Det fanns en tid

Det fanns en tid då jag faktiskt tyckte att detta var riktigt roligt.

Men ingenting är bra i all evighet I guess.

Jag är ledsen att jag behöver ta upp detta. Egentligen behöver jag väl inte det...MEN.

Faktum som fortfarande kvarstår. Jag blir tokig av att behöva umgås med delar av ensemblen. Det är inte jobbigt med alla, långt ifrån med alla.

Det är bara vissa delar (Oh vi vet alla vilken del)men det gör mig knäpp. Jag orkar inte. Jag vill inte.

Jag fattar inte varför jag spelar, för spelglädjen finns knappt där längre. Usch.

Och jag medger, det är urjobbigt.

Kanske kan jag få åka till Stockholm i helgen, och festa med min gamle vän Kim.

Men gissningsvis inte, jag kommer nog vara för trött och störd på alla föreställningar.

Men jag hoppas ändå att jag ska orka med det.

Det är för övrigt skönt att få vara ensam nu denna dag. Jag tror inte att de förstår att de faktiskt blir för mycket efter ett par dagar.

Så idag är huset tomt.