Så himla mycket är inte klockan...

Men Pierre har lagt sig och jag sitter här och väntar på att ett bröd ska bli färdigt i ugnen.

Vet ni förresten hur många gånger jag kollar min mail om dagen?

minst fem. troligen fler.

Hur många gånger jag undrar om någon läst fel av min handstil och mailar någon annan?
Fler ändå.

Hur många bävrar som dör om året?

Hmm... en fråga värd att skicka till 118 100. Jag har hört att de ska kunna svara på allt.

Så jag sitter här och ser på andra säsongen av scrubs och väntar på att brödet som just kom ur ugnen ska svalna så att jag ska hinna lägga mig i någorlunda tid.

Det är faktiskt himla okul att lägga sig efter Pierre.

Jo, okej till något som handlar om nutiden.

Skolan slutade i fredags. och jag har fortfarande inget jobb. (men jag har fått utmärkelser för mina goda kunskaper i matsalsarbete...Wieee! Det betyder servering. för er som inte visste)

Och i lördags tog jag en och en halv timmes busstur för att jobba sjutton timmar på hotell ute på Särö. (Ja eller nio plus åtta med sex timmars sömn däremellan. på hotellet. i ett rum jag inte visste om det var städat eller inte) Och måndagen spenderade jag med att möte Anna i min gamla klass och hämta stipendierna. och söka ett jobb, som inte fanns. Resten av dagen tänkte jag städa men klarade inte av det utan deppade ihop med några böcker i sovrummet och sov några timmar.

Idag började jag städa och tvätta och vara allmänt duktig. sen ringde Johan och ville ut och åka bil. Först himla sent kom jag igång med brödbaket, och imorgon ska jag nog sola lite.

Och Pierre är sjuk, men håller ändå stenhårt i planen om PU-kickoff i helgen. och jag som försöker få honom att åka hem till Eskilstuna så att jag och Johan kommer undan billigare. men men, jag ska ju också vara med på kickoffen, och det lär ju faktiskt bli roligt det också. (Det är bara det att jag såg min gyllene chans att åka hem där.)

För övrigt hittade jag en gammal kvarleva från när Daniel var här sist på balkongen. (nej vi har inte slängt den än. det ser trevligt ut...eller inte.)

Och ja just det ja, jag glömde ju nästan visa min bild från när jag brände mig på magen med strykjärnet. Daniel tjatade ju inte om att få se det förrän jag berättade per telefon. Jaja, nu ser det inte ut såhär längre, utan är numera bara lite blekrosa och fult men blir mer osynligt hela tiden. Hoppas jag. Och nästa vecka kommer Elin och Emil till stan.

Mycket info på en och samma gång, och ändå ser min kalender helt tom ut. Dumma Google som visar hur tomt ens liv är.. Jag borde bli irc-nörd. då har man iförsig inget liv, men åtminstone har man något att göra.