Senare

Vid halv åtta-tiden ringde Pierre och sa att han snart skulle vara på stationen och frågade om jag ville komma dit och vinka av honom. "Självklart att jag gör!" säger jag glatt och hittar honom tjugo minuter senare sittandes inne på stationen. Vi går mot hans spår och står där och fryser halvt ihjäl... Men det är okej, så länge jag kunde krama Pierre och vara varm..Och sen kommer tåget och han försvinner iväg. Men nu vet jag ju att vi ses igen om ett par dagar då Johan och jag åker ner till Göteborg. (Hur firar man bättre ett sportlov än att åka ner till södra sverige och bo på en liten ö inne i göteborg?) Där ser man.

Så när jag gick nerför nyforstunneln föll bara en enda tår, mest bara för att jag gör så. Jag är sämst på avsked. Jag vet att det är sjukt. Men jag är en känslig gråterska, det är inte mer än att acceptera, och tro mig, jag försöker varje dag.

Den där grejen med alla röda streck såg jag för första gången på evigheter idag. Ja ni vet den här glasburen utanför tågstationen där det går kryss av röda ljusstreck och sen är det speglar uppåt och neråt så att det ser ut som om det går vidare i oändlighet? Den stod jag vid och faschinerades över som barn innan jag tröttnade, någon gång har jag läst en skylt vad den där grejen hette. Nu är det glömt. Den här grejen stod jag i varje fall och kollade på medan fötterna höll på att domna bort.

Jag kom förresten på att jag inte gillar bilar som stannar för en redan långt innan man börjat gå över vägen. nu måste man skynda sig lite extra bara för att de varit vänliga nog att stanna i god tid. Samma sak med folk som håller upp dörren när de går 10-15 meter framför en och gör så att man själv då som går efteråt måste springa ikapp dem. Suck. Ja jag vet, så är det. Men artighet ska väl göra det lättare för andra människor? Jag kanske ville gå efteråt så att jag fick gå med mig själv istället för att behöva konversera med människan som gick en bit framför och höll upp dörren bara för att.

Okej, jag vet att mitt resonemang är larvigt, (och aningen barnsligt faktiskt)

Men ändå, vad ska man annars koncentrera sig på i ett i-land som detta?

(okej, där ljög jag, det finns mängder med saker att koncentrera sig på. Som sitt kärleksliv, sina vänner, sig själv, dödsstraff, fängelser, skatter, pensionssparande. PENGAR, nya saker. mode, teknikprylar, kontakter, SLÄKT OCH FAMILJ, svältande barn i afrika, krig, miljöförstöring, trafikolyckor, el, VATTEN, livsnödvändigheter, resor, LYCKA, glädje, sorg, död.....och så vidare.... DU MÅSTE TÄNKA PÅ ALLT OCH ALLA I HELA VÄRLDEN. Det är enda sättet att göra rätt för sig.

Och ändå lever vi vidare? Är inte det fantastiskt?

Det kanske är något i vattnet. hah ha...

Jag är faktiskt riktigt glad. jag byter ut hela innehållet i min mp3-spelare. känns som om det var dags. orkar faktiskt inte ens bry mig vad som låg där i. Men mitt rum är fortfarande inte urstädat och öl- och ciderflaskorna står fortfarande kvar i rummet. Fan.

undrar hur det där luktar nu?

Det känns...

Det finns ingenting vackrare än staden en sen söndagseftermiddag, det är få människor ute och strömsholmen inger en liksom ett lugn som jag inte hittar någon annanstans. För en stund glömmer jag hur kallt det är och bara går. Ringer ett par samtal. Eller egentligen bara ett. Till Annelie. Jag försökte få tag i Jenny också men hon svarar inte i sin telefon.
Jag hade tänkt catcha up med dem bägge två, framförallt Annelie, men vi pratar nog senare när vi ses.
Men i övrigt så var det skönt att vara ensam med sina tankar. Tänk att varje gång jag gått en sån här promenad så känner jag en viss melankoli i kroppen, men samtidigt är det skönt och befriande att promenera runt och se på allt det man sett så många gånger förr och liksom känner.
Och det var skönt att vara ensam utan datorn, utan att prata i telefon eller lyssna på musik, och utan kameran. Bara jag. Och en pappersmugg med caffe latte ifrån Waynes. Killen som jag tror är chef på Waynes verkade känna igen mig, trots att det var länge sen jag var där sist. Han frågade mig hur jag mådde, jag såg kanske lite nedstämd ut.
Manusgenomläsningen var förresten inställd, men det visste vi inte om. Så Jag, Elin och Pontus som var de enda som kom dit(Och uppenbarligen de enda som inte visste om det) fick gå iväg igen. Jag kände ett stort behov av att prata med någon, men först stack Elin iväg med Morgan som skjutsade henne till Bellmansplan, och Pontus skulle träffa någon vän. Så jag gick min lilla promenad ensam. Det var så det började. När jag ringde Annelie hade jag helst bett henne komma ner till stan, men kunde inte förmå mig att göra det. klockan var rätt mycket och hon bor faktiskt en bit bort.

Och ja... jag vet inte, jag blir liksom melankolisk och känner mig kall i kroppen när jag tar såna här promenader. men även befriad som sagt. Jag tycker om ensamheten. Jag glömmer bara bort det ibland.
Och så söker jag desperat efter människor som gjort som jag, men märker att de inte finns. I varje fall inte i dag.

Och varje gång så undrar jag varför jag inte kommer på hur bra det här är, att gå ut och gå och varför jag inte förstår att göra det oftare.
Och så undrar jag varför jag inte kan göra det här i Hemse. där finns det inte. känslan infinner sig inte.
Varför har Gotland med alla sina ängen inte samma charm som Rothofsparken?

Och om två timmar åker Pierre tillbaka till Göteborg.

