Bild då jag äter lunch

Jaja, säg det ni bara. Säg det! Jag skulle kanske inte åkt i förväg. (Fast, då hade jag missat en Awesome helg med Daniel).

Men nu är det såhär va, att jag känner mig ensam på kvällarna(Eller på dagarna, men nu när skolan börjat lär ju det vara lugnt) Jag har liksom vant mig vid att ha lite folk omkring. Och nu är det bara jag, i en vecka. Mamma skulle ha kommit imorgon, men hon är sjuk så det blir fredag eller med Pappa och Pierre på lördag istället. jaja, de får i varje fall se lägenheten. Och då kommer Pierre också. Tack! Då kan jag äntligen få lite sällskap här hemma i 39kvadraterna.

Tvångsmässigt har jag förresten städat köket varenda kväll.

För att se om flugorna tar sin flykt. Jag tycker mig ana en liten förbättring faktiskt.(en liten)

Idag började min nya kurs. Den verkar kul. Faktiskt. Jag är bara lite orolig för min hälsa och om jag kommer orka med. Men...vi märker väl det. Det smartaste är väl att ta med franskaböckerna och plugga på rasterna. Och samtidigt ta reda på om någon av de andra i klassen är på min våglängd. Och våga mig in i lunchrummet(annars lär väl detta bli som första året på gotland när jag knappt vågade gå in i matsalen de första dagarna) med min nylagade pastasallad.(som lär räcka åtminstone två dagar.)

Och ja...jag kan inte berätta mer, idag var bara informationsdagen. Imorgon börjar ett plan närmare verkligheten. Och sen döden på mitt sociala liv. förmodligen.

Jag är så verkligen inte hoppfull...varför? (Jag borde vara mer entusiastisk!Kom igen Frida!)

Jag önskar bara att jag visste vad jag ville med mitt liv.... Att jag kunde vara HELT säker en enda gång bara om en utbildning.

Bara en enda gång

Och Moa skriver hemtenta tills klockan tolv inatt. Jag håller tummarna att det går bra. Sen får vi oroa oss för mina hemtentor och redovisningar. Jag borde göra nåt åt dem.

Skum man kan se ut när man äter lunch och ser på ett helt nytt avsnitt av One Tree Hill.. Underbar serie. Som gjord för att älska. Tänk om livet kunde vara färdigt och utstakat och fullt av möjligheter när man är tjugoett...det är det då inte.