Rosa saker

Ja, det har varit lite glest i bloggen den senaste tiden. Det blir ju så när det enda man väntar på är att man faktiskt ska gå ut med kameran och ta en bild. Det känns inte riktigt rätt att skriva något klantigt när man inte kan ge en bild på det klantiga. För övrigt hittar jag aldrig något vettigt att fotografera. Nåt som ser snyggt och intressant ut på samma gång liksom.

Daniel satt för övrigt just och såg på något program som tydligen var himla roligt för han skrattade nästan oavbrutet. (Eller fnissade snarare. men ändå)

Och jag kom faktiskt just hem. Jag har nämligen jobbat idag från 11-22. (Det vill säga. jag gick upp halv åtta för att åka klockan nio och komma fram halv elva. Och jag kom då givetvis inte hem förrän tjugo över elva nu på kvällen. och det bara för att jag sprang tio minuter tidigare. Jo, mitt jobb ligger långt bort. och ju mer jag tänker på det, desto mer börjar jag tröttna på pendlingen.)

Jag kanske borde berätta om min dag. Eller om min nya MP3! ja. det vore vettigt. Och kul och intressant dessutom. att jag inte tänkte på det. Så här ser den ut. den har 4 gb minne och kan spela både musik och film(påstår den, jag har inte lyckats konvertera någon fil till deras format än...). dessutom har den 45 timmars speltid.(Det är urbra, jag behöver aldrig ladda den.) Det är givetvis en sony. Så i tribute till Daniels gamla sonya får den här kallas "sonia v.2". (den heter faktiskt så på min dator.)

Ja, givetvis är det allra viktigaste att den är ROSA. det var egentligen det jag eftersökte när jag köpte den. Jag har också köpt en ny jacka, som ska fungera som vinterjacka. om den gör det återstår dock att bevisa. vi får väl se.

Pierre har också köpt en liten present till oss båda. en ny väckarklocka! jag kan berätta att den funkar. man vaknar på en gång när man hör den här. Mest på grund av att ljudet är så jobbigt distat, men också litegrann på grund av ljuset. (Inte för att man märker ljuset förrän efter några sekunder då man redan vaknat, men ändå.) Han köpte den för att den var rosa. och söt som tusen. Men jag måste tyvärr påstå att den är dryg att vakna till.

Men rosa saker äger. för alltid. snart ska jag börja bygga upp mitt rosa kök. (dvs om kanske typ tio år)

godnatt!

Nu tänkte jag sova. tänkte bara tipsa om PU-hemsidan som numera är uppdaterad med bilder på alla medlemmar. Tyckte det var jätteroligt när jag hittade det.(Dock har ingen redigerat min bild.)

Dessvärre har jag glömt bort hur man gjorde när man uppdaterade sidorna.(Eller snarare har jag glömt hur man tog sig till editorn... måste fråga Spanky om det imorgon) Därav kan jag bara hälsa alla att gå in på facebook och gå till den här sidan med ett evengemang vi har snart. Sen kan ni ju tänka ut hur ni ska ta er hit då, om man nu inte bor i göteborg. Och så kan jag tänka ut hur man lägger in all info på PU-hemsidan.

I övrigt har inget hänt, vi var på kräftskiva igår, drack lite alkoholhaltiga drycker och övertalade folk om att Schlager was the way to go.

Det funkade ett tag. emellanåt var det dock några i "DJ-båset" som tyckte annat.

Och imorgon är det ny musiksociologilektion. ska bli intressant. Vi ska tydligen diskutera på temat "Är du musikalisk?"

NU tänkte jag sova.

Och i brist på bilder tagna idag(Jag har en liten mindre dryspell i fotograferingen. jag tar aldrig med kameran längre) Så blir det en bild på en torkad ros som hänger i fönstret i vardagsrummet.

good morning good mooorning!

Hej hej alla som är vakna halv sex på morgonen.
Jag för min del sitter här halvt vaken och osminkad och väntar på att ta bussen till Särö. I något troligen mindre intelligent ögonblick tackade jag ja till jobb denna dag. Smart som jag var. Precis. så detta ledde till att jag fått kliva upp nu klockan fem för att ta bussen klockann två minuter i sex.(Det påminner mig en aning om när jag fick kliva upp ungefär samma tid för att åka med 0515-bussen från Hemse in till Visby alla gånger jag åkte hem sådär himla tidigt.)
Nej, nu ska jag se om jag hinner fixa sminket innan jag springer. och jag ska helst inte väcka Daniel. frågan är hur man öppnar kylen UTAN att väcka Daniel?