Och festen igår var verkligen rolig. (Eller drickandet och pratandet vänner emellan.) Vi kom aldrig till krogen, men det gjorde inget. jag var glad ändå. och extremt förundrad över att mina föräldrar aldrig märkte att vi var hemma hos oss sent inpå natten.

klockan 01.01

Resa genom natten. i en bil med "Too much love will kill you" spelandes i bilstereon. Det var länge sen jag hörde den. Tänk, jag kommer fortfarande ihåg när "Psycho-läraren H" bad mig välja mellan den och "Only the good die young". jag gjorde ett bra val. I just know it. Men ja... för att backa..eller hoppa framåt. Jag, Johan, Therese och Staffan hade sett på en film hemma hos Johan och drog därifrån vid tolv-tiden då jag lovade att jag skulle skjutsa Therese och Staffan hem till Gillberga. Jag borde förståss ha tänkt ett steg längre och fattat att när Pierre inte svarade på sms:et jag skickade om att vi var på väg, så betydde det förståss att han sov. Men sörru, så långt tänkte inte jag. Stackars Pierre. Där väckte jag honom med ett klantigt samtal. Förlåt älskling, jag ska tänka lite mer nästa gång. Jag lovar.
Så jag lämnade av Staffan och Therese och begav mig tillbaka, (Halt var det också!!) höjde volymen på stereon och det var alltså nu som Bryan Mays underbara ballad började spelas. Jag saknar den.

Och nu ska jag hålla mig från att se ett avsnitt av One tree hill. Jag och Johan ska se det imorgon. Titta inte förrän då. Okej. (Så här går det alltid när man får någon att inse att en serie är bra, man får ha lite tålamod när man ska se avsnitten)
Mellan Skogstorp och Vilsta var gatubelysningen nersläckt. Förmodligen hade strömmen gått nånstans, för allt runt omkring var svart, även lyktstolparna. När jag körde förbi Eskilstunaskylten möttes jag dock av en liten lastbil som gissningsvis var på väg att fixa problemet. hoppas jag. Vid Bellmansplan möttes jag av det första Rödljuset. En riktigt långsam typ hade bestämt sig för att gå över vägen precis då så jag fick lov att stanna. Och vidare går det. musiken är inte min, men valen är intressanta, en intressant blandning...av... ting bara.
Efter Eskilsbron kommer det andra Rödljuset, och en polisbil står lite längre fram vid fristadstorget med ryggen mot mig. förståss. Fredag klockan ett. snart är det ju dags för krogarna att stänga.
Framme vid Godisland står en bageribil. lamporna är tända i bilen så man kan ju anta att nån är där. Jag tänker min vanliga tanke "Ja, en bageribil, ja, men SER DU EN POLIS?"
Och kör rakt fram på nygatan, svänger upp på bruksgatan och in på parkeringen. Schmalenzen har extralåst dörren tror jag. jag kommer inte in. Helvete. bara till att gå runt alltså.
Nästa problem, min ansiktstvål finns inne i övervåningens badrum, där kan jag ju inte gå in. Där sover ju Elin och den där jobbmänniskan som ville ha sovplats(Och som förståss i vanlig ordning KAN VARA SERIEMÖRDARE, men behöver förståss inte vara det) och eventuellt Emil, vad vet jag. Så jag kan inte gå in. hon kanske vaknar lätt. Istället tänker jag att Mamma sa ju att jag fick testa hennes Jabushé om jag ville, så jag går ner med min nya tandborste och tandkräm som jag duktigt nog lagt i mitt rum, (Fint bara att jag skulle glömma min tvål) gör mig klar, tar ett glas vatten och går upp igen. spelar ett par minuter på gitarren, mest för att se om det går utan att folk vaknar. (bra att veta inför framtiden.) Ser lite längtansfullt på ritblocket och sätter mig i sängen här och skriver. Och undrar var skärbrädan jag hade som underlägg är. Suck.
Godnatt nu.
Klubbarna stänger om två minuter. skynda er hem

Sena nätter, tidiga morgnar

Inatt somnade jag ungefär klockan sju. på morgonen.

Och i natt när jag låg i min säng skrev jag ett litet meddelande på mobilen till mig själv eftersom jag inte orkade slå på datorn. Jag tänkte skriva in det här.

"Det snöar ute. Klockan är fyra på natten och jag ligger i min säng och kan inte lyckas somna hur mycket jag än vill. och jag är trött och orkar inte gå nerför trappan och till köket och hämta ett glas vatten.. Och in i rummet intill kan jag inte gå. och jag som sett fram emot en shoppingtur imorgon.
I spegeln ser jag snöflingorna virvla ner från himlen. men ser man direkt på fönstret ser allt lugnt och stilla ut. Det är märkligt hur man kan lura sig själv,det som verkar stilla och lugnt kan svämma över om du bara ser det på ett annat sätt. ju mer noggrann man blir ju lättare har man för att se det. jag skickade just ett meddelande. till några människor på skolan. Bara för att vara säker på att jag inte missar det imorgon. med tanke på att jag inte kan sova än så kanske risken att jag är vaken innan konserten inte är så stor. och jag funderar faktiskt allvarligt på att spela lite gitarr.. "

Jag spelade inte gitarr. till slut(Ett par timmar senare) somnade jag. efter att ha varit nere på nedervåningen och hämtat ett glas vatten, och sagt något surt och irriterat till mamma som förståss var vaken och ville kolla varför jag var uppe så tidigt. Och jag var förståss jättesur över att jag inte kunde sova. Good work... not.

Men. Idag kommer Pierre hem till Eskilstuna. Johan och jag ska möta honom på stationen vid fyratiden. Och vi som trodde att han inte skulle vara här förrän sent ikväll.

Och igår fick Elin en leverans med grejer från Coca cola. bland annat en stor 32 tums lcd-tv. I svart. De ska hon ha när hon åker och jobbar imorgon, men eftersom Johan är teknikfreak och jag... är.. det typ också, när det kommer till nya fina grejer, så ville vi förståss att vi skulle testa alltihop.

