En historia förvillande likt Grease

Igår fann jag Danne och Sandra-filmen!
Eller tekniskt sett fann Elin den. Den låg nämligen i "Joseph and the amasing technicolour Dreamcoat" fodralet. Den tvingade vi Pierre att se igår kväll. Heh. Fast han tyckte visst att den var trevlig. Bra, det trodde jag aldrig. Men en bra sak med honom. Han letar efter musik som inte låter som all annan, Så gör jag också. Så det tycker jag är bra, Pierre brukar ha musik jag gillar. Dock är det mer sällan jag har musik han gillar. Tror jag. Jag är faktiskt inte säker. Jag har ju faktiskt gett honom musik som Damien Rice och mer Winnerbäck(Han hade ju bara typ två låtar innan mig) Så musikalmusik KAN faktiskt vara intressant. Sen att jag gillar musikaler också är en annan grej. Jag gillar musiken! Jag tycker att den är intressant. Jag gillar körstämmor och arrangemang! okej? okej, nu behöver jag inte berätta mer om mina högstadieår och min musikalobsession, no idea.
NU iallafall, ser jag på Danne och Sandra som vi spelade in i tvåan på gymnasiet. Varje gång jag ser den tänker jag på hur fint mitt hår var på den tiden. Extremt snyggt. Så borde jag se ut jämt. Eller kanske. Så snart jag fått pengar ska jag nog bleka mitt hår för att bli av med denna extremmörka färg. Det är lite mörkt.

Men för att återgå till Igår.

Igår, den 17:e juni, var det ett år sen jag träffade Pierre första gången. Att jag kommer ihåg detta... Ja, jag räknade ut det en gång när jag skulle göra en graverad korthållare till Pierre och skrev in det datumet. När jag berättar historien brukar den låta ungefär såhär:
"Jag var iväg nånstans och pratade, förmodligen med Annelie och kom tillbaka till stället där filtarna och min gitarr var med ett gäng folk. Så ser jag en ny kille med min gitarr. Han försöker spela "Över gränsen". En sång som jag JUST lärt mig spela. Och han spelar den fel. Eller, ja.. Inte som jag har lärt mig den. Och jag hade lärt mig den rätt, som winnerbäck spelar. Och eftersom jag är full så går jag förståss dit och säger det till honom(Duktigt Frida)."

Sen efter det säger jag förståss till folk att "Vem var den där söta killen som satt med min gitarr?" Pierre hette han. Där ser man. Ja vad hände sen, jag sa det till Elin, Elin sa det till Kim. Kim sa det till Johan, och Pierre. Sen plötsligt två månader senare åkte jag i en bil med Kim och Ken till Västerrås för att hämta två fulla killar som då alltså var Pierre och Johan. Johan skjutsas hem, och sen vet jag inte hur det gick till och hur det blev, men jag och Pierre promenerade runt stan i flera timmar och pratade. Sen överraskade han mig med en kyss, satte sig i taxin och åkte hem. Så började det alltså. Tänk att jag minns allt. Eller det mesta.
Och nu älskar jag honom.

Ute i köket bakas det chokladbollar av Elin och Emil. Jag försöker undvika att hjälpa till, men jag kommer helt klart äta sen. Ber de mig så kommer jag väl dit.

Jag borde sy sen. Men vi får se. Jag är lite trött i huvudet. Av teatern. Kolla i tidningen imorgon, jag är säkert på bild. Folket och Eskilstuna kuriren. Promise.


Och nu är min kära kamera tillbaka, så snart är även bilderna tillbaka. Vänta er det. Det är nog på tiden. Jag ska bara ladda batterierna först.