Nu låter det där som om Daniel har en liten inbyggd microsensor som säger till honom varje gång man öppnar kylen, och litegrann är det så. Han bor ju i vardagsrummet och numer finns en gris i kylskåpet som grymtar" varje gång man öppnar. Det är sant. Dock är det ingen riktig gris, och den låter heller inte som en gris, den låter som ett lejon.

godmorgon

Jag ville hem

Så satt man där. tio minuter efter att lektionen slutat på musikvetenskap och en snubbe från kåren är på besök för att berätta om deras verksamhet. Hela mötet fick mig att fatta varför folk är så dåliga på att engagera sig i ämnesgrupperna. Herregud så tråkigt det var!
Jo alltså, han själv var förståss rätt trist(Jag satt mest och tyckte synd om honom för att ingen skulle vilja skriva på papperet.), men hela upplägget var ju ungefär lika tråkigt.
Och sen när det var slut, då ville jag bara hem. hela vägen upp till hållplatsen var det enda jag tänkte på hur trevligt det skulle vara att komma hem och sätta sig i sin hemska stol(Ja, datorstolen är jättedålig ergonomiskt sett. I varje fall för skrivbordet. Jag hatar det, ändå sitter jag där)
och logga in på min dator och leta lite musik som kunde betyda något.
Kanske skriva in lite klassiska gitarrnoter på Finale.
typ nåt sånt.

Och så ringer Pierre och berättar om nån dum jäkla brandutbildning som jag måste gå på. USCH. säger jag bara.USCH.
Nu blev jag så deprimerad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Den här stolen var förresten inte heller någon höjdare för ryggen.
Nu hittade jag dock Lastfms musiksida så att jag kan logga in på mig själv och lyssna på låtar som tydligen "Ska" passa mig enligt tidigare lyssningar(Sen att jag inte kan minnas nån gång då jag lyssnat eller överhuvudtaget GILLAT Apoptygma Berserk, som var den första artisten som kom upp, det upphör aldrig att förvåna mig.

Nu dök resten av PU upp. hejdå.

Mitt katastrofala fall

I lördags skulle jag jobba. trots att jag var sjuk och på ett ställe jag aldrig jobbat på förr. "Jaha?" säger du, "Ska det vara så himla jobbigt?" Ja nu är det såhär att nya starter på saker alltid skrämt mig. Som med ny skola(och nytt jobb) till exempel. Jag är alltid jättenervös första dagen. Så länge jag inte redan vet lite smått vad jag ger mig in på och känner mig trygg i situationen.

Nu skulle jag iallafall provjobba. show var det, och ont om plats att ta sig fram på och så fick man nästan klättra över scenen för att lyckas med att ge folk sin mat. Och det var förståss då det hände... När jag står där med en flaska vitt i högsta hugg för att hälla upp i någons glas så missar jag kanten på en scentrappa med ena foten och faller pladask och skrapar upp hela benet och lyckas nätt och jämt ta emot mig med ena handen... Jag tappar givetvis nästan vinflaskan men lyckas hålla kvar den i handen bara så mycket att jag häller ut halva flaskan på en stackars tjej som sitter vid bordet.
Jag ber förståss om ursäkt, men det enda folk verkar bry sig om är om jag är ok.(Puh, jag kände inte för att betala kemtvätt) Så jag stapplar därifrån på skakiga ben och med tårarna lite smått brännande i ögonen av smärtan i benet.
Nu gråter jag givetvis inte där, utan biter ihop och fortsätter så gott jag kan.
Jag lyckas till och med glömma bort hur ont det gör efter ett tag. Och även när jag sen åker iväg till Chalmers mitt i natten för att kolla in nollfinalen känns det rätt ok. Tillräckligt för att gå på iallafall.
Men från och med klockan halv tre på natten gick det bara utför.
För det var nu blodet började rusa till benstackarn och bilda blåmärken som gör JÄTTEont när man petar på dem. Nuddar man dem nu kan jag svära på att jag fortfarande skriker till. Och på grund av att jag fick halta hela lördagsnatten så fick jag också kramp i det andra benets fotled så yay...nu gör den också ont. Så jag kan inte gå.
Så jag fick sjukskriva mig från jobbet idag(Plus att jag är förkyld. hade det bara varit benet hade jag antagligen inte märkt det när jag ringde(Då hade jag ju typ nyss vaknat och tänkte inte på det)

Nu är det iallafall sent på måndagen, och Pierre är påväg hem. Hade jag jobbat hade jag slutat om 23 minuter. klockan tolv. Men nu blev det inte så. Istället ska jag snart halta iväg till badrummet och tvätta ansiktet.