Fin bild... ser jag inte lite trött ut där i gungstolen?

Egna val

Onsdageftermiddag. tjugo minuter till middan.
Förutom att det inte är middag för mig eftersom jag inte befinner mig på skolan där middan är vid sina speciella tider. Istället är det... ja, 6 timmar och 40 minuter sen jag klev upp. Och sen dess har jag i princip legat nere i soffan på nedervåningen stirrandes på min dator samtidigt som jag druckit massor, massor med vatten. Och ett glas juice.

Och alldeles nyss såg jag en urtöntig film som jag är säker på att min mamma skulle älska, jag ska bara upp och hämta en cd-skiva så ska jag fixa den till henne. Och så börjar det mörkna så smått, det enda sättet jag märker det på är hur jag som inte haft några lampor på hela dagen plötsligt börjar märka att det är lite skumt och dunkelt i vardagsrummet.
Och i ärlighetens namn har jag fortfarande lite dåligt samvete för att jag stack från gotland så plötsligt. Jag hann ju aldrig ens städa upp och lägga tillbaka madrasserna där de skulle vara...det är liksom bara inte rätt att låta Daniel göra det.

Och min kamera har jag lämnat på mitt rum. tror jag, om inte den är ännu en av alla saker jag är säker på att jag lade ner men som jag nu inte kan hitta i packningen. Är inte det konstigt?

• Min mandelkräm (Borta, gone, försvunnen. Och jag vet att jag plockade upp den från Daniels säng)
• Min tandborste (Jag minns jättetydligt att jag tog den från tandborstglaset i badrummet.)

Okej, sen var det visst inget mer. ÄN.

men ändå, de där är viktiga för mig!

Nu hittade jag emellertid min lite äldre tandborste som jag glömde när jag åkte härifrån sist, och använder den. Men...jag ska köpa en ny. så snart jag bestämt att jag är frisk nog att gå utanför dörren.

Däremot, när jag åkte, faktiskt minuterna innan jag bar ner packningen nerför trapporna i villan hittade jag en t-shirt på golvet när jag snabbt lade undan tvätt som jag heller inte tyckte var rätt att lämna till Daniel att plocka undan. Den här t-shirten var inte Daniels. och inte min. Så... Älskling, jag har en sak åt dig!

Det känns som evigheter sen

Jag drömde inatt att det var 2008.

Det var allt. Inget mer. Jag drömde bara att jag såg på nåt ställe där året stod(typ en tidning) och läste 2008. Jag vet inte hur livet var eller nånting. så det var nog en ganska värdelös dröm... Men ändå.

Jag gick upp för en timma sen. kan inte sova längre nuförtiden, vaknar alltid ubertidigt, oberoende av hur sent jag lade mig kvällen innan.

Nu är jag för övrigt hemma.

Jag sa nog aldrig det, men till slut så bestämde jag mig för att följa Gertruds råd och åka hem och bli frisk hemma. Och som vanligt när det gäller mig så velar jag in i det längsta tills jag plötsligt bara bestämmer mig och drar innan jag hunnit berätta det för någon. Halva klassen vet nog inte ens att jag åkt. Suck.

Och ikväll sa Elin något om att Johan skulle hit. Hur går det nu med min tillfriskning? Jaja, bara jag inte lämnar huset så är det väl lugnt. I hope. Jag har saknat Johan, det var länge sen sist vi sågs.

Och sent på kvällen när jag slagit på mobilen igen fick jag ett meddelande från Annelie om att hon ville jag skulle komma hem. "Är hon synsk?" tänkte jag eftersom jag redan var hemma och funderade lite på om Elin sagt nåt. Det hade hon inte.

Och för övrigt kan jag knappt vänta tills jag får gå till Waynes och fika. Men det får väl vänta, I guess. Först ska halsontet och snuvan försvinna, för FY vad jag är trött på det.

Tänk om det var 2008 ändå?

Hur ser livet ut?

Vart befinner jag mig?

Åtminstone vet jag vad jag hoppas och tror på.

Helt okej

Vem vill du vara?

Kan man välja det? Funkar det så?
Kan man välja inför framtiden vilken person man ska vara och hur man ska hantera olika situationer?

Då vill jag vara stark, klara alla motgångar och våga ta chanserna precis när de kommer. Och jag vill aldrig behöva se tillbaka på vad som varit.

Jag vill inte vara svag, vill aldrig behöva acceptera mina eventuella(Eventuella? vi alla vet att vi har dem) svagheter för någon, allra minst mig själv. För det jag inte tänker på mår jag väl inte dåligt av?

Och plötsligt så känns det sämre igen. kanon. Vad ska jag göra nu?

Jag är sjuk. Men jag ignorerar det. Halsontet ska inte behöva förstöra allt för mig. Bara det mesta. Vissa nöjen måste jag få ha.

Ibland känner man sig bara så utanför..

Som en dröm

Okej...

som sagt. den jättedeprimerade Frida är här idag.

Fast mest för att det är musikcafé ikväll och jag inte kan vara med på grund av min dumma hals. Och möjligen också för att Gertrud idag sa att jag kanske borde göra ett halsprov och se om jag har nån infektion och kanske därmed sjukskriva mig för hela veckan och åka hem. Och förståss lite för att Pierre åkte i morse. Det är alltid jobbigt när antingen han eller jag åker... Men det börjar jag vänja mig vid.. så det ska jag klara.

Nu kanske jag borde det, bara för det.

Och i morse åkte som sagt Pierre tillbaka till Göteborg... han borde faktiskt vara framme nu!

Han ringde mig faktiskt vid halv fyra(Då var han troligen framme), men jag som tvingat iväg mig på lektion hörde ju inte det...:(

Hur som helst.Jag ringde min Mammaoch frågade henne om det var en bra eller dålig idé att sjukskriva mig veckan innan lovet. Hon verkade tycka att det kanskevar bra med tanke på att jag varit sjuk i två veckor och knappt ändå kunnat göra någonting alls.

