Mitt Soundtrack

Haha.
Jag sitter och läser en gammal qx-dagbok från 2005. Ja ,den verkar till och med sträcka sig bak till 2004. Men jag började nyss läsa. Och här börjar dagboken den 15 augusti 2005 och slutar den 14 oktober 2004. Och ja… idag, den 10 april 2007 sitter jag här och läser. Klockan är 10 över elva. Pierre ringde för en timme sen och berättade att han slutat på jobbet och är på väg till Gillberga. Både lite skönt men rätt ensamt att få vara själv inatt. Folk vänjer sig för lätt vid att inte behöva vara ensamma. Speciellt jag, har jag märkt. I varje fall när det kommer till honom. Det känns så skönt att ha honom bredvid när han i vanliga fall är så många mil bort. Jag blir fortfarande så glad av se på honom. Det är underbart. Och nu sitter jag här igen och hittade min gamla dagbok från qx 2005 igen och funderar på hur livet var då? Igen.
Jag nämner att jag är en komplicerad person, hmm. Inget mot vad jag är nu iallafall. På den tiden handlade allt om saker, om min kamera, om boende, om jobb, om pluggande.
Kanske som nu förresten.

Men nästan ingenting om kärlek. Varför inte?
Soundtracket för året var Niklas Strömstedt- Som om hon inte fanns. Den nämns så många gånger under hela året. Meningar som plockas här och var.
Och jag berättar om en tid som är förbi och använder mig av fraser som ställer frågor som jag aldrig någonsin fick svar på. Ett riktigt lyckligt tillfälle mindes jag under tiden jag läste. Ett riktigt lyckligt tillfälle som avslutade en cirkel. Som gör mig nöjd med åren. Året var 2003, skolavslutning första året på gymnasiet. Jag hör den vackraste sång jag nånsin hört, och den är skriven av en musikaltrea som slutar nu. Hon sjunger sin egen låt, med livemusik i kyrkan på avslutningen. Då tänkte jag att jag skulle göra vad som helst, bara jag fick göra samma sak när jag tog studenten. Sjunga min alldeles egna låt på studentavslutningen med livemusik. Jag berättade om när jag gjorde just det. Det var liksom orealistiskt. Men ändå inte. Åh jag är fortfarande så glad över att jag gjorde det. Jag har nästan glömt det, inte tänkt på det sen dess. Men… Ja. Jag skrev ett gäng citat under våren 2005. Jag tänkte försöka koppla samman dem till ett nu. Om det går.

"Hur kan allt vara här och nu när allt finns i en tid som redan försvunnit. På en plats som ligger nästan hundra mil från eskilstuna och sandviken./2005-01-25"
Jag syftar på Niklas strömstedts låt igen. Jag begrep inte hur ALLT kunde vara just här, jag har ju så mycket annat, som absolut inte finns just här. Men vadå en plats hundra mil från Eskilstuna och sandviken? Jag tror jag menade en plats som inte fanns, en plats så långt bort att man inte tänker tillbaka. Den platsen där inget spelar roll. Men jag har också undrat om den platsen någonsin fanns. Kanske på den platsen med rosagröna kaféer och rosagröna bröllopsklänningar. Kanske på tiden.
Hur uttrycker man vem man är? /2005-02-08
Hur uttrycker man det i ord? Var min fråga. Och ja, jag vet inte. Ett namn är ingen förklaring, minns nu romeo och julias ord i föreställningen: ”En ros doftar lika gott med ett annat namn”. Så kan någon annan förklara för mig, hur uttrycker man vem man är med ord? GÅR DET? Jag kanske inte var så dum, jag kanske bara insett att det inte gick. Och inte går. För jag vet fortfarande inte.

"Jag ville bara ha en bild att koppla i ihop med rösten. Det betyder väl ingenting? /2005-02-10"
Jag trodde någon pratade om honom för ett par dagar sen. Sen hörde jag att att det var ett helt annat namn. Men vad säger man, man glömmer aldrig, trots att det aldrig betydde nåt. Egentligen. känslor är sjuka. Dumma Bon Jovi med sin vackraste låt: "Bed of Roses". Bara en dum bild. Idiot.