Och ja, Elin, förmodligen var mitt hår typ lika gult som på bilden. eller så är det förstärkt av blixten. troligen är det blixten vi ska skylla på.

Bye bye Blondie

Så nu har jag tagit bort eländet. Det blonda håret alltså. det som fick hänga med hela sommaren men nu är det borta.

Och faktiskt, sen folk börjat se mig med mörkt hår igen så har jag inte hört annat än hur bra jag passar i mörkt hår. (Bättre än i blont... har jag också hört några gånger) Varför var det ingen som sa något när jag faktiskt var blond? Kanske något i stil med:"Njae... jag vet inte om blont is the way for you..." eller :"Nej Frida, du passar bättre i mörkt hår." Okej, det vet väl jag också att det inte är någon som skulle gå fram och säga "Fy vad ful du är". Men på ett trevligare sätt kunde man väl ändå kanske säga ... ja just det där med att det var bättre brunt. jag vet inte. Varför gör inte folk det?

Jag menar att jag har ju ändå varit blond sen den 23 juni. (typ, även om det då var mest rödblont) Två månader alltså. även om det känns mycket längre.

Men men, nu är jag ju brunhårig igen. det roliga är att jag faktiskt köpte en färg som hette "Gyllene askblond". jag kan säga att det inte direkt ser varken gyllene eller askblont ut. Men...det blev mörkt iallafall.

Men det är ändå rätt kul. endel av mina nya bekantskaper på chalmers har ju aldrig sett mig i nåt annat än blont(Iallafall inte som de minns) FestU-Frodo blev nästan lite rädd när jag plötsligt utan förvarning började prata med honom. Han trodde ju att jag var någon random tjej som bara tagit mig ner på torget.

Okej. bilder. Sista bilden av mig som blond. (Cred CFFC) bilden som ska upp på PU-hemsidan. Och så första bilden av mig som brunhårig. (Hemma i lägenheten med en strejkande hy.)

Mina minuter som masterstudent

Läs alltid igenom tider noga!
Det är ett viktigt råd. att alltid noga läsa igenom alla tider och uppgifter man får som ska hjälpa en senare. För glömmer man bort dem blir det himla jobbigt.
tillexempel idag så klev Daniel och jag upp vid sju på morgonen för att gå till uppropet för musikvetenskap. Vi trodde den började klockan nio.

Hur som helst, vi åker in och allt är lugnt. vi är till och med tidiga så jag köper en sandwich i automaten där i vera sandberg.
Så ser vi att de öppnar salen, och vi går med alla andra människor in. Att de ser mycket smartare ut är inget vi reflekterar över då. Väl därinne får vi en lapp där det står olika saker på engelska där vi tydligen ska närvara vid olika tillfällen under dagen. "Ska vi vara här ända till FEM!" säger då Daniel och stirrar surt på pappret. "Jag vet inte... "säger jag och stör mig på att jag inte känner igen läraren. jag trodde det skulle vara samma som sist.
Dock känner vi blickar från övriga studenter som tittar på oss.
Plötsligt slår de också på en powerpointpresentation med rubriken "Introduction to master studies at Chalmers"

Daniel ser den först och skriker till att "vi ska nog inte vara här!". då springer vi snabbt till dörren för att ta oss ut. DEN ÄR LÅST! vi kommer inte ut! jag börjar frenetiskt tänka på hur man bryter upp nödlåset, för jag ser ingen nyckelsymbol som en skylt hänvisar till. Daniel oroar sig för att behöva gå till andra ingången. Jag oroar mig mest för att behöva konfrontera läraren med att vi gått fel. Och för att komma ut förståss. Men tillslut, en liten liten silverknapp precis bredvid nyckelhålet. Vi är ute.

Men det är inte över.

tydligen tycker folk att vi ser ut som smarta människor som inte alls bara tagit fel på tid och lokal när några lärare frågar oss om vi är masterstudenter. "NEJ!" säger vi och springer vidare någonstans där vi kommer undan denna galenskap.

Tack och lov. Vi går till kårhuset istället och köper en kaffe och läser GT i en halvtimme.

