tolv-tiden då jag lovade att jag skulle skjutsa Therese och Staffan hem till Gillberga. Jag borde förståss ha tänkt ett steg längre och fattat att när Pierre inte svarade på sms:et jag skickade om att vi var på väg, så betydde det förståss att han sov. Men sörru, så långt tänkte inte jag. Stackars Pierre. Där väckte jag honom med ett klantigt samtal. Förlåt älskling, jag ska tänka lite mer nästa gång. Jag lovar.
Så jag lämnade av Staffan och Therese och begav mig tillbaka, (Halt var det också!!) höjde volymen på stereon och det var alltså nu som Bryan Mays underbara ballad började spelas. Jag saknar den.

Och nu ska jag hålla mig från att se ett avsnitt av One tree hill. Jag och Johan ska se det imorgon. Titta inte förrän då. Okej. (Så här går det alltid när man får någon att inse att en serie är bra, man får ha lite tålamod när man ska se avsnitten)
Mellan Skogstorp och Vilsta var gatubelysningen nersläckt. Förmodligen hade strömmen gått nånstans, för allt runt omkring var svart, även lyktstolparna. När jag körde förbi Eskilstunaskylten möttes jag dock av en liten lastbil som gissningsvis var på väg att fixa problemet. hoppas jag. Vid Bellmansplan möttes jag av det första Rödljuset. En riktigt långsam typ hade bestämt sig för att gå över vägen precis då så jag fick lov att stanna. Och vidare går det. musiken är inte min, men valen är intressanta, en intressant blandning...av... ting bara.
Efter Eskilsbron kommer det andra Rödljuset, och en polisbil står lite längre fram vid fristadstorget med ryggen mot mig. förståss. Fredag klockan ett. snart är det ju dags för krogarna att stänga.
Framme vid Godisland står en bageribil. lamporna är tända i bilen så man kan ju anta att nån är där. Jag tänker min vanliga tanke "Ja, en bageribil, ja, men SER DU EN POLIS?"
Och kör rakt fram på nygatan, svänger upp på bruksgatan och in på parkeringen. Schmalenzen har extralåst dörren tror jag. jag kommer inte in. Helvete. bara till att gå runt alltså.
Nästa problem, min ansiktstvål finns inne i övervåningens badrum, där kan jag ju inte gå in. Där sover ju Elin och den där jobbmänniskan som ville ha sovplats(Och som förståss i vanlig ordning KAN VARA SERIEMÖRDARE, men behöver förståss inte vara det) och eventuellt Emil, vad vet jag. Så jag kan inte gå in. hon kanske vaknar lätt. Istället tänker jag att Mamma sa ju att jag fick testa hennes Jabushé om jag ville, så jag går ner med min nya tandborste och tandkräm som jag duktigt nog lagt i mitt rum, (Fint bara att jag skulle glömma min tvål) gör mig klar, tar ett glas vatten och går upp igen. spelar ett par minuter på gitarren, mest för att se om det går utan att folk vaknar. (bra att veta inför framtiden.) Ser lite längtansfullt på ritblocket och sätter mig i sängen här och skriver. Och undrar var skärbrädan jag hade som underlägg är. Suck.
Godnatt nu.
Klubbarna stänger om två minuter. skynda er hem

Sena nätter, tidiga morgnar

Inatt somnade jag ungefär klockan sju. på morgonen.

Och i natt när jag låg i min säng skrev jag ett litet meddelande på mobilen till mig själv eftersom jag inte orkade slå på datorn. Jag tänkte skriva in det här.

"Det snöar ute. Klockan är fyra på natten och jag ligger i min säng och kan inte lyckas somna hur mycket jag än vill. och jag är trött och orkar inte gå nerför trappan och till köket och hämta ett glas vatten.. Och in i rummet intill kan jag inte gå. och jag som sett fram emot en shoppingtur imorgon.
I spegeln ser jag snöflingorna virvla ner från himlen. men ser man direkt på fönstret ser allt lugnt och stilla ut. Det är märkligt hur man kan lura sig själv,det som verkar stilla och lugnt kan svämma över om du bara ser det på ett annat sätt. ju mer noggrann man blir ju lättare har man för att se det. jag skickade just ett meddelande. till några människor på skolan. Bara för att vara säker på att jag inte missar det imorgon. med tanke på att jag inte kan sova än så kanske risken att jag är vaken innan konserten inte är så stor. och jag funderar faktiskt allvarligt på att spela lite gitarr.. "

Jag spelade inte gitarr. till slut(Ett par timmar senare) somnade jag. efter att ha varit nere på nedervåningen och hämtat ett glas vatten, och sagt något surt och irriterat till mamma som förståss var vaken och ville kolla varför jag var uppe så tidigt. Och jag var förståss jättesur över att jag inte kunde sova. Good work... not.

