Det här med väntan på julen

Så var det dags igen. Julafton.

Minns du förr om åren när man tyckte att väntan på julen var oändlig och när julafton kom satt man som tända ljus och bara väntade på tomten och att kalle anka skulle börja för då VISSTE man att snart, bara efter detta så är det dags för julklappsutdelningen.

Sen när julklappsutdelningen var kunde man knappt vänta tills man fick öppna julklapparna och hur himla jobbigt det var när föräldrarna absolut ville att man skulle öppna paketen i turordning så att alla kunde se vad man fått.

Det var då det.

Någonstans där på vägen tappade jag faschinationen över julen och slutade se det som någon stor grej att vänta på. Någonstans där på vägen blev jag snarare trött på den.

Man kan fundera på om det berodde på att min dagmamma när jag var liten spelade in kalle ankas jul varje år och sen visade det för oss barn under hela året. När det sen blev julafton var det inte alls lika roligt.. Kanske.

Eller växte man bara plötsligt upp och började se julafton som vilken dag som helst, förutom det faktum att hela familjen samlas och äter middag? Ja iförsig...

Förr om åren vaknade jag alltid tidigt på julafton. Det spelade ingen roll hur sent jag lagt mig eller hur tidigt jag i vanliga fall vaknade. På julafton(och min födelsedag) vaknade jag alltid jättetidigt av förväntan och tyckte sen att hela dagen tog sån evig tid.

Och för inte alls länge sen när jag och Pierre gick i en leksaksaffär, (för att hitta julklappar till mina syskonbarn), så frågade han glatt om inte jag också kände att jag vuxit upp för fort. Jag svarade: "Nej...inte direkt."

Och idag sitter jag här, klockan ett, två timmar innan kalle anka och undrar om jag ens kommer att ha skrivit klart detta meddelande innan de ropar ner mig för middag. Tiden går så fruktansvärt mycket fortare nu.

Så då frågar jag er nu:

Vart tog Julens magi vägen?

Och så slår vi till med ett halvhjärtat försök på tummen upp... Och jag plattade håret för idag. borde jag locka igen?

Jag hann...nästan