Ännu en dag i ödemarken

Så vad har man att säga om livet en dag som idag?
Jag har ju egentligen inget sinne för att skriva de där RIKTIGT bra och tänkvärda sakerna.
Det mest störande är just det.
Igår antecknade jag däremot en liten helt oviktigsak i mitt lilla anteckningsblock som jag egentligen har för att skriva ner låttexter. Men iallafall.

"Jag sitter här vid kyrkogården i Hemse. Det är nånting med halvtomma kyrkogårdar som skrämmer mig. Det är som att de väntar på fler. Det är Hemse torgdag, för första gången på mångä år köpte jag sockervadd. Det är kanske nu man börjar bli vuxen när man kan se på barndomens minnen och tänka tillbaka, men utan att längta. Jag minns inte senaste gången jag köpte sockervadd(eller snarare mina föräldrar köpte åt mig). Det är en lite obeskrivlig känsla att äta det."

Och insikten slog mig också igår när Daniel och jag möblerade om rummet.
Jag känner mig för gammal för att inte veta vad jag vill med livet. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den insikten... Men.... Jag måste göra något snart.

En annan insikt vi bägge två fick handlade om hemmet. Här alltså. Vårt hem där vi bor. Rektorsvillan.
Jag börjar bli urtrött på lättjan och på städbehovet och på sopsorteringen. Jag blir tokig! Allvarligt.

Den första bilden är då vardagsrummet, Eller som vi kallar det på skolan. "Dagrum" jaså? Hur ofta är vi där på DAGEN?
Ja, iallafall. stökigt...stökigt, störigt.

Det andra är...vårat rum. Min säng. Där...den inte står längre. Jag...lägger upp en ny bild sen.

Vi hade gemensam lektion med uppsjungning inför musikcaféet idag. Ismail spelade in en riktigt bra film som ska läggas över på min dator sen. Det ska bli trevligt. Jag är en av få som gillar att se och höra mig själv sjunga....faktiskt. Eller en av få, förresten. Det finns säkert fler. Och jag gillar det inte alltid, men...oftast. beroende på liksom. förståss.

Iallafall. nu har jag...aktiverat csnkortet...Betalat min dumma räkning. Så..nu är det bara att rycka upp Linnea från datorn bredvid och gå och färga hennes hår.