Senare

Vid halv åtta-tiden ringde Pierre och sa att han snart skulle vara på stationen och frågade om jag ville komma dit och vinka av honom. "Självklart att jag gör!" säger jag glatt och hittar honom tjugo minuter senare sittandes inne på stationen. Vi går mot hans spår och står där och fryser halvt ihjäl... Men det är okej, så länge jag kunde krama Pierre och vara varm..Och sen kommer tåget och han försvinner iväg. Men nu vet jag ju att vi ses igen om ett par dagar då Johan och jag åker ner till Göteborg. (Hur firar man bättre ett sportlov än att åka ner till södra sverige och bo på en liten ö inne i göteborg?) Där ser man.

Så när jag gick nerför nyforstunneln föll bara en enda tår, mest bara för att jag gör så. Jag är sämst på avsked. Jag vet att det är sjukt. Men jag är en känslig gråterska, det är inte mer än att acceptera, och tro mig, jag försöker varje dag.

Den där grejen med alla röda streck såg jag för första gången på evigheter idag. Ja ni vet den här glasburen utanför tågstationen där det går kryss av röda ljusstreck och sen är det speglar uppåt och neråt så att det ser ut som om det går vidare i oändlighet? Den stod jag vid och faschinerades över som barn innan jag tröttnade, någon gång har jag läst en skylt vad den där grejen hette. Nu är det glömt. Den här grejen stod jag i varje fall och kollade på medan fötterna höll på att domna bort.

Jag kom förresten på att jag inte gillar bilar som stannar för en redan långt innan man börjat gå över vägen. nu måste man skynda sig lite extra bara för att de varit vänliga nog att stanna i god tid. Samma sak med folk som håller upp dörren när de går 10-15 meter framför en och gör så att man själv då som går efteråt måste springa ikapp dem. Suck. Ja jag vet, så är det. Men artighet ska väl göra det lättare för andra människor? Jag kanske ville gå efteråt så att jag fick gå med mig själv istället för att behöva konversera med människan som gick en bit framför och höll upp dörren bara för att.

Okej, jag vet att mitt resonemang är larvigt, (och aningen barnsligt faktiskt)

Men ändå, vad ska man annars koncentrera sig på i ett i-land som detta?

(okej, där ljög jag, det finns mängder med saker att koncentrera sig på. Som sitt kärleksliv, sina vänner, sig själv, dödsstraff, fängelser, skatter, pensionssparande. PENGAR, nya saker. mode, teknikprylar, kontakter, SLÄKT OCH FAMILJ, svältande barn i afrika, krig, miljöförstöring, trafikolyckor, el, VATTEN, livsnödvändigheter, resor, LYCKA, glädje, sorg, död.....och så vidare.... DU MÅSTE TÄNKA PÅ ALLT OCH ALLA I HELA VÄRLDEN. Det är enda sättet att göra rätt för sig.

Och ändå lever vi vidare? Är inte det fantastiskt?

Det kanske är något i vattnet. hah ha...

Jag är faktiskt riktigt glad. jag byter ut hela innehållet i min mp3-spelare. känns som om det var dags. orkar faktiskt inte ens bry mig vad som låg där i. Men mitt rum är fortfarande inte urstädat och öl- och ciderflaskorna står fortfarande kvar i rummet. Fan.

undrar hur det där luktar nu?