Så frågan är om en tredje vecka är nån idé.

Fast av olika anledningar vill jag inte riktigt vara hemma. Och av andra så vill jag det.
Det är aldrig lätt när det är svårt.
Jag ska iallafall göra nånting. Jag börjar tröttna på min dumma krassliga och rossliga röst som vägrar bättre sig och den jobbiga hostan som iförsig kommer mer och mer sällan.

Det gick ju bra när Pierre var här. Men då ansträngde jag mig för att inte vara sjuk. Det var ju så mycket jag ville göra!

Okej, som jag sa. Jättedeprimerade Frida är här idag. halvdeprimerade sjuka Frida är nog här imorgon. Eller i övermorgon.

Okej, nu ska jag gå iväg till det där musikcafét. Trots att jag inte egentligen behöver. Enligt mig själv. Jag är ju inte med. To bad. Triste.

Alla hjärtans dag var jättefin. och
något att minnas för ett tag. Skumbad och choklad. och sött mousserande vin. Där
har du en jättemysig kväll.

Försvunnen

Sooo....
Jag vet att jag försvunnit.
Men först kom den jobbiga sjukdomen, och alla meddelanden jag skrev i mitt rum i min säng där jag låg totalt handlingsförlamad under en veckas tid(jag är för övrigt fortfarande inte frisk) Dumma influensa.här går jag och pratar med halvhes basröst. (Eller okej, inte direkt basröst, men men)
Och sen när den första veckan av handlingsförlamning gått över så dök Pierre upp på ön. Vem tycker inte att det då är slöseri att sätta sig och skriva blogginlägg?
I think so.
Jag har ju inte ens anmält till skolan att han är här.
Kanske borde göra det.
Men det känns liksom ganska mycket enklare att låtsas att jag lägger undan mat till bara mig om ingen vet att jag har pojkvännen här.
"Om man ska klara nåt sånt här måste man vara lite paranoid"

Och jag är lite paranoid. I know.
Och om någon dag så reser han tillbaka igen. Tiden går fruktansvärt fort när man har roligt.
Och nu sitter vi och spelar betapet och väntar på ett OC-avsnitt som Pierre kommer bli tvungen att se. hehe.
Gissningsvis vet han det redan. Och han klagar inte, han tycker väl det är lite kul också(det verkar så)
Och ikväll blir det vin... jag menar saft i vårt rum där jag och Pierre lagt två madrasser på golvet så att vi nu har ett jättemysigt sänggolv. Det ni.
Och hejdå nu, för ett tag.
För nu går vi och hämtar våran mat som står undanplockad i matsalen. Helst innan spelådanskvällen börjar. Som jag är sådär lagom involverad i.
Lite besviken på min egen hälsa inför musikcaféet. Det stör mig faktiskt rätt mycket. Men men. Jag överlever väl.I guess.
Det är bara det att jag alltid brukar ha endast en sång, och när jag hade fler så blir det inte avpå grund av nåt så larvigt som influensa. wooohoo.

Pierre hälsar förståss till alla från datorn här bredvid. OC är klart.
Och om ett par dagar har ni den vanliga smådeprimerade och halvsjuka Frida tillbaka. Fast då lär jag vara rätt mycket deprimerad. vänta ett par dagar till så är jag nog rätt okej också när jag är tillbaka och skriver.
Med fler dumma insikter om livet.

sjukdomsjaget

Är rätt tjurigt...

Usch vad allt går fort helt plötsligt.
Iochmed musikcaféet nästa vecka så borde jag egentligen vara färdigrepeterad med både Viktor och Tobias vid det här laget. Är jag det? Ja kanske, typ med Tobias, där har vi ju övat ett bra tag nu. Men "This Masquerade" behöver mer tid. Och här sitter jag nu med en jättehes hals som börjar hosta så snart jag tar en ton. (Jag kan nästan prata utan att hosta. Nästan) Ändå är det viktigast att jag är frisk när Pierre är här. Jag hoppas det. Och jag borde vara det, hur länge kan man liksom gå omkring med en dum förkylning?
Nej, det blir till att promenera iväg till ICA och handla echinaguard. igen. Mitt är slut(Ja, jag hade ju liksom två förkylningar på rad med nån veckas uppehåll. Det var då jag slutade med det sist)

Och sen nu så går jag och räknar ner dagarna till Fredag då Pierre kommer till Gotland. Det har jag nog förresten inte sagt? Eller? Jag kom aldrig iväg till datasalen under helgen när jag låg i min ångest över förkylningen och febern och mitt usla samvete när jag vet att vi måste öva.

Schlagerfestivalen har gått förbi. Daniel är som vanligt sjukt irriterad på att jag pratar om låtarna, medan Moa hävdar att det är sött. (denna gången var jag iförsig enligt mig själv rätt tyst med tanke på att varje ord skar i halsen)
Mina åsikter kan sammanfattas så här: "TA SÅNGLEKTIONER, IDIOTER!"
Anna Book: Så klart att hon skulle dansa, nu när människan är "Letsdance-Anna" med hela sverige. Suck. Lär dig sjunga rent kvinna.
Tommy Nilsson: Alltså, allvarligt. när jag hörde namnet "Jag tror på människan" så visste jag vad det skulle bli för tråklåt. Och oj, vad rätt jag hade.
Och så Andreas Lundstedt som Daniel blev så ledsen över inte gick vidare. Lite synd. Han sjöng ju åtminstone rent.

I övrigt. nej, ingen åsikt. ingen favorit, ingenting.
Och har nån sett vädret vi haft? i helgen försvann snön från Gotland. Idag kom den tillbaka. Woohoo.. och fortfarande ligger temperaturen på 3 plus. Få se hur länge den snön ligger.