Men. Idag kommer Pierre hem till Eskilstuna. Johan och jag ska möta honom på stationen vid fyratiden. Och vi som trodde att han inte skulle vara här förrän sent ikväll.

Och igår fick Elin en leverans med grejer från Coca cola. bland annat en stor 32 tums lcd-tv. I svart. De ska hon ha när hon åker och jobbar imorgon, men eftersom Johan är teknikfreak och jag... är.. det typ också, när det kommer till nya fina grejer, så ville vi förståss att vi skulle testa alltihop.

Fin bild... ser jag inte lite trött ut där i gungstolen?

Egna val

Onsdageftermiddag. tjugo minuter till middan.
Förutom att det inte är middag för mig eftersom jag inte befinner mig på skolan där middan är vid sina speciella tider. Istället är det... ja, 6 timmar och 40 minuter sen jag klev upp. Och sen dess har jag i princip legat nere i soffan på nedervåningen stirrandes på min dator samtidigt som jag druckit massor, massor med vatten. Och ett glas juice.

Och alldeles nyss såg jag en urtöntig film som jag är säker på att min mamma skulle älska, jag ska bara upp och hämta en cd-skiva så ska jag fixa den till henne. Och så börjar det mörkna så smått, det enda sättet jag märker det på är hur jag som inte haft några lampor på hela dagen plötsligt börjar märka att det är lite skumt och dunkelt i vardagsrummet.
Och i ärlighetens namn har jag fortfarande lite dåligt samvete för att jag stack från gotland så plötsligt. Jag hann ju aldrig ens städa upp och lägga tillbaka madrasserna där de skulle vara...det är liksom bara inte rätt att låta Daniel göra det.

Och min kamera har jag lämnat på mitt rum. tror jag, om inte den är ännu en av alla saker jag är säker på att jag lade ner men som jag nu inte kan hitta i packningen. Är inte det konstigt?

• Min mandelkräm (Borta, gone, försvunnen. Och jag vet att jag plockade upp den från Daniels säng)
• Min tandborste (Jag minns jättetydligt att jag tog den från tandborstglaset i badrummet.)

Okej, sen var det visst inget mer. ÄN.

men ändå, de där är viktiga för mig!

Nu hittade jag emellertid min lite äldre tandborste som jag glömde när jag åkte härifrån sist, och använder den. Men...jag ska köpa en ny. så snart jag bestämt att jag är frisk nog att gå utanför dörren.

Däremot, när jag åkte, faktiskt minuterna innan jag bar ner packningen nerför trapporna i villan hittade jag en t-shirt på golvet när jag snabbt lade undan tvätt som jag heller inte tyckte var rätt att lämna till Daniel att plocka undan. Den här t-shirten var inte Daniels. och inte min. Så... Älskling, jag har en sak åt dig!

Det känns som evigheter sen

Jag drömde inatt att det var 2008.

Det var allt. Inget mer. Jag drömde bara att jag såg på nåt ställe där året stod(typ en tidning) och läste 2008. Jag vet inte hur livet var eller nånting. så det var nog en ganska värdelös dröm... Men ändå.

Jag gick upp för en timma sen. kan inte sova längre nuförtiden, vaknar alltid ubertidigt, oberoende av hur sent jag lade mig kvällen innan.

Nu är jag för övrigt hemma.

Jag sa nog aldrig det, men till slut så bestämde jag mig för att följa Gertruds råd och åka hem och bli frisk hemma. Och som vanligt när det gäller mig så velar jag in i det längsta tills jag plötsligt bara bestämmer mig och drar innan jag hunnit berätta det för någon. Halva klassen vet nog inte ens att jag åkt. Suck.

