Stilettklackar i 39 kvadrat

Jag har så fruktansvärt roligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Nu förstår jag precis vad jag kände då förra året när jag ville stanna. Ungefär. Fast vi hade nog aldrig RIKTIGT så här roligt.
Just för tillfället känns det lite som en idoluttagning, eller iallafall en tävling där vi inte riktigt vet när vi ska bli bortsopade från konsertprogrammet. (Okej, ENDEL nummer är faktiskt säkra, riktigt så illa är det inte.) I måndags blev en del grupper kallade till lärarna som hade funderingar på om låtarna höll måttet. Det roliga är at det får folk att jobba hårdare. Det tycker jag är riktigt underbart, för jag känner det själv så. Och jag tänker fortsätta tro att låtar kommer bli bortplockade(Ja okej, det kommer det ju, i varje fall tills fredagen, förmodligen lördagen). Och det känns kul att tro så. allt detta farandet till hörsalen för att öva låtarna till konserten Detta är det roligaste jag vet. Gud vad jag saknar det. Det är ju såhär det ska vara. INTENSIVT!
Ge mig det intensiva programmet med deadlines på en vecka, Ge mig engagemang från alla håll och kanter, ge mig ...typ en tävling.
Fast...det kan kanske förståss inte vara såhär jämt. Men tänk...då hade jag aldrig haft tid att må dåligt, att sakna och längta och...gråta.
Idag tänkte jag att jag faktiskt saknat musikal sen jag slutade. Jag älskade musikalen "Stormen". Det var det bästa någonsin att jobba intensivt med en musikal under flera veckor. vi kunde jobba från 09.00-22.00 flera dagar i sträck och ändå orka med att sy scenkläder tre timmar sen vi kommit hem. Allt var så konstigt, men förbannat kul! Jag skulle aldrig byta bort den tiden.

Men en sak är säker, min röst var inte hälften så utvecklad som den är nu. Så egentligen, vad jag kan nu kunde jag inte ens då. Det är faktiskt otroligt, när jag tänker på det hur mycket man kan utvecklas här.
Och ja... i ärlighetens namn har nog allt det där svåra utvecklat mig också, för jag undrar om jag inte gråtit mest under året som gått i hela mitt liv. Samtidigt flyter jag bara med på strömmen, lite smått rädd för att bli en för stor del av ölivet.

Men det sticker lite i hjärtat.

Jag har just suttit i två timmar och sjungit musikalmusik nere i sångrummet. Det var då jag upptäckte att jag kunde, kunde mycket mer än jag visste om själv. Jag tycker att det är häftigt att känna. Och jag tänkte gå tillbaka dit nu.

Och jag älskar dig. Så mycket. Lite kluvet kanske, jag skulle kunna vara här i allt detta i en evighet men jag hoppas ändå tiden går snabbt tills jag får träffa dig igen. För allt känns bättre med dig.