Och Erika har "nästan" flyttat ut från villan och in i Smiss. Så när Pierre ringde och berättade att han bokat resan gick jag och frågade Erika om hon hade lust att bo hos Jonathan en vecka så att Daniel kunde bo där. Och det gick ju fint. Och när Nicklas hör det undrar han om Daniel kanske inte vill bo i hans rum istället. Det skulle tydligen sitta fint, då skulle hans rum bli städat också. fast enligt Nina vill nog ingen bo i Nicklas rum utom han själv.

Och jag har inget annat relevant att berätta. Jag börjar närma mig ett "nästan-färdigt-tillstånd" med mitt arrangemang(japp, efter att ha börjat om tre gånger och sen bytt låt)
Det känns ju...fint.

Kort inlägg som aldrig blev klart. oh well

Jag vaknade tidigt idag. Faktiskt redan vid typ åtta, då jag upptäckte att jag hade ännu ondare i halsen än vanligt. Och iochmed att jag bestämt mig för att kliva upp först 20 över nio så var det inte så kul. Dessutom gjorde det uberont i ena axeln. Varför vet jag inte.
Hmm...hela jag är full med krämpor, beror det på förkylningen eller?

Men när jag till slut klev upp, och gick till frukosten i den vackra våren, som verkar ha börjat idag, blev jag på bättre humör. Solen sken och det var så fint över allt!
Och sen ringer Pierre, med en trevlig nyhet.
Nämligen att...
han kommer hit! På Fredag. sex dagar dit!
Så vi får fira alla hjärtans dag tillsammans.

Par i kärlek och allrentdoftande badrum

Dagens ämne är PAR.

Det är nämligen väldigt vad det bildas par här på folkhögskolan. Var det såhär förra året? Tror inte det... Så vitt jag minns var det väl bara två förra året?

Nu är det..many many many.

Populärast är blandningen musik-musik, eller musik-allmänna. Vi har tre exempel på vardera av de två sammansättningarna i klassen. och så nån musik-foto också. (Ja, och musik-textil, men de var tillsammans redan innan vi började här allihop)

Och sen är det säkert mer, men jag har inte riktigt koll på fotoeleverna och vad de sysslar med om dagarna.Eller nätterna, för den delen.(sen vet jag inte heller om dessa fotografer är som de förra året som i princip aldrig lämnade annexet utan typ somnade i mörkrummet.Om de överhuvudtaget sov, vill säga)

Men för att återgå till ämnet. Det är bara en intressant händelseutveckling, för vad är det som får folk att bli kära på en folkhögskola? Är det mysfaktorn kanske? allt rödvin som dricks och den där stora känslan av att plötsligt få klara sig lite mer själv än vanligt(Ja, förutom att man fortfarande får mat fixad av nån annan än sig själv) Kanske det kanske.

Själv kan jag säga att jag inte riktigt upplever den känslan över att vara här. Kanske för att jag redan bott själv och fått klara mig själv. Tillsammans med min syster förståss då, men ändå. Vi var ändå bara två som fick sköta allt själva.

Sen är jag här för att jag ville läsa musik, jag hade ingen aning om själva den "speciella" grejen med att gå på folkhögskola. Jag tänkte att det var som att bo i studentkorridor, att man fortfarande hade sitt eget liv.

Det har man inte, riktigt. Eller man har två. Livet på folkan, och Livet utanför folkan. Själv väljer man hur stor plats varje del får ta. För de som parat ihop sig här är nog folkanlivet det viktigaste av allt.

för mig som har min underbara pojkvän sisådär 40-50 mil bort är tankarna alltför ofta borta i Göteborg. Trots att han inte är här. För att han är min, och alltför underbar för att inte tänka på. (Och snart firar vi ett halvår tillsammans!)

För övrigt, på tal om absolut ingenting. Jag städade huset igår. Eller plockade undan, för att jag alltför ofta är jätteirriterad på hur det ser ut. Nicklas (Fulla) glasspaket stående på vardagsrumsbordet och nån "milkshake" som också den såg äcklig ut stående på samma ställe höll på att göra mig tokig och jag ville bara hälla den över honom(Nu hann jag iförsig inte det, eftersom Nina hörde min klagan och slängde den åt honom.)

Och badrummet! jag städade badrummet och gick runt och pratade om det i evigheter efteråt. Men åh vad skönt det var med ett allrentdoftande badrum igen.

Några dagar av tystnad

Jag ljög nog lite i tidningen. Det är inte alls alltid lätt att skriva.

Inte när man vill skriva ner sitt allra innersta men inte törs och kan.

Och inte heller när man har så mycket underbart att berätta men inte vill skriva ner det för att det är för privat.

Eller när man är så ledsen och inte vill få ens vänner att bli oroliga över vad man skriver.

Då är det svårt.

För vem som helst kan väl berätta om sin dag. Det är ju inte det svåra här.

Så...jag skrev ett meddelande när jag satt på båten tillbaka till Gotland i måndags...Eller tisdags. det var ju över bägge dagarna. Och jag klippte lite i det, det var för mycket sentimentalt och jobbigt.

På väg hem… Eller hem. På väg till Gotland.
När jag först skulle boka tåg och båt för den här riktigt jobbiga resan var igår(eller i söndags. Beroende på när man läser detta). Då kändes allt så svårt och jobbigt och jag orkade bara inte sätta mig på en fjorton timmars lång resa. Då gick det iförsig inte att boka heller, eftersom SJ hade problem med paynova-systemet. Dagen efter, Idag,själva resdagen, kändes det lättare. Just för att det var morgon och jag kände mig pigg och glad och utan en enda tanke på att jag snart faktiskt var tvungen att åka. Så jag bokade förståss. (dum och tvungen som jag var)Och sen vid sextiden när Pierre följde mig till tåget ville jag bara gråta. Jag ville inte åka iväg. Och när jag satt där på min plats på tåget och såg på Pierre som stod utanför, samtidigt som han pratade med mig i telefonen, så kände jag hur tårarna rann och kände mig tvungen att be honom gå. Där och då var jag så beredd att kliva av tåget och springa efter.
Men jag vet att det känns bättre om några dagar. De första dagarna är värst. Sen blir det bättre. Och jag vet det. Men gud vad det är svårt just nu.