Gitarren

Satt och spelade på min gitarr nyss.

Blir ungefär lika förvånad varje gång när jag upptäcker att stämningen knappt ändrat sig alls. Ett halvt varv, och den låter som vanligt igen. Trots att jag spelar så lite nuförtiden.

Jag skulle vilja börja spela gitarr igen. men vart letar man efter lärare?

Jag skriver för att jag tror att jag vet vad jag vill göra nu. Kanske. eller jag vet inte vad jag vill göra, men jag vet vad jag vill plugga för att få göra något jag vill sen.

Jag vill plugga musik.(dah)

Jag vill plugga marknadsföring, och jag vill plugga lite lätt ekonomi.

Jag vill inte plugga matte, och absolut inte fysik.

Jag skulle lätt kunna tänka mig att plugga marknadsföring och reklam på KY. om de nu någonsin ville ta in mig på sin skola.

Och jag skulle lätt plugga ljudteknik. (om de vill ta in mig på sin skola nångång)

Jag vill ha ett jobb närmare stan. Jag är fruktanssvärt trött på alla resor fram och tillbaka. Imorgon kommer jag att göra en mattetenta för att placeras in i en grupp med människor som ska lära sig matte på hög nivå.

Gissningsvis kommer jag att hamna i extrahjälpgruppen(Det skäms jag faktiskt för, jag har alltid varit i bästa gruppen. FAN)

Egentligen borde jag inte bry mig, men det gör jag! usch. jag vill inte!

Och ikväll ska jag jobba.

Tekniskt sett har jag redan sabbat mina chanser med den här kursen för länge sen när jag tyckte det var en bra idé att jobba fyra dagar i veckan samtidigt som jag läste. Jag tänkte bara hälsa att det var urdumt tänkt.

Och nu tänkte jag packa min väska. försöka hitta min ena borttappade stödstrumpa och resa iväg till jobbet. jag börjar ju faktiskt om två timmar. (yay!)

så vi ses vid den här tiden om tolv timmar.

Men vad ska man säga

Det är lite märkligt. när jag jobbar så är jag jättetrött och känner inte riktigt för att komma tillbaka. men när jag inte jobbar går jag och oroar mig för att jag inte får jobba nog och vill gärna åka iväg och jobba redan samma dag. Det känns liksom som om man hinner med mycket mer än man tänkt sig. så plötsligt har man inget att göra en helt vanlig kväll.
känns det som.

Det är lite märkligt kanske.
Ja och sådär går det ju, och helt plötsligt kommer ett par sms från säröhus om jobb onsdag och torsdag och helt plötsligt jobbar jag fyra dagar den här veckan också. Och då blir man lite orolig över att man ska bli trött igen. och blir rädd. och får lite ångest igen. Men det ska väl gå bra den här gången också.


Och på lördag är det nollkalaset, då ska vi scenvakta åt FestU och förmodligen festa lite. Hur svårt kan det vara att svenvakta liksom? Man ska ju bara se till så att ingen hoppar över kravallen och försöker komma upp på scenen.


Och i det här fallet tror jag inte det kommer att hända.


Nu börjar det bli utväxt igen förresten. dammit. bara att promenera iväg till sin närmaste lokala hårfärgsförsäljare och köpa lite färg igen.
Jag blir nog blond ett tag till.
Nu börjar brödet bli klart i ugnen och strax ska Daniel och jag springa ner i tvättstugan och ta upp det sista.
Åh, jag glömde ju nästan, tekniskt basår. Det har jag ju börjat på nu.
Och jag ska väl vara ärlig. Det är jobbigt. himla jobbigt. och inte ett dugg kul. jag hatar det. Faktiskt. Och det enda alla pratar om är vad de ska göra sen, att de ska in på ett särskilt program på chalmers och bla bla bla... Och vad vill jag? Ja, inte tänker jag bli någon civilingenjör med inriktning något tekniskt iallafall.
Helt ärligt så saknar jag min älskade musikteori.

Ett meddelande från en buss...