Och ikväll sa Elin något om att Johan skulle hit. Hur går det nu med min tillfriskning? Jaja, bara jag inte lämnar huset så är det väl lugnt. I hope. Jag har saknat Johan, det var länge sen sist vi sågs.

Och sent på kvällen när jag slagit på mobilen igen fick jag ett meddelande från Annelie om att hon ville jag skulle komma hem. "Är hon synsk?" tänkte jag eftersom jag redan var hemma och funderade lite på om Elin sagt nåt. Det hade hon inte.

Och för övrigt kan jag knappt vänta tills jag får gå till Waynes och fika. Men det får väl vänta, I guess. Först ska halsontet och snuvan försvinna, för FY vad jag är trött på det.

Tänk om det var 2008 ändå?

Hur ser livet ut?

Vart befinner jag mig?

Åtminstone vet jag vad jag hoppas och tror på.

Helt okej

Vem vill du vara?

Kan man välja det? Funkar det så?
Kan man välja inför framtiden vilken person man ska vara och hur man ska hantera olika situationer?

Då vill jag vara stark, klara alla motgångar och våga ta chanserna precis när de kommer. Och jag vill aldrig behöva se tillbaka på vad som varit.

Jag vill inte vara svag, vill aldrig behöva acceptera mina eventuella(Eventuella? vi alla vet att vi har dem) svagheter för någon, allra minst mig själv. För det jag inte tänker på mår jag väl inte dåligt av?

Och plötsligt så känns det sämre igen. kanon. Vad ska jag göra nu?

Jag är sjuk. Men jag ignorerar det. Halsontet ska inte behöva förstöra allt för mig. Bara det mesta. Vissa nöjen måste jag få ha.

Ibland känner man sig bara så utanför..

Som en dröm

Okej...

som sagt. den jättedeprimerade Frida är här idag.

Fast mest för att det är musikcafé ikväll och jag inte kan vara med på grund av min dumma hals. Och möjligen också för att Gertrud idag sa att jag kanske borde göra ett halsprov och se om jag har nån infektion och kanske därmed sjukskriva mig för hela veckan och åka hem. Och förståss lite för att Pierre åkte i morse. Det är alltid jobbigt när antingen han eller jag åker... Men det börjar jag vänja mig vid.. så det ska jag klara.

Nu kanske jag borde det, bara för det.

Och i morse åkte som sagt Pierre tillbaka till Göteborg... han borde faktiskt vara framme nu!

Han ringde mig faktiskt vid halv fyra(Då var han troligen framme), men jag som tvingat iväg mig på lektion hörde ju inte det...:(

Hur som helst.Jag ringde min Mammaoch frågade henne om det var en bra eller dålig idé att sjukskriva mig veckan innan lovet. Hon verkade tycka att det kanskevar bra med tanke på att jag varit sjuk i två veckor och knappt ändå kunnat göra någonting alls.

Så frågan är om en tredje vecka är nån idé.

Fast av olika anledningar vill jag inte riktigt vara hemma. Och av andra så vill jag det.
Det är aldrig lätt när det är svårt.
Jag ska iallafall göra nånting. Jag börjar tröttna på min dumma krassliga och rossliga röst som vägrar bättre sig och den jobbiga hostan som iförsig kommer mer och mer sällan.

Det gick ju bra när Pierre var här. Men då ansträngde jag mig för att inte vara sjuk. Det var ju så mycket jag ville göra!

Okej, som jag sa. Jättedeprimerade Frida är här idag. halvdeprimerade sjuka Frida är nog här imorgon. Eller i övermorgon.

Okej, nu ska jag gå iväg till det där musikcafét. Trots att jag inte egentligen behöver. Enligt mig själv. Jag är ju inte med. To bad. Triste.

Alla hjärtans dag var jättefin. och
något att minnas för ett tag. Skumbad och choklad. och sött mousserande vin. Där
har du en jättemysig kväll.