Och nu sitter jag här på båten. Jag är inte så trött än, har bara ont i ryggen och sneglar hela tiden bort mot kaffeautomaten och funderar på om jag måste gå till kassan eller om det bara är att lägga ner mynt i nån grej. Jag känner inte för att gå och be om kaffe. Salen är liten. Ingenting alls som den vanliga båten. Tydligen är vi framme klockan sex. Om tre och en halv timme. Det borde jag klara av. Sen väntar jag en timme på bussen. Det är nästan som om jag kan gå direkt upp till stationen. Det lockar inte ett dugg. Kallt lär det vara. Och halt. Och med mina klackar lär det bli halare. Dessutom är det uppförsbacke hela vägen. Och jag har aldrig nånsin blivit säker på vägen. Även om jag gjort såna här sena resor förut. Det går. Men det är jobbigt. Fast jag har gjort det förut, även om denna nog är i längsta laget.

För övrigt hittade jag inte utgången på tåget. Så när jag äntligen kom dit så var landgången redan indragen. De fick helt enkelt dra tillbaka den. Det var pinsamt. MYCKET pinsamt. Jag kände mig som en blåst blondin(jag vet, jag är brunhårig) Men men, alla gör fel. Speciellt om båten är full med branta trappor och inte en enda skylt som visar var utgången är.

Och för övrigt så stämde ryktet om min kära vän och den nya killen. Ikväll sover de i Smiss. Det gör mig riktigt glad. (att de fann varann, inte just att de ska vara i Smiss)Att det blev som det blev. Jag hoppas de är tillsammans.det är faktiskt en fråga jag inte ställt än. men jag tror det.. och förlåt om jag berättar för mycket.

Och idag har jag kommit på att jag är värdelös på det här. I varje fall den första tiden efter att jag varit borta. Jag är liksom inte här i huvudet än. jag är fortfarande kvar borta i Göteborg. Men snart är det lugnt. Nu är jag bara så trött. Och jag har hur mycket som helst att göra och ingen lust till någonting. igen. Imorgon ska jag prata med linjeledarMats igen. har jag bestämt. hoppas bara jag gör det också. Och jag ringde regissören Rolf Genner inför "En Midsommarnattsdröm" i sommar. han sa till mig att läsa på i boken jag hade och sen skulle han fixa ett repschema som möjligen skulle kunna passa mig.

Bild 1. En av Pierres bilder. Jag tycker den var så fin. från i höstas någon gång.

Bild 2. Jag på Festukalaset drickandes öl. det där var kanske en åtta drinkar senare.

Bild 3. Min älskling som kommendant för nån tysk militärflygstyrka. Det var nämligen så att han fick för sig att köpa en "Luftwaffe"-mössa...och ja...sen tog vi ett par bilder och...han ändrade på en och här är resultatet.

Dagens innegrej: (Eller snarare helgens) LUSTGAS! Det är vad vi ska göra när Johan och jag flyttar ihop med Pierre.

Sorg över en tv-serie(mest för nån annan)

Jaha, Så Daniel är ledsen över att Noah's Ark slutat. Och det blir tydligen inga fler säsonger.

Och Elin verkar rätt ledsen själv över det. Verkade det som på kommentarerna från Daniels blogg.

Själv är jag rätt glad. jag är ju i gothenburg och vem är väl ledsen där?

Pierre är lite sjuk. Jag tycker synd om honom. (Faktiskt, jag hatar att vara förkyld. det är värre än alla andra sjukdomar som är rätt vanliga)

Och idag var min intervju i tidningen. Fredags alltså.

Gå till www.gotlandsallehanda.se och sen klicka på fredag med artikeln "Det lätta sättet att nå ut" Där finns en intressant bild på mig där jag har platt hår(Trots att jag tvättade håret på morgonen. sjutton också) Och här är bilden! också.

Och för övrigt så hörde jag ett rykte om min väldigt goda vän som gissningsvis läser detta så det här ska jag väl hålla så diskret som möjligt. Men jag antar att det är sant. Min källa brukar inte ljuga. ja..vi kan väl säga att den nya killen är på G. I hope. det vore bra. Jag ska kolla allt när jag kommer hem.

Och nu ska vi sova.

Godnatt everyone

Tidig morgon

Läs jättetidig morgon.

Klockan är nämligen 04.34 på morgonen torsdagen den 25 januari. Hehe.
Om fyrtio minuter går den UBERtidiga bussen till Visby där jag får vänta...i typ en kvart innan nästa buss som tar mig till hamnen(varför får man aldrig kliva på den där anslutningsbussen? sitter chaufförerna och fikar eller?)

Det tar hur som helst tid.
Nu ska jag alltså ta mig hela vägen till Gothenburg. Om en sisådär 10 timmar är jag framme.(heh!) Men märkligt nog så brukar tiden gå fortare än man tror. Man vänjer sig vid allt, sörru. Och eh...har man pendlat tre timmar i veckan hela gymnasiet...då är det rätt lugnt. (eller lungan, som min kusin Göran skulle säga)

Men vad var det Gertrud sa...? "Om du åker så långt måste han vara värd det"
Jo...men just det. Och han är värd det!

Eh...ja. varför gick jag hit så tidigt? hmm... av ett par olika orsaker.

1. Jag ställer alltid klockan för tidigt och upptäcker alltid att jag gör mig iordning så väldigt mycket snabbare de här tidiga morgnarna än de vanliga morgnarna. Så vad gör man?
2. Jag hade ställt datorn här... Jag ville liksom se Prison break och one tree hill...so I had to!
3. Jag råkade också bara gå hit så tidigt att jag fick tid över att göra ingenting... och skriva.

Men nu ska jag dubbelkolla min packning..

Och hoppas på den trevliga busschauffören nu!

So long Gothland! för ett tag.

