Kundvagnskuppen

I fredags morse for ju som bekant hela klassen(typ) iväg till Linköping för nån folkmusikfestival. Jag sov i princip hela morgonen. Planen var att gå upp till lunch men när Daniel klivit upp och ropar ”Ska du med till lunchen eller?” Så svarar jag helt enkelt ”Nej, jag känner ju redan nu att jag inte kommer orka” Och somnar om. Så han försvinner iväg till frukosten. Vid ett går jag upp och duschar. En halvtimme senare hör jag nån som bankar på dörren och blir rädd. Jag har nån liten fobi för att gå och öppna dörren när jag är ensam av nån anledning. Det är väl tiden i Sandviken som förde nåt med sig antar jag. Det var så många gånger man öppnat som Jehovas vittnen stod i dörren. Det var icke roligt.

I alla fall. Det var Ismail(den tredje i klassen som är kvar på skolan över helgen) som bankade såg jag när jag såg ner från fönstret att han gick. Jag blir rädd att han ska se mig och försvinner in i badrummet och slår på duschen(helt ologiskt. Som att han liksom skulle kunna höra att jag duschade från utsidan av huset. Men ändå.). Jag är helt ologisk jag vet, men jag har som sagt en skräck för att öppna dörrar också. Så nu Moa, nu har du här ännu en grej att lägga till listan över saker jag är fånigt rädd för.

1. Utvecklingsstörda som kommer för nära mig.
2. Folk jag inte förstår vad de säger som försöker prata med mig
3. Spindlar (i allmänhet)
4. Att öppna dörren när jag är ensam hemma och inte vet vem det är

Dvs. Jag är fånigt rädd för mycket. Däremot inte att svara i telefon, ringa folk eller…nåt sånt.
Kundvagnskuppen var nåt sen som Daniel och jag kom på. Vi gick helt enkelt mot Konsum, för att sno en kundvagn som vi spanat in tidigare i veckan. Men väl där upptäcker vi att vem som helst kan se oss. Vid första försöket blir vi avbrutna och tvungna att springa och gömma oss. I flykten tappar vi en mössa. Det gick alltså inte så bra. När kusten är klar springer vi ut från tomten vi gömt oss på, tar upp mössan och springer för livet mot ICA istället. Där, på baksidan av ICA står en ensam kundvagn lite längre bort. Vi tar den och börjar gå bortåt. Varenda gång vi ser en människa i närheten av oss plockar Daniel fram sin telefon och säger:

”Men det är sant, vi frågade på Ica om det var okej att vi lånade kundvagnen och det var det, så vi är på väg hem nu. Jag lovar, det är sant” .

Så flykten hem gick alltså bra. Kundvagnen står för övrigt utanför vårt hus nu och går under namnet Rune. Det enda vi har gjort med den hittills är att vi har åkt runt med den och filmat filmer när vi knuffar den med en av oss i nerför en backe. Vid en av backarna träffade vi på två små fjortiskillar på cyklar som ropade:

”en kundvagn kostar 1000 spänn om den går sönder!”.

och ”lämna tillbaka den där sen!”.

Gud, dumma barn. Vi ska inte ha sönder den, vi ska bara låna den. Håll käften.
Det blev rätt bra filmer i alla fall. Rätt kul filmer i alla fall. Detta är replikväxlingen i en av dem:

Daniel: På väg mot oändligheten!
Frida: Nej, tog jag bara kort? Nej, hej. okej.bra. Nu åker vi!
Daniel: Okej, Till oändligheten. Och VIDARE!
*Daniel hänger sig på kundvagnen och tar fart och vi åker iväg nerför backen”
Frida: Daniel hjälp! Okej, det här är läskigt. Okej! AAAAHH! STANNA!
Daniel: hehe, Nej! Nejnejnejnej!
Frida: Okej…Det här är läskigt.
Daniel: WOOHOOO!
Frida: Daniel… Vi måste stanna nu! Jag vill heeeem…
Daniel: hhehe… Oooh!
*Vi åker in i en buske*
Frida: Jaha…Okej, det var den kundvagnskuppen.

Vi skröt rätt ordentligt om våran kupp, tills typ ALLA andra berättade att de gjort precis samma sak för några veckor sen. Suck. Glädjedödare. Alla utom Moa och Erika som ringde framåt kvällen och berättade att de kommit fram. De trodde först inte på oss, sen blev de lite ledsna att vi snott den utan dem, vi lovade att vi skulle försöka spara den tills de kom hem så åker vi ut igen med den då. Hehe. Lyckad kupp.
Och Pierre ringde för några timmar sen(nu är klockan fyra på natten. Planen är att gå och lägga sig, men jag orkar inte.) Han var aningen jättefull och svamlade mest i telefonen. Men mest om att han tycker jättemycket om mig så…nej, varför ska jag klaga? Men han har rätt…förr eller senare kanske jag tröttnar på de där sena samtalen samtalen…men.. Jag tycker att om jag nu inte orkar prata så är det väl bara att stänga av telefonen? Jo, precis.

Nattstädknäpp nummer 2 (eller kanske tre) infann sig direkt när vi kom tillbaka till huset i natt. Vi hade bestämt oss för att se på TV i Bopparve istället för i rektorsvillan med tanke på att Nicklas satt där och spelade poker. Men nån gång runt halv ett kommer några av dem förbi och berättar att de blev utslängda därifrån för ett par timmar sen. Hmm.
Väl hemma hittar vi då ett gäng tomma ölflaskor som jag blir så irriterad över att jag blir tvungen att dra med mig daniel till skolans återvinning. Om igen kollar man på glasflaskeåtervinningen….

ALKOHOLFRI skola. JOVISST! HAH!

Den hinken KUNDE inte vara mer full. haha.