Försvunnen

Sooo....
Jag vet att jag försvunnit.
Men först kom den jobbiga sjukdomen, och alla meddelanden jag skrev i mitt rum i min säng där jag låg totalt handlingsförlamad under en veckas tid(jag är för övrigt fortfarande inte frisk) Dumma influensa.här går jag och pratar med halvhes basröst. (Eller okej, inte direkt basröst, men men)
Och sen när den första veckan av handlingsförlamning gått över så dök Pierre upp på ön. Vem tycker inte att det då är slöseri att sätta sig och skriva blogginlägg?
I think so.
Jag har ju inte ens anmält till skolan att han är här.
Kanske borde göra det.
Men det känns liksom ganska mycket enklare att låtsas att jag lägger undan mat till bara mig om ingen vet att jag har pojkvännen här.
"Om man ska klara nåt sånt här måste man vara lite paranoid"

Och jag är lite paranoid. I know.
Och om någon dag så reser han tillbaka igen. Tiden går fruktansvärt fort när man har roligt.
Och nu sitter vi och spelar betapet och väntar på ett OC-avsnitt som Pierre kommer bli tvungen att se. hehe.
Gissningsvis vet han det redan. Och han klagar inte, han tycker väl det är lite kul också(det verkar så)
Och ikväll blir det vin... jag menar saft i vårt rum där jag och Pierre lagt två madrasser på golvet så att vi nu har ett jättemysigt sänggolv. Det ni.
Och hejdå nu, för ett tag.
För nu går vi och hämtar våran mat som står undanplockad i matsalen. Helst innan spelådanskvällen börjar. Som jag är sådär lagom involverad i.
Lite besviken på min egen hälsa inför musikcaféet. Det stör mig faktiskt rätt mycket. Men men. Jag överlever väl.I guess.
Det är bara det att jag alltid brukar ha endast en sång, och när jag hade fler så blir det inte avpå grund av nåt så larvigt som influensa. wooohoo.

Pierre hälsar förståss till alla från datorn här bredvid. OC är klart.
Och om ett par dagar har ni den vanliga smådeprimerade och halvsjuka Frida tillbaka. Fast då lär jag vara rätt mycket deprimerad. vänta ett par dagar till så är jag nog rätt okej också när jag är tillbaka och skriver.
Med fler dumma insikter om livet.

sjukdomsjaget

Är rätt tjurigt...

Usch vad allt går fort helt plötsligt.
Iochmed musikcaféet nästa vecka så borde jag egentligen vara färdigrepeterad med både Viktor och Tobias vid det här laget. Är jag det? Ja kanske, typ med Tobias, där har vi ju övat ett bra tag nu. Men "This Masquerade" behöver mer tid. Och här sitter jag nu med en jättehes hals som börjar hosta så snart jag tar en ton. (Jag kan nästan prata utan att hosta. Nästan) Ändå är det viktigast att jag är frisk när Pierre är här. Jag hoppas det. Och jag borde vara det, hur länge kan man liksom gå omkring med en dum förkylning?
Nej, det blir till att promenera iväg till ICA och handla echinaguard. igen. Mitt är slut(Ja, jag hade ju liksom två förkylningar på rad med nån veckas uppehåll. Det var då jag slutade med det sist)

Och sen nu så går jag och räknar ner dagarna till Fredag då Pierre kommer till Gotland. Det har jag nog förresten inte sagt? Eller? Jag kom aldrig iväg till datasalen under helgen när jag låg i min ångest över förkylningen och febern och mitt usla samvete när jag vet att vi måste öva.

Schlagerfestivalen har gått förbi. Daniel är som vanligt sjukt irriterad på att jag pratar om låtarna, medan Moa hävdar att det är sött. (denna gången var jag iförsig enligt mig själv rätt tyst med tanke på att varje ord skar i halsen)
Mina åsikter kan sammanfattas så här: "TA SÅNGLEKTIONER, IDIOTER!"
Anna Book: Så klart att hon skulle dansa, nu när människan är "Letsdance-Anna" med hela sverige. Suck. Lär dig sjunga rent kvinna.
Tommy Nilsson: Alltså, allvarligt. när jag hörde namnet "Jag tror på människan" så visste jag vad det skulle bli för tråklåt. Och oj, vad rätt jag hade.
Och så Andreas Lundstedt som Daniel blev så ledsen över inte gick vidare. Lite synd. Han sjöng ju åtminstone rent.

I övrigt. nej, ingen åsikt. ingen favorit, ingenting.
Och har nån sett vädret vi haft? i helgen försvann snön från Gotland. Idag kom den tillbaka. Woohoo.. och fortfarande ligger temperaturen på 3 plus. Få se hur länge den snön ligger.