Förändringar..?

Hur kommer det sig att efter flera månader utan snö(Då de flesta förlikat sig med tanken på en snöfri vinter) så faller det plötsligt en dag i januari två decimeter på marken?

Och hur kommer det sig att en perfekt kjoltjej plötsligt byter till Jeans-typen?

Ja...omöjliga frågor som söker svar?

Eller...nåt.

Första frågan kom jag på när jag promenerade hem från banken och svor över att mitt bankkort blivit avmagnetiserat(Just nu liksom! När jag ska till göteborg imorgon!)

Andra kom jag plötsligt att tänka på när jag stod i körsalen med hela klassen runtomkring och funderade på alla människornas olika stilar. Och så kom jag att tänka på min egen stil förra året här... Det var liksom kjolar jämt. nästan. Kjol och stövlar. i brunt och svart iförsig, uppblandat med klara färger... Fast på den tiden var mitt hår svart. Helt svart eller med röda eller blå toppar. Då funkade svarta kläder så mycket bättre. (Eller nej...man såg fortfarande uberblek ut.)

Igår var tidningen här. GA alltså. Så på fredag kommer ja...intervjun med mig i tidningen. Då råder jag alla som läser detta att gå in på eh...nån hemsida. gissningsvis www.helagotland.se

Och därifrån ta sig till artikeln om mig!

Japp... Det var lite intressant, det är ju inte varje dag som en fotograf har ett jättelikt objektiv PRECIS vid ens ansikte. Det är lite läskigt. Man har ingen aning om hur man ska bete sig. sen är det lite läskigt. jag menar... ja...jag vet ju inte vem som läser. det har aldrig stört mig förut. Det blir nog mest intressant att se hur det här blir.

Och nu krånglade SJ igen. FINT: nu måste jag ringa dem, eftersom det uppenbarligen dragits pengar från mitt konto. Suveränt...... Inte förståss.

Och imorgon bär det av mot Göteborg!

BUSTED!

Det är en mer händelserik dag än jag trodde det skulle bli idag. Märkligt faktiskt.
Började helt vanligt med att jag som vanligt hade URont i foten och vaknade minst elva gånger i natt. (ja…eller det är det vanliga nu senaste veckan iallafall) Nu har jag dessutom ringt min kära Mamma hemma i Eskilstuna som jobbar som sjuksköterska. Hon sa till mig att linda foten. Det gjorde jag innan jag gick och lade mig, men…uppenbarligen för hårt eftersom jag mitt i natten vaknade till och var tvungen att linda av det. Är detta normalt?
Jag har nämligen ingen aning.
Jag kanske borde gå till en läkare. Kanske på onsdag.
Men det känns så larvigt. Jag var ju nyss där..kunde jag inte ha nämnt nånting om foten då? Eller…så ringer jag distriktssköterskan i Hemse…henne är det väl gratis att gå till?
Jag kliver upp på riktigt klockan halv tio. Hinner precis duscha, sminka mig, klä mig och äta en mango (ja,jag köpte en igår.) innan jag måste rusa iväg till klasstimmen som är första timmen på veckan.
Och åh, jag höll visst på att glömma nånting!
Tidningen GA(Gotlands Allehanda) ringer mig innan jag hunnit springa iväg och frågar om de får prata med mig om min blogg. Tydligen ska de börja med ungdomssidor och då är ju uppenbarligen bloggande rätt stort. Och eftersom jag är en tjej som bor på Gotland och bloggar rätt regelbundet så tyckte de det var en bra idé. Så läs tidningen, om man inte bor här på Gothland och prenumererar...så på internet.
Nu ska jag bara lite smått försöka ta reda på hur många som läser min blogg… Jag kan ju inte veta det? Det är väl olika från gång till gång. Tror jag.
Jag vet inte.

Och ja, efter klasstimmen så går jag och Erika hem. Moa gick till flygeln och Daniel skulle prata med LinjeledarMats om något.. Och där, när man som bäst sitter och redigerar bilder så kliver plötsligt VAKTMÄSTARNA in genom dörren. Helvete, städa undan all alkohol, tomflaskor och så vidare. Och viktigast, det som vi ALLTID ska göra. Hänga undan mysbelysningen. ALLTID.

Nu hann jag inte det, glömde bort det och plötsligt så är de inne i mitt och Daniels rum och kollar värmen... precis när de ska gå och jag precis tror att de missat mysbelysningen som hänger där i taket på helt fel plats så påpekas det. Förståss. Ta bort den, annars får vi inte bo kvar.

Japp, och nu skulle de tydligen prata med husmor också,Vi kan vara körda. Fast troligen är det lugnt, det brukar vara såhär. De brukar hota med rapportering. Jag menar, den där festen hos oss i höstas… Det hände ju ingenting! Det är lugnt.
Sen teorilektion, inget intressant, LinjeledarMats tänkte lära ut Finale. GÄSP tänkte jag som redan kan det sen tre år tillbaka. (Och jag fick sitta vid min egen dator) Eftersom vi är SJU i gruppen och det bara finns sex datorer. Där fick LinjeledarMats för att han flyttar över folk till gruppen så att det blir för många. Men men. Det funkar väl i vanliga fall.

Bild 1. Det är SNÖ ute! Massor. Fan. Och jag som trodde (Och hoppades!) att vi skulle få en gråbrun vinter. Och fortfarande har jag ingen Vinterjacka.

Bild 2: Daniel gjorde ett litet arrangemang med värmeljus på ett fat i vårat rum i går kväll. Han trodde jag skulle bli glad när jag såg det när jag promenerade hem från flygeln kvart i tolv i går kväll. Jag såg det inte. Men han formade ett F. Och ett D en annan gång. Men jag tror nog att man kan se D:et på Daniels blogg.

Bild3. Den efterlängtade Reinfeldtdörren. Det är iochförsig ÄNNU en bild där nu som jag plockade ur tidningen idag, men Whatever. Det här är ”Reinfeldt-badrumsdörren-minus-en”.

