Melankoli

Jag kom som bekant hem för ett par dagar sen. I fredags för att vara exakt. Dagen igår minns jag knappt längre. Jag gick inte upp förrän ett och gick sen omkring i huset och vägrade klä på mig eller sminka mig förrän framåt fyra. Vid sex gick vi mot "Odd fellows"-huset där vi skulle jobba som värdinnor på kvällen. Det var det enda. Halv åtta i morse kom vi hem och gick och lade oss. Därför är det väl inte konstigt att jag inte gick upp förrän två idag heller? Fast jag var snabbt upp. duschade, sminkade, klädde mig och gick ner på stan.
Underbart att se staden igen. Som den är.

Jag började promenaden som en jakt på att se vad som hänt i staden sen jag var borta. Kahls kaffe har flyttat från smedjan till 21:an. var det första jag märkte. Och ragazza ska upphöra.
Fristadstorget är vackert så här års, löven lyser gula men de flesta hänger fortfarande kvar på träden. Som naturliga nattlampor i höstdunklet. Jag såg så mycket människor på stan, som jag liksom aldrig sett förut. Två tjejer med gråfärgat hår..(Har aldrig förstått den grejen. GRÅTT hår?)En av dem var otroligt lik Foto-Lina på skolan borta i hemse. fast med grått hår förståss. Det har ju inte hon. men det brukar bli så, att jag känner igen folk jag brukar se i folk jag aldrig sett förut. Jag såg någon med samma röda hjärtformade brosch som jag själv har, mötte mig på vägen. Inget viktigt egentligen, vet inte varför jag lade märke till det.

Jag började gå norrut, för att komma hem, hoppade upp på fontänen vid biblioteket och gick ett varv på de små murar som är byggda runt den . Så som jag gjort så många gånger förr.
Jag gick förbi Eskilstunateatern och såg bort mot profilerna borta vid rondellen. Jag minns när de byggdes, hur allt verkade så meningslöst. Kommer bort till de små minikanalerna i stadsparken, stannar och ser ner på vattnet som forsar neråt i hög fart nerför sina små vattenfall. Går bort till den lilla bryggan vid strömsholmen där Annelie och jag pratat någon gång om viktiga ting i livet. ibland är det svårt att förstå hur viktig hon är för mig, även för mig själv.
Det var vid den här bryggan som Jimmy och Donny bestämde sig för att bada för första gången i ån en gång för inte alls länge sen. Det var faktiskt samma kväll som jag följde med Kim och Ken till västerås för att hämta Johan och Pierre. Det var den natten jag och Pierre promenerade runt hela stan i flera timmar utan att nånsin riktigt vilja gå hem. Det var redan ljust när jag till slut somnade den morgonen. Ser bortåt söder, där vi alla badade sena nätter, borta vid en brygga vid Fors Kyrka. Det var där Jimmy, Staffan, jag och Pierre simmade bort till andra sidan ån och tillbaka, i ett kolsvart vatten som kändes så bottenlöst. Där tror jag min nya fina ljusblå BH förstördes med en havsvattenfläck. men det är väl egentligen inget att bry sig om.
Jag lämnar bryggan och går över bron till Strömsholmen och sneglar bort mot vattenpalatset och sporthallen. Jag och Elin var och solade där i slutet av sommaren, en dag då jag var så rädd för en sjukdom jag trodde jag hade men följde med ändå. På strömsholmen där Daniel, Elin och jag nån gång för länge sen filmade en film. springandes runt i blåsten när sommaren närmade sig sitt slut och allt för andra gången skulle förändras. I somras var det den tredje gången.
Jag går vidare, ser neråt i ån, där ligger flera gamla vinflaskor och ölburkar. Självklart. Det finns inte längre en stad utan. Inte ens Eskilstuna är förskonad från det. Jag börjar gå hemåt via bruksgatan men viker plötsligt av mot Rademachergatan och promenerar över kullerstenen. Jag minns att Elin och jag gått just där, med höga klackar, på väg hemåt,men tagit en omväg av samma anledning som jag själv gör just nu. Jag känner inte för det än. Jag får plötsligt ett samtal och börjar gå hem, men ändrar mig precis och styr stegen mot Rothofsparken. Sätter mig vid trädet där jag förr lyssnat på berättelser från lumpen och spelat klädpoker. går bort mot bänken där Sanna och jag pratade fyllesnack sent en annan kväll tidigt i somras. Det var nog den kvällen jag första gången träffade Pierre då han försökte spela "över gränsen" på min gitarr. Det var en av de få låtar jag kunde spela ordentligt på gitarr. Det kunde inte han:) Jag var ganska stolt över mig själv just där och då, även om myggorna gjorde att jag knappt fick fram en ton.
Det var här Annelie och jag spekulerade över två personers "vara och inte vara". dessvärre utan nån större tur. Det blev aldrig som vi trott, aldrig som vi sa. Jag undrar ibland fortfarande om det blir de två en dag. Det kändes liksom som om dessa två var menade för varann.
Jag går till slut hemåt., Det var bara skönt att få rensa huvudet där ett tag. Nollställa, och lugna ner mig igen. Går förbi vägverket och hoppar över parkeringsstaketen. Gud vad nervös jag var den morgonen när jag skulle köra upp. och så lycklig jag var när körkortet var klart!
Ser bort mot rinmansparken och lekplatsen där med rutschkanan där Elin och jag suttit sena ensamma kvällar, tjuvrökt och pratat om allt. allt som behövde sägas.
Kommer hemåt, jag låser aningen motvilligt upp dörren till grinden.

Det har börjat regna nu.

Men det är nånting särskilt med stan just idag...