Ja...så låg jag där efter tre timmars sömn och upptäckte att det inte var så lätt som jag trodde. Jag orkade inte åka nånstans nu, jag var ju dödstrött!01.03 går bussen till Chalmers och jag har just vaknat och fryser och gäspar och vill ingenstans. Samtidigt som jag vill.
Åh, detta är så problematiskt!
Äh, nu väntar jag helt enkelt på att Pierre ringer och övertalar mig. För jag orkar inte. jag har blivit en sämre människa helt enkelt. Jag visste väl att det skulle hända någon gång.
Okej. Förutom det så önskar jag att jag hade någon som helst kunskap om hyperavancerad futuristisk teknikbyggande...av nåt slag. Och om att bygga om typ en fax till en teleportör så att min egen flytt skulle kunna ske jättenkelt! Så att jag bara skulle kunna kliva in i den, klockan tre på natten eller nåt och sen vips! så står jag på chalmers, precis vid kemiingången och bara kliver in.
Ingen som helst ansträngning. Jag vill.
Och nu ringde Pierre och försökte övertala mig. fan. jag kan ju inte INTE åka. meeen...jag är en mes, jag vågar inte. vågar vågar vågar inte. 24 minuter kvar. jag är inte klar.
Japp...det är definitivt kört för mig. Och min dumma tro att detta skulle gå. Och min velighet, för det är den som är den värsta. Utan den skulle jag inte ha skuldkänslor eller rädsla. då skulle jag bara ta ett beslut och sen hålla mig till det.
Men...sånt funkar bara när man ska gå till hållplatsen på munkebäckstorget istället för att vänta på buss 17. Då är det bara att gå, det finns ingen tid att ångra sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar