Att Komma tillbaka

Att komma tillbaka kändes inte riktigt lika bra som det borde ha gjort.
Och inte lika självklart som jag hade tänkt.

Faktiskt så kändes det inte så bra som det gjorde förra veckan då jag bestämde mig. Jag kom att tänka på att nu skulle jag bli tvungen att umgås med de där människorna som jag inte står ut med, och jag måste hävda mig för att få göra saker igen, försöka visa mig bra och bäst och allt det där. Och om igen är allt för något som jag visserligen tycker om, men som jag inte kommer att fortsätta med. I varje fall inte än.

Hmm..förmodligen är jag bara velig. Och förmodligen så går det över när den värsta saknaden är borta. Men just nu är det jobbigt. Och den närmaste dagarna kommer att vara jobbiga. Men sen då? När de är förbi så borde väl allt gå lättare? Jag tror det. Och hoppas det.
I varje fall nu, efter en hel natts sömn så känns det bättre, speciellt nu när jag vaknade först tolv. I och för sig med femton uppvaknanden under morgonen, men det får jag stå ut med. I varje fall tills vi möblerat om. Jag kom på att det blir bättre så.

Och Pierre ringde igår från jobbet. Pratade om Turkiet nästa sommar. Jag hoppas det blir av, och inte bara som när jag och mina vänner brukar planera och prata om resor som inte blir av. Som frankrikeresan Elin, jag och Daniel pratat om i flera år. Heh... det var länge sen. Den blev aldrig av. Förmodligen för att ingen av oss riktigt brann för det, gissningsvis.

Och nu är det ihopparning av gitarrister och sångare, om en minut.

Eller nu.