*Det här var ett handskrivet meddelande skrivet på bussen från Särö*
"Jag ska inte säga att det här inte är självmant valt, för det är det. Men nu efter två dagar är jag faktiskt för trött för att vilja mer. Eller... nja, egentligen har det inte med jobbet att göra att jag är trött och sur. Jag är är bara irriterad över att jag inte får göra roliga saker för att jag helt ovetande skrivit upp mig på en massa jobb. Det hade ju varit himla kul att vandra runt och festa i HÄKS föreningskläder på nollningen som tidigare år(Tre år så är det tradition...men det blev bara två)

Och så svårt som jag har att hålla ordning på dagarna i dessa tider så hade jag verkligen önskat att någon för bara någon vecka sen sagt : "Men du vet väl att chalmersrundvandringen är på Fredag?" Det hade kanske funkat.

Lite grann önskar jag väl att jag hade sån där bristande arbetsmoral också, så att jag bara kunde ringa in och sjukanmäla mig imorgon. med det kan jag bara inte.

Men just nu. När jag just påbörjar min en och en halv timmar långa resa hemåt är jag bara så trött på allt och så jätteavundsjuk på Pierre som får vara med. (Jag har ju alltid tyckt att det här var det roligaste på hela året....)

FAN. fan fan fan fan fan.

Men men, det är ju liksom inte menat för mig egentligen. jag har bara tyckt det var så roligt de senaste åren...

Sov gott alla ni som får chansen. själv ska jag upp sju i morgon bitti. Och jag åker nog in i PU-tröjan bara för att känna mig viktig.

För all del...

det var kanske inte helt genomtänkt att gå upp för skola klockan halv sju och komma hem från jobbet klockan halv två på natten.

Inte helt. "

Men god natt nu för all del. Jag ska ju också sova.

Och bilden har förståss inget med handlingen att göra.

Bringing back the videoblog!

Ni vet väl om det där med att man ibland är lite bitter?

Historien om en musikchef och hennes vänner

Japp, den ni alla väntat på. Hur det går för den stackars musikchefen vars historia vi började på. Eller ja, började på... Tveksamt, snarare började mitt i.
Vi kan ta det från början.

Det var en gång ett gäng människor som träffades en gång i ett stort svart rum med svarta skinnsoffor tillsammans med ett gäng människor i svarta kläder och röda slipsar. Där fick de varsin svart t-shirt att måla röda hjärtan på. Sen fick de klä sig i dessa t-shirtar med röda hjärtan i ett par månaders tid, alltmedan de svartklädda Pu med de fina röda slipsarna såg över varje steg de tog.
Sen efter mycket lek och jobb och ... alkohol, ibland utklädda till diverse figurer ur sagan om Alice i underlandet, så fick de varsin egen röd slips, och en slipsklämma i guld att hålla den i.
Alla små nyblivna chefer inom varsitt område var nu glada och nöjda och fulla med nya idéer om saker de skulle göra när de hade sina egna svarta skjortor och byxor att ha med sina lysande röda slipsar.

Men innan någon planering blev gjord, och faktiskt innan något alls hade tänkts ut, så lades ett jättestort arrangemang framför dem. Större än det mesta som hänt de senaste åren. (möjligen inte större än valborgskalaset...men det var ju några helt andras uppgift)
Nu skulle nämligen Way out West-klubb anordnas.

"Okej" sa de. Ganska totalt ovetande om hur det här skulle gå. Och om hur svårt det skulle vara. Och faktiskt ganska ovetande i största allmänhet hur man arrangerade något så stort på en månad. Eller egentligen två veckor. en månad innan gjorde de faktiskt praktiskt taget ingenting. De bokade lite rum och lokalen. Mycket mer hände inte.

Men för dessa stackars små förlorade själar, så kom ändå dagen D. Den 8:e augusti. Livrädda och nervösa var de. Allihop. Speciellt musikchefen. Klockan två var hon praktiskt taget panikslagen och tvungen att ringa efter hjälp. Det var kanske de andra också. Kassören ringde själv några samtal om extrahjälp. Men eftersom berättaren inte har så mycket mer koll än på just musikchefen så nöjer hon sig med att berätta om det

Klockan fem kommer det första bandet.

Klockan sex kommer det andra. nånstans mitt emellan kom det tredje.

Tre timmars försenad soundcheck senare så tycks väl det hela vara rätt ok. Iallafall så här i efterhand. Musikchefen visste inte hur man arrade fram öl till artister som inte beställt i förväg. Hon visste ju knappt vilken väg hon skulle ta för att komma bakvägen till scenen! Hon visste inte ens hur maten hon beställt til 12 personer skulle räcka till 16. Framförallt visst hon inte var alla sms med gästlistor kom ifrån.