Och Erika har "nästan" flyttat ut från villan och in i Smiss. Så när Pierre ringde och berättade att han bokat resan gick jag och frågade Erika om hon hade lust att bo hos Jonathan en vecka så att Daniel kunde bo där. Och det gick ju fint. Och när Nicklas hör det undrar han om Daniel kanske inte vill bo i hans rum istället. Det skulle tydligen sitta fint, då skulle hans rum bli städat också. fast enligt Nina vill nog ingen bo i Nicklas rum utom han själv.

Och jag har inget annat relevant att berätta. Jag börjar närma mig ett "nästan-färdigt-tillstånd" med mitt arrangemang(japp, efter att ha börjat om tre gånger och sen bytt låt)
Det känns ju...fint.

Kort inlägg som aldrig blev klart. oh well

Jag vaknade tidigt idag. Faktiskt redan vid typ åtta, då jag upptäckte att jag hade ännu ondare i halsen än vanligt. Och iochmed att jag bestämt mig för att kliva upp först 20 över nio så var det inte så kul. Dessutom gjorde det uberont i ena axeln. Varför vet jag inte.
Hmm...hela jag är full med krämpor, beror det på förkylningen eller?

Men när jag till slut klev upp, och gick till frukosten i den vackra våren, som verkar ha börjat idag, blev jag på bättre humör. Solen sken och det var så fint över allt!
Och sen ringer Pierre, med en trevlig nyhet.
Nämligen att...
han kommer hit! På Fredag. sex dagar dit!
Så vi får fira alla hjärtans dag tillsammans.

Par i kärlek och allrentdoftande badrum

Dagens ämne är PAR.

Det är nämligen väldigt vad det bildas par här på folkhögskolan. Var det såhär förra året? Tror inte det... Så vitt jag minns var det väl bara två förra året?

Nu är det..many many many.

Populärast är blandningen musik-musik, eller musik-allmänna. Vi har tre exempel på vardera av de två sammansättningarna i klassen. och så nån musik-foto också. (Ja, och musik-textil, men de var tillsammans redan innan vi började här allihop)

Och sen är det säkert mer, men jag har inte riktigt koll på fotoeleverna och vad de sysslar med om dagarna.Eller nätterna, för den delen.(sen vet jag inte heller om dessa fotografer är som de förra året som i princip aldrig lämnade annexet utan typ somnade i mörkrummet.Om de överhuvudtaget sov, vill säga)

Men för att återgå till ämnet. Det är bara en intressant händelseutveckling, för vad är det som får folk att bli kära på en folkhögskola? Är det mysfaktorn kanske? allt rödvin som dricks och den där stora känslan av att plötsligt få klara sig lite mer själv än vanligt(Ja, förutom att man fortfarande får mat fixad av nån annan än sig själv) Kanske det kanske.

Själv kan jag säga att jag inte riktigt upplever den känslan över att vara här. Kanske för att jag redan bott själv och fått klara mig själv. Tillsammans med min syster förståss då, men ändå. Vi var ändå bara två som fick sköta allt själva.

Sen är jag här för att jag ville läsa musik, jag hade ingen aning om själva den "speciella" grejen med att gå på folkhögskola. Jag tänkte att det var som att bo i studentkorridor, att man fortfarande hade sitt eget liv.

Det har man inte, riktigt. Eller man har två. Livet på folkan, och Livet utanför folkan. Själv väljer man hur stor plats varje del får ta. För de som parat ihop sig här är nog folkanlivet det viktigaste av allt.

för mig som har min underbara pojkvän sisådär 40-50 mil bort är tankarna alltför ofta borta i Göteborg. Trots att han inte är här. För att han är min, och alltför underbar för att inte tänka på. (Och snart firar vi ett halvår tillsammans!)

För övrigt, på tal om absolut ingenting. Jag städade huset igår. Eller plockade undan, för att jag alltför ofta är jätteirriterad på hur det ser ut. Nicklas (Fulla) glasspaket stående på vardagsrumsbordet och nån "milkshake" som också den såg äcklig ut stående på samma ställe höll på att göra mig tokig och jag ville bara hälla den över honom(Nu hann jag iförsig inte det, eftersom Nina hörde min klagan och slängde den åt honom.)

Och badrummet! jag städade badrummet och gick runt och pratade om det i evigheter efteråt. Men åh vad skönt det var med ett allrentdoftande badrum igen.