Några dagar av tystnad

Jag ljög nog lite i tidningen. Det är inte alls alltid lätt att skriva.

Inte när man vill skriva ner sitt allra innersta men inte törs och kan.

Och inte heller när man har så mycket underbart att berätta men inte vill skriva ner det för att det är för privat.

Eller när man är så ledsen och inte vill få ens vänner att bli oroliga över vad man skriver.

Då är det svårt.

För vem som helst kan väl berätta om sin dag. Det är ju inte det svåra här.

Så...jag skrev ett meddelande när jag satt på båten tillbaka till Gotland i måndags...Eller tisdags. det var ju över bägge dagarna. Och jag klippte lite i det, det var för mycket sentimentalt och jobbigt.

På väg hem… Eller hem. På väg till Gotland.
När jag först skulle boka tåg och båt för den här riktigt jobbiga resan var igår(eller i söndags. Beroende på när man läser detta). Då kändes allt så svårt och jobbigt och jag orkade bara inte sätta mig på en fjorton timmars lång resa. Då gick det iförsig inte att boka heller, eftersom SJ hade problem med paynova-systemet. Dagen efter, Idag,själva resdagen, kändes det lättare. Just för att det var morgon och jag kände mig pigg och glad och utan en enda tanke på att jag snart faktiskt var tvungen att åka. Så jag bokade förståss. (dum och tvungen som jag var)Och sen vid sextiden när Pierre följde mig till tåget ville jag bara gråta. Jag ville inte åka iväg. Och när jag satt där på min plats på tåget och såg på Pierre som stod utanför, samtidigt som han pratade med mig i telefonen, så kände jag hur tårarna rann och kände mig tvungen att be honom gå. Där och då var jag så beredd att kliva av tåget och springa efter.
Men jag vet att det känns bättre om några dagar. De första dagarna är värst. Sen blir det bättre. Och jag vet det. Men gud vad det är svårt just nu.

Och nu sitter jag här på båten. Jag är inte så trött än, har bara ont i ryggen och sneglar hela tiden bort mot kaffeautomaten och funderar på om jag måste gå till kassan eller om det bara är att lägga ner mynt i nån grej. Jag känner inte för att gå och be om kaffe. Salen är liten. Ingenting alls som den vanliga båten. Tydligen är vi framme klockan sex. Om tre och en halv timme. Det borde jag klara av. Sen väntar jag en timme på bussen. Det är nästan som om jag kan gå direkt upp till stationen. Det lockar inte ett dugg. Kallt lär det vara. Och halt. Och med mina klackar lär det bli halare. Dessutom är det uppförsbacke hela vägen. Och jag har aldrig nånsin blivit säker på vägen. Även om jag gjort såna här sena resor förut. Det går. Men det är jobbigt. Fast jag har gjort det förut, även om denna nog är i längsta laget.

För övrigt hittade jag inte utgången på tåget. Så när jag äntligen kom dit så var landgången redan indragen. De fick helt enkelt dra tillbaka den. Det var pinsamt. MYCKET pinsamt. Jag kände mig som en blåst blondin(jag vet, jag är brunhårig) Men men, alla gör fel. Speciellt om båten är full med branta trappor och inte en enda skylt som visar var utgången är.

Och för övrigt så stämde ryktet om min kära vän och den nya killen. Ikväll sover de i Smiss. Det gör mig riktigt glad. (att de fann varann, inte just att de ska vara i Smiss)Att det blev som det blev. Jag hoppas de är tillsammans.det är faktiskt en fråga jag inte ställt än. men jag tror det.. och förlåt om jag berättar för mycket.

Och idag har jag kommit på att jag är värdelös på det här. I varje fall den första tiden efter att jag varit borta. Jag är liksom inte här i huvudet än. jag är fortfarande kvar borta i Göteborg. Men snart är det lugnt. Nu är jag bara så trött. Och jag har hur mycket som helst att göra och ingen lust till någonting. igen. Imorgon ska jag prata med linjeledarMats igen. har jag bestämt. hoppas bara jag gör det också. Och jag ringde regissören Rolf Genner inför "En Midsommarnattsdröm" i sommar. han sa till mig att läsa på i boken jag hade och sen skulle han fixa ett repschema som möjligen skulle kunna passa mig.

Bild 1. En av Pierres bilder. Jag tycker den var så fin. från i höstas någon gång.

Bild 2. Jag på Festukalaset drickandes öl. det där var kanske en åtta drinkar senare.

Bild 3. Min älskling som kommendant för nån tysk militärflygstyrka. Det var nämligen så att han fick för sig att köpa en "Luftwaffe"-mössa...och ja...sen tog vi ett par bilder och...han ändrade på en och här är resultatet.

Dagens innegrej: (Eller snarare helgens) LUSTGAS! Det är vad vi ska göra när Johan och jag flyttar ihop med Pierre.