Jag minns att Pr-chefen var närmast upplösningstillstånd någonstans runt halv tio på kvällen. Med armarna i vädret sprang han in på projektrummet ropande om att ingen fick be om något, han var tvungen att skriva gästlista.

För att hoppa längre in på kvällen så gick allt fruktansvärt fort. runt halv två på natten gömde sig musikchefen i Pu-rummet för att slippa undan alla krävande band och för att kanske möjligen få lite mat i sig som ett snällt gammalt svin hade skaffat fram åt henne. Nu gick dock inte det, för med alla fjärilar i magen så hade hon ingen plats för mat. Dock för godiset som var inköpt åt puffarna.

Till slut var allt över, och hon ordnade skjuts åt artisterna så att de försvann. Tack gode gud, tänkte musikchefen...nu är det bara resten kvar.

Runt fem var det nästan klart. runt halv sex kom de kanske i säng. Tolv var alla tillbaka igen.

Lördagen var faktiskt en hemskt lång dag. Den började någon gång runt 08.49 och slutade någonstans runt 18.30 på söndagen. Som ni hör var den några timmar för långt för att orka berätta om. 34, 5 timmar är en lång tid att vara vaken. Fötterna och benen värkte, så trött att man mådde illa och grät redan vid sextiden på söndagsmorgonen.

Och för att vara helt ärlig var musikchefen glad att banden åkte tidigt.

Även om det var tungt att släpa ut alla fåtöljer. Och så är hon glad för hjälpen hon fick. För övrigt är hon glad för hjälpen alla fick, med hela helgen.

Fast för att vara helt ärlig så är hon glad att det är över.

Och glad över att hon fick sova 14 timmar till Måndagen. Det känns som om söndagen aldrig hände. Det var bara en ruskigt lång lördag...

Och så snart som kassören är klar med att räkna pengarna så får Ordföranden, Pr-chefen, musikchefen, öhlchefen och KK-chefen veta om det var värt det.

Om inte annat har de alltid lärt sig något...

Som att alltid beställa mer mat än vad man tror ska gå åt.

Och som att saker kan hända. Till exempel kan dj:en få för sig att försvinna från sitt gig. Eller så kanske det dyker upp tolv i ett band istället för sex. Eller så kanske någon frågar efter en flaska vodka. Eller ett gäng PK när baren nästan sålt slut. Det kan också hända.
Men nu är det nog snart dags att sova igen.

Musikchefen är trött

Nu är musikchefen trött... Nu vill hon himla gärna hem och sova. Efter en titt på spelschemat ser hon att hon kommer att vara död på fredag. Attans jobbigt.
Och nu vill hon HEM!
om 8 minuter går bussen.

nu får jag gå.

Stackars stackars lilla musikchef

Den stackars musikchefen håller på att slita ihjäl sig. Nästan alltså. hon lever än. Och nu har hon dessutom ett par byxor som just idag kom hit med dhlkillen. Yeah!
Det var bra. Även om det tog lite tid.
Men hon har ont i armar och ben och ännu är inte jobbet klart...
Stavkars lilla musikchef med lila post-it-appar i fickorna.

Och dumma städ som inte svarar.
Nej, nu ska jag väl upp och jobba. Alla mail är skickade

Min lugna dag

Eller så var det tänkt. men så sms:ar de från Särö och vill ha mig att jobba. jag ska sms:a tillbaka och säga att jag inte kan. jag måste ju in till mitt ideella jobb och leta catering. Närahem kunde inte. Ännu en, alltså. det börjar luta åt thai-mat för hela slanten.

Nu ska jag som sagt åka till chalmers och hoppas att någon annan också är där så att jag kan få lite sympayti. Det är nu nämligen bara fyra dagar kvar till Way out west på chalmers. Har inte jag anledning att vara vettskrämd så säg?
Vi hörs nån dag. Jag måste in på vasttrafik.se.

What do you do?

Så vad gör du en sån här dag? Det har ju åskat lite, men det har ju varit varmt och soligt ibland också. Faktum är att det är varmt hela tiden. Nu också.

Man vill ju liksom inte klaga över fint väder, när man ändå redan klagar över dåligt väder och iskyla.Det är ju nästan dumt att klaga hela tiden. Men nu är det ju så i Sverige, anledningen till att vi klagar är att årstiderna och klimatet ändras hela tiden så att vi aldrig hinner vänja oss vid ett väder. Om det var som i Afrika där det är varmt hela tiden skulle vi förmodligen inte klaga. Men här i Sverige är det nästan alltid något fel på vädret: För varmt, för kallt, för regnigt, för molnigt, för mörkt...för bla bla bla.