Helgtristessen

Och så var helgen slut igen. Daniel och jag gick till slut till festen här hemma i villan trots allt. Även om ingen av oss hade lust med det från början. Och det var kul. Kul att få prata lite extra med det nya folket som börjat på skolan(Det rätt roliga med det här stället är just att det börjar nytt folk även på våren, det är faktiskt rätt kul). Jonas tyckte att vi skulle ha karaoke…så..han hade med sig datorn med sitt karaokeprogram. Och nu är kalhuan som stod i Daniels garderob sen nån av festerna inför julen äntligen borta. (Ja, jag drack visst upp den igår, fast jag faktiskt försökte bjuda!)
Och idag har rummet blivit städat. Någorlunda. Jag är långsam när det kommer till dammsugning, jag tycker bara om att inte ha golvet fullt med grejer. Är det undanplockat på golvet så är jag nöjd, jag skiter i dammsugning.

Daniel är i kyrkan här i hemse nu. Lite folk i klassen ska sjunga där ikväll. Nästa gång kanske jag vill vara med…ja...om.
We’ll see.

Oh… Och bilden denna gången föreställer gårdagens fest. Nicklas och Jonas sa att de ville ha upp alla tjejer som bakgrundskör och ja… först gick jag upp dit och tänkte väl sjunga... men sen hämtade jag kameran. Det var för bra för att inte ta kort på. Sen… Har man kanske hört mer skönsjungande versioner av Bohemian Rhapsody.

För övrigt fick jag igår veta hur det gick för det där paret som inte riktigt kunde kommunicera med varann. De som jag berättade om för ett par meddelanden sen. Uppenbarligen har tjejen pojkvän. I ett annat land, men ändå. Jag tycker lite synd om min klasskamrat ändå. Han trodde han hade nåt på gång där.

Och ikväll är det OC-kväll hemma hos Sebbe och Camilla. För de som vill se på OC vill säga. Jag är ju som bekant inne på fjärde säsongen och då känns tredje som de nu ser på inte så lockande.(jag såg ju liksom den i somras)

Och sen tv-spelet kom till byn(Daniel tog med sig) så sitter Nicklas jämt framför tv:n och spelar. Även nu.

Och min fot värker som aldrig förr… Sedan förra helgen när jag stukade den på nåt sätt(ja,jag sprang ju runt full i högklackat i trappor) så gör den jätteont hela tiden utan att vilja ge med sig. Jag ringde nu äntligen Mamma som sa till mig att det gissningsvis var blod som tryckte undan nån vävnad och därför gör det ont. Okej… Jag ska linda den ett par dagar och sen gå till en läkare.(eller inte, nån gång lär det ju gå över.) Ok, jag ska i alla fall prata med husmor om en elastisk linda imorgon.

• Dagens musik: The enchanted O.C soundtrack (ja, jag hittade skivorna på datorn, tänkte jag kunde höra på dem.)


• Dagens huvudsyssla: städningen av huset. Och pantningen av burkar.


• Dagens irritationsmoment: Ja..förutom foten så är det väl att jag råkade ha sönder lampan hemma i daniels och min hall.
  
  Jag drog ner den för att byta glödlampa. (Den har nämligen aldrig funkat) Men det gör man tydligen inte på såna lampor. Så jag drog ner den så att det började skjuta gnistor runt omkring från lampan och jag tappade den i golvet och ja…den gick sönder. Även om den då aldrig funkat. Jag funderar på att be vaktmästarna om en ny, men då måste vi ju plocka ner mysbelysningen och affischerna…och jag satte ju upp affischerna så sent som förra veckan!

Det är inte rättvist!

Och nu sitter Viktor vid datorn bredvid och leker med olika ljud till sitt arrangemang. Jag har knappt bestämt mig för instrument än... fast det har jag. jag har bara inte skrivit in det.

Och varför verkar det som om det plötsligt bara är jag som inte
lyckats växa upp? Ja, förlåt, jag läser folks helgondagböcker och inser
att de plötsligt lever så HELT annorlunda liv än jag. Men ändå...jag vet inte om jag behöver klaga. Jag har ju mitt liv. Fullt med ovisshet och oro, depressioner och skit,men också med lycka och glädje. Höga berg och djupa dalar med andra ord.

Fast jag vet inte om jag nånsin skulle byta bort det. Inte människorna iallafall.

Åh, vad jag längtar till torsdag!

Reseplanering på en lördagseftermiddag

Då ska vi se. idag är det Lördag. Jag har jättetråkigt. Just nu. Jag vet att om jag går hem så måste jag städa rummet. Det är nämligen dags för det nu.

Tydligen tänker de ha fest i villan ikväll. Kan nog bli kul. I hope.

Men... just nu. Av bilden att döma. Jag har tråkigt.

Åh, by the way. Mitt msn började fungera idag.

IDAG!

Så nu har Daniel och jag testat webcamfunktionen så att vi kunnat sitta och webcamma innan middagen. Via msn. eh..ja, vi hade alltså lite småtrist då också. Daniel är inte tillbaka än, men när han är det ska vi se på Grey's anatomy, hoppas jag.

För övrigt börjar jag fundera över VAD jag ska göra när jag åker till gothenburg (Away from gothland...och hemse, som jag inte lämnat sen jag kom hit...)på torsdag. Under resan alltså. Och det är faktiskt verkligen värt att tänka ut eftersom det är en resa på !!10 timmar!! som gäller. Och då är det liksom trevligt om man har nåt att göra under tiden. Så...jag förbereder, tänkte försöka lyckas med att spara OC-avsnittet tills dess, eller också så inte, jag har vänner-avsnitt också att se. Vi får se. Nånting ska jag göra iallafall.

Och på min bildblogg lägger jag nu ut bilderna som blivit under tiden med Webcameran jag lånat av Daniel...intressant.... Mycket intressant.

Jag menar det verkligen...Inte!