Jag bara gick ut
Och du fråga och jag svara
"Det är klart att jag saknar en dag som förut"
För det kanske känns svårt när ljuset har släckts
Vi är mitt i vår mörkaste tid
Det kanske känns hårt, men när minnena väcks
Kan jag fortfarande höra ditt liv
För man saknar sånt som man inte har
Och man saknar allt som man inte har kvar
Vi har fortfarande långa vägar kvar
Man saknar inte sånt som man har
Vi märkte nog aldrig riktigt vad som hände
Förrän allt var slut
Och igår kom vintertid och jag tror att jag kände
En dag som förut
För när snön hade kommit och marken hade täckts
Var vi mitt i vår ljusaste tid
Nu har löven fallit och minnena väcks
Jag kan fortfarande höra ditt liv
Här har ni det. Man saknar inte det man har. Det är så jäkla lätt för mig att säga att jag saknar Eskilstuna och jag saknar Pierre och jag saknar mina vänner och min familj(Och så är jag emo och planerar nu direkt när jag skrivit klart att gå och skära lite i handlederna. Heh) För jag vet att så snart jag står där och märker att JÄVLAR, det är bara en dag kvar nu. Imorgon är avslutningen. Damn.
Då kommer jag att gråta.
Och när Mamma och Pappa kommer hit och tar med sig alla mina saker tillbaka till fastlandet. När jag står där på balkongen och ser bilen åka iväg och sen vänder mig om och ser rummet eka tomt.
Då kommer jag att gråta.
Sen går jag ut i vardagsrummet och ser hur kliniskt allt kommer att se ut(Så mycket det nu går) TOMT liksom. Sedan när avslutningsdagen är här och man står där i en fin sommarklänning och ser sig omkring. Några planerar att åka tidigare och ska säga adjö nu istället. För alltid. Eller för obestämd tid.
Då kommer jag att gråta.
Och sen efter avslutningsfesten när man kommer på hur sorgligt och trist allt är att det är över och vi drar alla anekdoter från året som gått och delar allt en sista gång. Kanske sjunger vi ”Hin” bara för gamla tiders skull en gång till. Förmodligen ”Fair Phyllis” också.
Då kommer jag att gråta.
Sedan dagen efter åker de flesta in tillsammans till färjeterminalen. Utom de som ska stanna på ön ett tag till. De har jag gråtit över tidigare.
Där kliver alla på båten, försöker att inte tänka på att vi är på väg mot avskedet. I Nynäshamn skiljs de flesta, jag och Daniel blir förmodligen upphämtade av Elin eller Daniels pappa som tar oss tillbaka till Eskilstuna. Det kommer knappt att finnas tid för ett riktigt avsked när vi alla springer iväg åt olika håll alltför stressade för att krama om varann en gång till.
Så då kommer jag inte gråta.
Men det är väl lika bra. För då har jag redan gråtit för många gånger. Istället kommer jag att sitta där med en enorm tomhet iochmed att allting plötsligt bara försvann.
Där utspelades just de sista dagarna i mitt liv som befann sig på Gotland. Och de sista dagarna på en folkhögskola. I alla fall på länge.
Det kanske bara är att gå och köpa den där vattenfasta mascaran nu på en gång.
Så kom inte och säg att detta kommer att bli härligt. I varje fall inte enbart. Jag kommer förmodligen att gråta varje gång jag hör en polska sen det närmaste året. Jag undrar vilka jag ser igen? Tänk om jag liksom bara springer in i någon på stan. Det är det som ska bli intressant att se. Sverige är inte stort, men tillräckligt. Det finns människor i min högstadieklass jag ännu inte sett en enda gång sen jag slutade för fem år sen. Och de bor i Eskilstuna. Ödet.
Och jag vet inte varför jag går runt och tror att alla tror att jag kommer att bli glad över detta. det är bara en fix idé.
Så var det lugnt igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar