Så jag sitter på busshållplatsen. om sex minuter kommer nästa buss mot Björkekärr står det. Sex minuter senare kommer en buss. "Ej i trafik" - står det - "Nähe," tänker jag , "Då kommer väl min buss senare då." Ändå följer jag efter lite grann, för att kolla vad det står på tavlan. 0 Minuter. "NOLL? Okej." Jag ser folk som kliver på Ejitrafik-bussen och fattar försent att den visst är i trafik. Den åker iväg. Jag ser på tavlan igen. "29 minuter".
Jag fick alltså gå. Till Svingeln där jag ser ettan komma åkande på spåret. Min mp3-spelare dog förresten lägligt nog precis innan jag kom fram till nordstanshållplatsen för typ en kvart sen. Jag hoppar iallafall på och märker att spårvagnen är befolkad av fyllon. "Fint" tänker jag ironiskt och sätter mig surt på en plats så långt bort från någon jag kan komma(Dvs inte längre än platsen framför ett fyllo och bakom två). Irriterat sitter jag där tills vi kommer till Munkebäckstorget. Då är jag så irriterad att jag springer hela vägen till Qvidingsgatan. Sen går jag med raska steg(Nästan springer) resten av vägen, tvärsur och önskade innerligt att jag inte skulle vara ensam när jag kom hem. Nu visste jag ju att det var bara ensamhet som gällde, eftersom Pierre fortfarande är i Eskilstuna.
Och nu sitter jag här, med ett glas nypressad appelsinjuice och skriver om min tragik på bloggen. Nästan lika tragisk som min natt igår. Fast på ett bättre sätt. Och jag är inte så pigg, som synes, men inte heller så trött att jag bara kan somna. Tusan. Jag kanske ska ta och slänga de tomma apelsinerna iallafall.
1 kommentar:
Ja så kan man också se det=)
Skicka en kommentar