Tid

Jäklars, tiden går fort.
Och hur fort märker man inte förrän det är förbi. När jag för två veckor sen lämnade Gotland för att åka på turné tänkte jag inte överhuvudtaget. När turnén var slut kände jag det som om jag aldrig skulle tillbaka, och dagarna gick inte alltför fort utan gled mest isär av skillnaderna. Så mycket som kunnat hända på en vecka. hmm.. eller har det egentligen hänt så mycket?
Jag fick ett jobb för i fredags och lördags. Det gick mest ut på att gå omkring och stirra på bilar. (Hade varit intressant om jag var bilintresserad) och sen att sätta upp lappar på dem. SEN handlade det bara om att stå och vara trevliga mot mackbesökare. Det gick ju. Jag hade en hel utplädering om det här, men jag har glömt det nu. Dessutom har jag egentligen bråttom. Jag MÅSTE börja packa, jag ska ju för sjutton åka ikväll.
Jag har spenderat mycket tid ute i Gillberga hos Pierre och hans familj. Det kändes kanske som att det var dags nu, och jag hade jättetrevligt. Och ett par teaterrep hanns med också, Varav ett idag. Och förutom eventjobbet fick jag några timmars jobb på IP. Och faktiskt en fest. Så...ja, veckan har inte alls varit sysslolös. Fast det kanske kändes så ibland. Dessvärre, mitt största problem, att jag inte fått tid till att öva gitarr. Det var nog det dummaste. och tristaste. DET borde jag verkligen ha gjort.
Det borde jag också göra nu. Så det ska jag. Så snart jag packat klart. Vilket inte borde ta alltför lång tid. DESSVÄRRE vågar jag inte boka biljetten förrän mamma ringt så att jag är säker på att det finns en bil.

Och idag åkte Pierre tillbaka till Göteborg, han kom fram vid lunchtid, han ringde då, men jag var på mitt rep som tog hela dagen. Fast jag sov där inatt, och jag kommer att sakna honom. Men... jag måste lägga all tid i världen på skolan. Och jag vill inget annat.
Det är bara så svårt att se honom åka. Jag har sagt det förr, jag är USEL på avsked. Och jag har gjort många jobbiga avsked med människor som jag sen aldrig sett igen. Men det svåraste är ändå att säga hejdå till honom som jag inget hellre vill än att följa med.
Jag har gråtit över klasskamrater som bara försvann, i gymnasiet, förra året. Ja i år kommer att bli hemskt förståss... det är en fantastisk klass.Så jag har vetat att det kommer bli svårt... Men... det kommer gå. Och jag vet att det kommer HÄNDA. Jag kommer att gråta, men jag kommer att vara glad ändå. För med att något tar slut så börjar något annat. det är väl bara så jag kan se på saken, antar jag. Och ska jag vara ärlig längtar jag redan till nästa höst.

Id uppochner ser ut som PI.
Dagens intressanta åskådning.

Förstorade ord blev "Sen måste det dessvärre hända." Ödets nyck. slumpen. intressant, det såg jag inte själv.