”Är du min vän?
Jag bara undrar, ifall att liksom
Men… är du det då?
Min vän alltså?
Och om du är min vän?
Vem är då jag?
Eller rättare sagt… Vill du verkligen vara min vän? 2005-02-18”
Frågan är inte ”Är du min vän?” Frågan är ”VILL du vara min vän?” Jag tycker det är tänkvärt. För man väljer själv sina vänner. Jag minns vem jag riktade frågan till. Jag minns inte varför. Men jag skulle kunna ställa den igen. Fan.

”På henne verkade det som om min syn på killar och kärlek var så mycket yngre än hennes. Och vi är ju lika gamla 2005-02-19”
Det fanns så mycket förklaringar på det. För mig var en kyss ingenting. Jag kunde hångla upp vem som helst, det spelade väl ingen roll när man var full? För henne handlade det om livslång kärlek och hemmakvällar. Jag tänkte som mina singelvänner som jag sprang runt med på krogen varje helg och letade lite smått efter någon att hångla med, bara för en kväll. Jag minns att hon tyckte att fyllehångel och fyllesex var för de yngre, att nu betydde det mer. Så var det inte för mig. Jag var ju bara arton! Och jag tycker faktiskt fortfarande inte att ett hångel är så viktigt. Ja, kärleken är viktig, det är sant. Jag tror den är viktigare än allt. Man ska kämpa medan man kan, så länge man tror. Men man ska inte hänga upp sig på småsaker. Så, kanske var min syn inte alls yngre, fast det är ialalfall annorlunda nu, som tur är. Jag springer inte runt på krogen på jakt efter fyllehångel, jag får både nykter-och fyllehångel av min fine pojkvän, vare sig vi är på krogen eller inte. Kanske var det bara att jag inte hade någon att älska, medan hon hade det. Men iförsig, då trodde jag heller inte på kärleken, det gör jag nu.

”Det är nästan så att man glömmer alla jobbiga år och allt som hänt här. Ibland är vi underbara. Ibland inte. Och allt för några vackra ord. 2005-03-18”
Och medan tiden går, minns man bara det som var bra. Man glömmer det andra. Och det är tur, för varför ska jag minnas de jobbiga åren, när det faktiskt hände bra saker. Jag skrev att jag ångrade att jag nånsin sökte till sandviken, jag tror inte jag gör det längre. Jag tror att det var bra så.

”Kanske nåt nytt börjar, kanske blir det äntligen som jag hoppades i början. 2005-03-25”
Det blir aldrig som man tänkt sig. Det går aldrig som man trott. Eller jo ibland. Jag minns att jag sa till andra att ”Såhär blir det!” Medan jag innerst inne visste att så blir det inte alls. Då blir det inte så. Aldrig i livet. För innerst inne kanske jag inte ville. Jag undrar lite över vad jag hoppades i början. Men det blev aldrig så, det är jag säker på. Det blev inte så nu heller. Förmodligen blir det inte så. Men jag är lugn ändå. Jag tar det som det kommer, för en gångs skull i livet. Var stolta över mig nu?

”Jag vill inte att det ska vara för evigt, men jag vill heller inte tro att det är slut nu. 2005-06-09” Jag syftade på Sandviken, och gymnasiet, och på Niklas Strömstedt om att allting är här och nu. Plötsligt kom den där dagen då alla försvann, innerst inne visste jag att jag inte skulle prata med de flesta människorna igen. Att de nog var borta nu. För det är så det alltid blir. Blir det så nu? Frågar jag mig igen. Kanske. Jag är inte helt säker. Jag försöker nog en höst, sen är det alltid upp till någon annan att minnas mig. Eskilstuna består, medan de andra platserna försvinner varje gång jag flyttar. Jag hoppas att de inte försvinner, i varje fall några av dem borta på gotland. Jag hoppas vi ses igen. Och festar sådär som vi gjorde. Det är inte ens slut än. Det är drygt en månad kvar. Men sen då? Hejdå, vi kanske ses nån gång igen.

Och jag avslutar med att ännu en gång lyssna på ”Som om hon inte fanns” med Niklas Strömstedt och ska försiktigt minnas en gång till. Mitt Soundtrack för 2005. Fast allt aldrig var här och nu. bara någonstans och någongång.