Jag är förresten värre, jag fryser vid 20 graders celsius men svettas nästan ihjäl vid 25. Så det gyllene medeltalet när jag mår utmärkt lär ju vara nånstans i mitten.

Men tillbaka till vad du gör en tisdagseftermiddag?

-Ja, du står väl antagligen inte och skrubbar spisen med diverse rengöringsmedel(Som för övrigt kan ge dig astma om du har otur, enligt tidningarna)

-Du kanske heller inte bakar ett bröd med mandel och russin..

-Du springer väl inte runt efter getingar med ett nummer av iForm? Eller det kanske du gör..

-Men antagligen dricker du ingen nyfunnen läsk med kolsyrad passionsfruktjuice.

-Och helt ärligt så hoppas jag inte att du har huvudet fullt med Way out West. För det har jag. Saker som ska fixas och göras inför nästa helg. Samtal som rings och kollas och donas och mail som ska skickas hit och dit, och för att inte glömma alla otaliga googledokument och snabbprogram som ska organisera oss bättre.

Men det går framåt. Och idag är jag faktiskt lite lättad av ett telefonsamtal som ännu är lite "hysch hysch". lite hemligt alltså. Men intresserade får veta tids nog.

Nu ska jag dricka min kolsyrade passionsfruktsjuice och kolla min mail. (Igen)

Idag blåser jag iallafall inte såpbubblor. Så bilden har inget med texten att göra.

Hemkommen till en soptipp

I går kväll när jag kom hem var allt mörkt och jag var trött och klockan närmade sig fyra på morgonen. Idag när jag klev upp runt elva var det dock lite annorlunda. Då såg man ALLT!
Pierre åkte så fort han kunde förståss iväg på ett möte så jag hann aldrig riktigt skälla ut honom. Men alltså: "HALLÅ?"
Jag har kommit hem till en soptipp. Och jag som just städade lägenheten hemma i Eskilstuna för att tänka att "Ja, nu har iallafall Pierre städat hemma så jag slipper göra det här igen". Det var iallafall vad han hade sagt till mig. ´
Och så ser jag det här.
Soffan är täckt med kläder, golvet är täckt med sopor och papper, skåpet under diskbänken är så fullt med colaflaskor och powerkingburkar att man knappt kan öppna det, blommorna är döda/halvdöda... Kylen också, den var full med möglig mat. Och diskhon full med disk... (Och nu har jag tårar i ögonen....)

Lyckat. vilken idé.

och nu har jag under dagen gått ut med sopor och tänkt över vilken replik som ska bli den första när han kommer innanför dörren igen.
Jag kom på nån riktigt bra förut, men tycks ha glömt den innan jag hann skriva ner den. Tusan... minns att den var riktigt klatchig.
(För övrigt så tyckte jag han sa att han tvättat, och tvätthögen i soffan tyder ju på det... Men vad gör då alla smutsiga underkläder i sovrummet?)

Oh my god vad ska jag göra nu? Mitt hem är INTE en ungkarlslägenhet! Och absolut ingen soptipp!

- "Nu är jag faktiskt arg..."

Mina följande två dagar.

Om två dagar åker jag tillbaka till Göteborg. Jag måste faktiskt erkänna att jag inte kan fatta hur fort det egentligen har gått. Jag är rätt förvånad.

Men det ska bli trevligt att åka hem igen, åka till Särö och jobba och äntligen få sätta igång på riktigt med Way out west. För angående det så är jag så himla stressad.

Mental anteckning: Imorgon kväll måste jag lägga över One tree hill till datorn från Daniels skivor så att jag har något att se på. Dessutom måste jag boka tågbiljett. Och så ska jag träffa Annelie. och Daniel.

Och på tal om inget så är mitt hår nytvättat idag. tänkte bara att nån kanske ville börja hålla räkningen....

Det enda jag kan göra nu är att lägga mig i sängen och se ett sista avsnitt tills jag somnar. Och sen kliva upp imorgon klockan åtta.

Ps. Och här till höger ser vi en bild på en blomma jag fotograferade vid Mammas och Pappas stuga utanför Nora. Det var riktigt fint faktiskt. ds.

Min lilla resa..

Så sitter jag här igen. ser på One tree hill(Jag vet, jag gör det mycket...men, för tillfället har jag faktiskt inget annat att göra)

Så synd. För jag har ju inte ens hunnit med att berätta om mitt superströsselfynd på nerlagda chokladriket! ett kilo polkagrisströssel för femtio spänn! Erkänn att det var en bra deal?

Jag kunde så inte låta bli att köpa den, trots Pierres invändande om "Men vad ska du med ett kilo strössel till?". Han försökte inte hindra mig, och även om han gjort det hade jag lätt inte ändrat mig ändå. (Så det så).

Så väl hemma den kvällen satt jag och fotograferade mig själv och mitt strössel. Och som vanligt så måste jag väl upplysa folk om att inte ens jag äter strössel sådär.

Jag hade faktiskt tänkt ut en riktigt rolig historia här om alla mina klantköp. Nu har jag glömt det mesta jag tänkte skriva då men jag kan ju iallafall dra några anekdoter från ett par lite omotiverade köp de senaste åren.

• Elva olika folköl - Nyss fyllda arton och med Daniel på besök i Sandviken tänkte vi(Elin, jag och Daniel) bli ölkännare. Så vi promenerade ner på ICA kvantum och letade ut ett helt gäng olika ölsorter. Allt medan Daniel försäkrade att "Man kan faktiskt bli full på folköl". Tyvärr var det jätteäckligt. särskilt trefemvarianten av Irish stout. Har dock för mig att falcon var drickbar.
• Kokosnöten - Ännu en gång med Daniel och på ICA kvantum hittar vi en kokosnöt och tyckte att det här var ju en himla bra idé. Vi kämpade i timmar med olika verktyg från vår verktygslåda som tycktes ha allt utom en borr eller nånting att fästa sågbladet i. Men jag tror det gick till slut.
• Krabban Sune - Så här gör vi: Vi köper en fryst krabba som döps till Sune och sen hackas sönder med en hammare eftersom vi inte visste något annat sätt att få ut köttet ur krabban. sen upptäckte vi att det var mycket jobb för lite mat. (Och lite morbidt att tvunget döpa krabban)
• Kokosnöten 2 - Som om vi inte lärde oss något första gången.
• Den GIGANTISKA majsburken - Jag och Pierre på Storwillys i Gamlestan hittar en gigantisk majsburk. Resten läste du nog här. Det här tycker jag dock fortfarande var en SJUKT bra idé.
• Ett kilo strössel - "Äh kom igen, det här VAR ju en sjukt bra affär!"

Vissa idéer är bättre än andra. Nästa grej tror jag blir "Soygurt". En yoghurt på soja. Den kan ju liksom inte vara värre än äcklig. Men jag antar att den får vänta tills jag kommer hem. De lär ju sälja den på hemköp.

Idag följde jag med Pappa och Mormor ut till Nora och sjöfallet där Mammas och Pappas nya sommarstuga finns. Jag kände att det kanske var dags att ge sig och bara ta sig i kragen och följa med. Även om jag kanske inte var supermotiverad. Men nu slipper jag iallafall allt prat om att jag måste se huset. Och ja, det är väl ett fint hus. Fullt med myror i skogen, och ingen el, rinnande vatten eller toalett. Men...Fint.

Jag tog en bild nere ifrån vattnet där jag stod. Det ser väl trevligt ut? Jag lägger upp fler bilder på bilddagboken sen.

Mitt One Tree Hill-maraton

Ja, här sitter jag och äter en skål av min nya favoriträtt Röda linser med Sweet chilisås och ser på det 16:e avsnittet av one tree hill.(Jag var jättehungrig och klarade inte av att vänta på att maten därnere ska bli lagad. Så jag fixade det själv.) Det är ju ändå underbart att man har ett eget kök häruppe. Även om det enda jag har liggande där är:

ett halvt paket originalmakaroner
en påse med röda linser
en påse med frysta grönsaker
ett smörpaket(Som för övrigt går ut den 28:e juli. Alltså kan jag inte stanna längre än så)
ett paket kaviar
en flaska sweet chilisås
och en påse bröd...

Och det är allt. Så det är liksom inte som att jag har så himla mycket att laga. Men jag behöver väl inte så många alternativ. Det är ju bara den här veckan. Och nu ska jag fortsätta mitt one tree hill-maraton. Have a nice evening. Men jag saknar PU. Jag som gillar att vara med på möten och allt. Och snart är det ju Way out west...Jag blir lite stressad faktiskt.


Jag har klippt mig nu. sa jag det?